Anonym (tråkig) skrev 2024-01-12 10:26:26 följande:
Jag har aldrig något att prata om på kafferasterna
Människorna på m in arbetsplats är så personliga och tajta med varandra. Mötena på måndagmorgon och fredageftermiddag börjar alltid med avhandling av vad alla gjort/ska göra i helgen. Fikarasterna ägnas åt vad Annas systers barn har gjort i skolan och Pelles farbrors nya hjärtåkomma och Hampus flickväns studiesituation och Monikas planer på att köpa sommarstuga när hon går i pension och hur Robbans kör behöver mer bassångare, osv. Ja, ni förstår. Och sen faller allas blickar på mig och jag får sitta där och skämmas för att jag inte har något att prata om.
Ibland får jag råd och tips i all välmening på vad jag kan fylla fritiden med, antingen helt öppet eller bara så där att någon nämner något liksom apropå. "Den här saken händer i helgen", liksom. Ibland får jag höra på omvägar att jag är osocial, avig och inte vill "bli med i gruppen". Chefen har frågat mig ett par gånger hur det går "med samarbetet".
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra i den här situationen. Jag har ingenting att prata om men jag trivs ju med mitt lilla, enkla liv där inte så mycket händer. Ska jag sluta ta kafferaster eller något?
Det låter som ganska normala ämnen ändå, och sånt som de flesta ändå kan relatera till. Alla har ju gjort något på helgen, även om man bara varit hemma och kollat på serier och städat köket. Man behöver inte ha roliga och storslagna saker att berätta.
Sen att prata om barn och hundar och allt, det kan man också göra även om man inte har egna sådana. man kan relatera genom sånt man läst, eller andra människor man känner, eller bara inkännande och visa intresse för andras situation.
Jag tror att det är det som kallas social kompetens, att kunna hitta samhörighet med andra även om man inte har jättemånga beröringspunkter.
Jag har en kollega i min grupp som inte klarar av att prata om något som inte berör henne direkt. Hon känns som en helt ointressant person och sitter mest tyst om man inte vänder sig direkt till henne. Alla andra i gruppen kan vara med och prata om lite av varje.
Även om man inte själv åker skridsko så kan man liksom ändå fråga lite om det, säga att det där låter härligt, eller nej, fy så kallt och läskigt. Men man är med i samtalet i alla fall. Och även om man inte bryr sig direkt om Robbans kör eller Hampus flickvän, så kan man kanske relatera att det är roligt med flickvännen, eller ja, det verkar svårt att få män att vara med i körer, undrar vad det kan bero på. Mer allmänt intresse om lite av varje.
Och i vissa fall kan kollegornas stöd och allmänna kännedom om varandra vara helt livsavgörande. Om man kan öppna sig och berätta att jag har det jobbigt just nu, vi ska skiljas, mitt barn är sjuk eller annat, så kan man få och ge stöd, och förståelse för att det privata kan påverka jobbet i viss mån. Men den som inte deltar i det allmänna småpratet kommer ju inte att varken få eller ge sånt stöd, just för att man aldrig blir privat och personlig med dem.
