Råd till bonusmamma utan egna barn.

Jag lever inte i en bonusfamilj, men är uppväxt i en. 

Som förälder kan jag börja med att barn innebär mindre egentid och mindre vuxentid. Det kan vara tufft för alla, men det bara är så. Att prata om hur man känner kring det kan (åtminstone i kärnfamiljer, säkert i bonusfamiljer också om det inte blir/upplevs anklagande) hjälpa med känslorna och acceptans. 

Utifrån familjelivstrådar verkar det vanliga problemet vara brist på acceptans för barnet. Barnet finns, och kommer kräva saker/tid/uppmärksamhet. Det som är krävande även för föräldrar blir kanske svårare att acceptera för bonusföräldrar. 

När det gäller relationen till barnet: visa intresse för honom och det han tycker är viktigt. Fråga om du får vara med och spela. När/om ni flyttar ihop råkar han inte bara komma med på köpet, utan det är ju ett aktivt val du gör att flytta ihop med det här barnet. 
Jag tror det var det min pappas fru gjorde mest rätt i början. Hon satte sig oombedd och hjälpte till/erbjöd sig med läxor typ första gången vi sågs. Vi blev en familj på annat sätt än pappas första sambo som mest kändes som en (förvisso trevlig) vuxen som var på långvarigt besök. 

Jag tolkar det som att ni träffats ganska nyligen och inte bor ihop. Jag tror du överanalyserar och gör för stor sak av din roll. Ni är inte en bonusfamilj, ni kanske blir det om några år men ni är inte där än. Du behöver inte anstränga dig för att komma sonen inpå livet, om du bara är där och är vänlig och lagom intresserad så löser det nog sig själv. 

Jag har, sedan skilsmässa från mina två barns pappa, varit i två längre relationer. En med en man utan barn och en med en man med barn (nuvarande sambo). Ex:et utan barn hade som du svårt att förhålla sig till bonusförälderbegreppet. Jag var, som din kille verkar vara, tydlig med att vi inte behöver en bonusförälder men han köpte ändå böcker och läste på nätet - samtidigt som han hade svårt att bara vara med mina barn. Det var inte pga barnen som jag lämnade honom men det blev lite ansträngt.

Jag kan tänka mig att det är svårt för dig men skapa inte problem om det inte finns några. Säg till din kille att du håller dig i bakgrunden och om han har förväntningar på dig så får han vara tydlig med det.

Sen vad gäller att inte kunna ses eller bara umgås ni vuxna så mycket som du vill så är det något man bara får acceptera. Sonen, särskilt eftersom han är ensambarn, kommer att kräva mycket av din kille på hans veckor (och ibland kanske även annan tid) i några år till. Du får ägna din lediga tid åt saker du mår bra av, passa på att träna, träffa kompisar etc så det inte känns för din kille att du bara sitter och väntar för det kan vara kvävande. 

2 saker till: att barnet kommer först/är hans prio I det långa loppet är självklart och så det ska vara. Men det innebär inte att det alltid är du som ska stå tillbaka eller att barnet aldrig ska sägas åt/vänta på sin tur osv. Sen när man bara ses varannan vecka kan man ju vilja ägna sig extra åt barnet då. 

Och ang relation till barn och komma dem inpå livet (ledsen om det känns självklart, är inte meningen att skriva dig på näsan): att fråga om hur skoldagen har varit är vettigt/trevligt/så man uppför sig. Det är däremot sällan då man får några djupa berättelser om vad barnet tänker på. Det kommer självmant vid andra tillfällen om man spenderar tid ihop: vid läggdags, promenader eller bilresor är vanligast här hemma.

Mitt tips är att se till att det går ett tag innan ni skaffar gemensamma barn. Bo ihop ett bra tag först så ni märker att det funkar.

Det är självklart att hans barn är prio ett för honom, men han borde få dig att känna att du är prio ett, att han anstränger sig och inte bara skyller på att barnet måste komma först jämt.

Låt barnet styra lite vilken din roll blir också. Han kanske vill ha en bonusmamma, då får du ju ta ställning till om du vill vara det.

Och största varningen:
Ta inte för mycket ansvar för hans barn.
En av de största fällorna som kvinna att gå in i förhållande med man som har barn är att vi kvinnor tar på oss och förväntas ta på oss ansvar för hushåll/hem och barn. Visst kan man hjälpa barnet men läxornas genomförande ska ju inte stå och falla med dig. Du ska inte tvätta allas tvätt om inte partnern gör motsvarande för dig. Pappor är tyvärr väldigt bra på att dumpa ansvaret för hem och barn på en ny partner.

Kan ju tycka... inte minst efter att ha läst en miljard trådar på Familjeliv om bonusfamiljer att man inte ska ta för givet att man ska gå in i sådant där.
Att man måste se vad som är bra för barnet, och inte den egna önskan att bilda familj.
Har någon väl skaffat barn så är det nog bra att man själv tar konsekvenserna för det. För det är inget som barnet själv har valt.
Så med en god portion ödmjukhet om man ska gå in och skaka om andras relationer.

Det finns en anledning till att mycket få relationer med särkullbarns håller. Det är svårt att gå in i en befintlig familj. Jag dejtade killar med barn men det blev snabbt tydligt att jag hade fått kompromissa bort orimligt mycket i de relationerna. Så nu är jag sedan 15 år gift och har två barn i en kärnfamilj.
Styrkan i en kärnfamilj är att båda vuxna har samma prioriteringar. Vi Skullle båda dö för våra barn. Och vårt äktenskap är basen i vår familj så vår kärleksrelation konkurrerar inte med barnen. 

Du har inte barn ännu så du väljer aktivt om du vill ge dina framtida barn en start i en mer gungig och osäker bonusfamilj eller om du vill skapa en trygg kärnfamil.

Även om du kommer in och lyckas skapa en form av familj med din kille nu så slutar inte utmaningarna där. Det kommer en ny kris om du blir gravid. Då kommer du fortfarande inte vara nummer ett. Dessutom har han redan gjort den resan. Du vet också att ett barn inte betyder att han ser relationen som mer seriös utan att möjligheterna till nya styvmammor alltid finns. Som nyförlöst med en krävande bebis så kommer du inte heller vara nummer ett. Han kommer behöva ge tid till sin son ( kanske mer tid för att sonen inte ska känna sig ensam) Du kommer gå miste om att dela en bebisbubbla med din man?. Er relation har ju också en kraftigt förhöjd risk för separation. Så du måste räkna med att risken är stor att ditt framtida barn får spendera halva uppväxten med en bonusmamma (en kvinna du varken känner eller får välja) Orkar du det?
Läs alla trådar om bonusmammor som fått barn .. Det är sorglig läsning. 

En kärnfamilj är ingen garanti. Men om man gör allt rätt ( i val och ordning) i en kärnfamilj så är chansen mycket god att relationen håller. (Se statistik SCB) 

Varför ses ni inte mer under hans barnfria veckor? Jag hade nog tyckt det var lite väl sällan med bara helger? Jag förstår att ni har jobb osv men bor ni så långt ifrån varandra och era jobb? Kan någon jobba hemifrån en dag i veckan när den ena är hos den andra? 

Med tanke på att du inte känner dig speciellt prioriterad så kanske han skulle kunna anstränga sig lite mer när han inte har sitt barn? 

Eftersom ni mest ses varannan helg kanske det är lite hastigt att flytta ihop redan inom ett år. Er relation har gått på sparlåga så att säga så 6 månader är egentligen bara 16 heldagar med honom. 

Håller med. Alldeles för tidigt att köpa nytt och flyta ihop, ni känner ju knappt varandra, och du känner hans barn ännu mindre.