Är det idiotiskt att skaffa barn som autistisk och ensamstående?

Det är modigt av dig att fundera så här och ställa frågan. Men jag vet inte om ett barn är räddningen. Om du är känslig för stress och förändringar, högkänslig och i behov av struktur (?) så kan ansvaret som förälder pusha det på alla hålla och kanter. Även som en icke-autistisk person med alla möjliga former av stöd (man, nära släktingar som kan rycka in, gott samhälleligt stöd, god ekonomi osv) så är det tufft vissa dagar. Jag är också åt det högkänsliga hållet och har perioder då jag behöver få gå undan och vara för mig själv. Och de behoven kan komma precis när som helst, jag kan känna plötsligt när det håller på att välla över att nu måste jag bara få gå en promenad i skogen en halvtimme och ladda om.... men se det var inte möjligt för nu kom mellanstadiebarnet precis hem från skolan och behöver prata av sig (som kräver att jag kan GE energi) medan den lille håller på att få tänder och vill bli buren. Pappa kommer hem om ett par timmar, så då kommer jag att få avlastning för han känner verkligen mig och kan se vad jag behöver. Då kommer jag kunna få en paus. Men inte nu. 

Man kanske får lugna barn som gör att man aldrig når den där botten, där man absolut har tuffa dagar men där det är hanterbart. Eller så får man själv en dipp samtidigt som barnet/barnen är i en väldigt krävande fas eller visar sig ha behov som är alltjämt bestående. Man vet liksom inte.

Att gå in i ett föräldraskap och särskilt ensam, när man vet allt det här och redan från början ser sig behöva stöd av socialtjänsten känns inte helt vettigt. Kan du skapa ett sammanhang och få en "familj" på annat sätt?

Håller med inlägget ovan. Att skaffa barn som ensamstående utan avlastning i din situation tror jag inte är en bra idê. Satsa på att hitta en bra partner i stället och försök bli bättre på att skaffa vänner, även om det är svårt.

Ett barn ska få finnas till för sin egen skull, inte som sällskap för dig varken nu eller när du blir gammal. Det är helt fel ingång för att bli förälder.

Sen måste du fundera både ett och flera varv på vad du har att erbjuda ett barn i form av liv och uppväxt. Stresskänslighet, ensamhet, inne i dig själv, allt det för du ju vidare till barnets liv i så fall. 

Fint att du tänker och funderar. Men du behöver nog lösa känslan av ensamhet på ett annat sätt än att skaffa dig ett barn. Dessutom ensam. Det kommer att göra både dig och barnet en björntjänst. Ta upp problematiken med din samtalskontakt för att finna alternativa lösningar och acceptans. Att ta sig själv av daga är inget alternativ. 

Håller helt med föregående skribenter. Ett barn har rätt till sitt eget liv, sin utveckling och ska inte ha krav på sig att vara sällskap åt en ensam, i det närmaste isolerad person. Tvärtom, TS ska ha ett nätverk om hon inte tänkt sig att leva med en partner; ett nätverk som kan stimulera barnet. Autism är dessutom genetiskt; risken är stor att barnet ärver funktionshindret, och då ska två, från omvärlden isolerade individer klamra sig fast vid varandra? Ingen bra idé alls.                                                                                                                                                                                  TS verkar uppgiven, ensam och ser ingen mening med livet. Så synd, kan hon inte försöka att ta sig ur sin bubbla? Det borde ju fungera att hitta vänner via arbetet, eller via en hobby! Gå lite kurser, det måste finnas någonting som intresserar, språk, matlagning, släktforskning, historia eller vinkunskap! Gå med i en bokcirkel, det är ofta jättebra för då får man träna sig  att uttrycka sig och tala inför andra.                                                                                                                                     Det gäller för TS att ta sig ur isoleringen innan barnfrågan kan bli sktuell, om den ens blir det. TS skulle också kunna skriva en novell om livet som autist; blir den publicerad finns en öppning ut till andra människor, ut ur det fängelse hon lever i nu. Återigen, att leva i exil är ingenting som befordrsr ett barns utveckling; ett barn behöver många kontaktytor, och mycket viktigt: Man äger inte sitt barn, man kan inte kräva att det alltid ska finnas i ens närhet.

Kort sagt - Ja. 

Ett barn kan inte födas med ett jobb. Det kan inte vara barnets uppgift att lätta upp din situation eller ge dig en mening med livet. Det blir en för tung börda för ett barn. Ett barn som kommer till jorden för att skapa sig ett eget liv där barnet själv spelar huvudrollen. Vi föräldrar får finna oss i att vara birollsinnehavare i våra barns liv och vi följer dem bara en bit på vägen tills de klarar sig själva. Därför måste även föräldrar med vanliga liv hitta en mening och en livssituation som känns bra även när barnet flyttar ut och lever sitt eget liv. 

 

Du skriver inget om att du faktiskt vill ha barn. Mer än som orsak till att åldras ensam vilket låter som en dålig ide. Du vill inte ha partner, du har ingen avlastning. Du kallar din autism mild, mild autism är inget begrepp så det är lite förvirrat.

Är extremt sällan folk skaffar barn för barnets skull. De flesta gör det för att de känner att det är en norm i samhället

du skriver att du gjort en abort, alltså har du klarat av att skapa någon form av relation? Sex är liksom intimt och inget man gör utan att tala med personen först. Så varför kan du då inte skaffa vänner eller en partner? Förstår ej. 

Barn kräver väldigt mycket social kompetens. Man behöver ha kontakt med skolan andra föräldrar osv. Tror du att du klarar det?

Du känns väldigt ojämn i dina förmågor 

Det där blev lite steltänkt. Att ha sex med någon behöver inte vara ett socialt maraton eller speciellt för alla, alla ser inte sex på samma sätt. Vänner och bekanta kan komma och gå, vissa för att ens problem ställer till det,andra passar man inte ihop med.

 

Autister är ojämna såklart, det är i diagnosen men att klara av att ligga med någon men ändå inte ha en relation är knappast förvånande.