Vill gå isär, men vet inte hur?

Ni kanske kan bo ihop medan hon pluggar sin sista termin? Men då så klart att du är ärlig med att ni gör slut och ska gå isär sedan.

Ett så litet barn kommer inte bo varannan vecka men ni kan ju ses dagtid och kanske ibland någon enstaka natt, beroende på hur det fungerar med amning osv. Varannan vecka kan bli aktuellt om något år eller så.

 

Känns som att det blir väldigt konstigt att göra slut men fortfarande bo tillsammans ett halvår till. Vill nog ändå få ett avslut och hitta mitt eget. Sen förstår jag att det blir hon som får ta lasset, mestadels, pga vår son är så pass liten just nu. Vill däremot inte att man gör så att hennes studier kraschar. 

Ja, det är ju lite frågan om vad du har samvete till också... Dumpa henne och lämna henne med all skit som kommer närmaste halvåret eller inte... Kan du se dig själv i spegeln då? Det är illa nog att göra slut, men hon ska försöka studera, säkert rätt tufft om det är sista terminen, plus att hon ska ta hand om en 8-månaders bebis på egen hand. Det där du funderade på i trådstarten om egoism, ta den tanken några varv till du...

Mitt förslag är att du växer upp och faktiskt försöker vara en pappa till barnet du har gått med på att sätta till världen i åtminstone 2 år, trots att "det blev lite jobbigt". För man kan inte ha vv med bebisar, det funkar inte så.

Och sen: 
Vem f-n har det inte jobbigt första året med barn?
Vad i hela glödheta trodde du egentligen skulle hända?

Att enhörningar från fe-landet skulle byta blöjor på barnet, bära, trösta och nattmata medan du och frugan satt i vilstolar och drack parasolldrinkar, eller?

Man the f*ck up bara.

Jag blev sydd i 45 minuter efter min förlossning, jag frågade hur många stygn och läkaren som tillkallats av BM för att sy mig sa bara "det vill du inte veta".

Barnet knäckte min svanskota på vägen ut och jag kunde inte sitta på en vanlig stol på tre veckor.

Att börja amma gjorde så ont så jag grät varje gång under ett par veckor, bröstvårtorna hade blödande skavsår och blod blandades med mjölken när vårt barn sög.

Jag har kronisk foglossning efter graviditeten (det började i v13, sa bara PANG en dag) och får fortfarande ont 15+ år efteråt om jag går eller springer på hårt underlag ett par timmar, för mitt bäckenben spricker upp i fogarna då.

Barnet hade kolik mest varje kväll i flera månader och vi kunde inte lägga ner det i 15 sekunder utan att det blev gallskrik för det hade ont. Vi fick sätta en äggklocka på 60 minuter och turas om att gå runt med det i bärsele från kl 18-02 varje dygn, det var enda sättet han kunde komma till ro om vi inte ville köra ut på landet och backa fram och tillbaka över en färist med bilen hela natten.

Vi skålade och firade när vårt barn fyllde ett år, det var vår första bestämda utvärderingspunkt, där vi konstaterade att "Ja, detta var ingen picknick, men nu har vi nått hit och det kan bara bli bättre". Och det blir det, givetvis.

Och du är då en individ som inte har fått några fysiska men av att få ett barn, och inte heller blir slagen eller illa behandlad av din partner vad du skriver, utan upplever en väldigt vanlig avsvalning av relationen för att hon har en bebis som klänger på henne 24/7 och då har man kanske inget mer närhetsbehov just den tiden.

Har du ens läst ett A4 om hur hormoner påverkar en kvinna under och efter förlossning, undrar jag?

Men du tycker då att det är läge att lägga benen på ryggen efter typ en kvart.

Ja vad ska man ens säga? Heter du möjligen Benedikt och är med i TV-serien DAG?

Varför ska hon ta största lasset? Du får ju såklart vara där och ta din del. Även om sonen är för liten för varannan vecka finns det ju inget som hindrar att du har honom varje kväll så att hon kan plugga även om du bor någon annanstans.
Du får ju även ta hand om sonen när hon ska skriva tentor eller gå på seminarier osv. Det kan hon inte missa.

Det schysstaste är åtminstone att bo tillsammans tills ni har förskoleplats åt sonen, det underlättar för er alla. Jag förstår att du vill lämna direkt nu när kärleken är slut, men nu har ni faktiskt ett barn och bör se till att det blir bra både för dig, henne och sonen. Ni valde att gå all in skriver du, så gör det då, även om det tar slut.

Ska tillägga att om du någonsin vill ha en ny seriös relation så är det ingen direkt merit att dra från en 7-månaders bebis.

Ärligt talat tror jag bara kvinnor som själva har en skruv lös eller inte har så mycket val skulle satsa på en sådan man.

Att bli förälder är den tuffaste utmaningen vi ställs inför. Och det är nu vi ska steppa upp och sätta vårt barns behov främst. Väldigt få män är nog "pepp" på sin nyförlösta kvinna, blodig och ihopsydd. Men är de vuxna är de ödmjuka inför att denna kvinna riskerat livet för att han får en avkomma. Att hon är trött beror ju på att hon sätter detta barn främst och håller babyn vid liv. 
Med tanke på att vi föräldrar ska sätta vårt barns behov främst och bokstavligen kunna ta en kula för babyn så är det inte för mycket begärt att du lugnar dig i sex månader. Så att barnets mamma studerat färdigt och barnet kan få en förskoleplats. 
Sedan hoppas jag att du tar så mycket ansvar att du beställer tid på familjerådgivning om du funderar på separation. Går det att rädda familjen? I vilket fall så behöver ni ett bra samarbete kring barnet. 
Det är liksom inte bara att dra för att det blivit tråkigt. 
Du är pappa nu.

Hårda ord som faller i tråden. 

Har inte sagt att jag ej ska vara närvarande eller att jag ska lägga benen på ryggen och dra. Däremot handlar det ingenting om att vi har ett tufft förstaår, då jag haft dessa tankar i flera år och helt enkelt känner att kärleken tagit slut och vi nu är mer av i en vännerrelation.

Men jag ska ?bita ihop? och bo tillsamnans med henne minst ett halvår eller minst två år till, bara för att? Gör det henne lycklig? Vetande att jag gått vidare mentalt och bara hänger kvar pga vårt barn?

Är jag fortfarande en gris om vi har samtalet och jag bestämmer mig för att vara kvar, trots att vi gör slut? Är ju otroligt speciell situation det med, även om jag givetvis vill det som blir bäst för min son.

Ditt barn har en fördel av mamman är färdigutbildad och har en stabil grund som ensamstående förälder. 
Ditt barn har en fördel av ha en förskoleplats, vilket man kan få från 12 månader, när föräldrarna separerar. Då kan båda föräldrarna arbeta och försörja sig själva.
Ja, jag tycker du kan vara en god vän med barnets mor i sex månader till. Det är trots allt inte lång tid. I sex månader kan du sätta ditt barn först. 
Du ska inte säga något nu. Då skulle du också förstöra mammans studier. 
Vi pratar om sex månader. Inte tjugo år.