Jag orkar inte med min pappa längre

Om två veckor fyller min man år. Igår ringde min pappa och frågade om det var den 24 eller den 25 som maken fyller år. Det är den 25:e och efter 25 år tillsammans så minns min far fortfarande inte vilken dag min man fyller år. 
"Bra då kommer jag då". Eh... Nej det går ju inte för vi hade tänkt åka iväg hela helgen berättade jag. Maken har dessutom inte bjudit in till något firande. Han fyller inte jämt och det enda han vill är att vi kommer iväg med barnen, bort från vardagen till en stuga i skogen. 

Min pappa kan inte respektera det svar han får utan pushar att han kommer att komma på torsdagen istället. Jag förklarar att torsdag är en dum dag då jag jobbar sent, maken behöver hämta ena barnet på annan ort 7 mil bort  och vi behöver packa inför resan.

"Jag måste komma och lämna present till min svärson. Vad för svärfar kommer folk att tro att jag är om jag inte gör det!?"
Märk orden VAD FOLK KOMMER ATT TRO!!

När jag fyllde år ringde han ett kort samtal, grattade och sen förde han över en födelsedags peng. Det var aldrig något tal om att komma och hälsa på. När dottern fyllde år då glömde han vilken dag hon fyllde, ringde mig för han hade slarvat bort hennes nummer och skällde ut mig för att jag inte hade påmint honom om när dottern fyllde år! Han ifrågasatte dessutom om jag hade rätt vilket datum dottern fyllde år på för han hade fått för sig att det var den 12:e så då kunde det inte varit den 11:e. Som att jag skulle glömma vilken dag jag födde barn!?!??? Dottern fick också en födelsedagspeng
När sonen fyllde år då ringde pappa och grattade honom och sonen fick samma födelsedagspeng som dottern.

Jag förstår inte varför det helt plötsligt är så viktigt att komma ut och att det just måste vara den dagen maken fyller år och varför det är så viktigt med vad folk tror om han INTE kommer just den dagen?.

För min pappa är fasaden det viktigaste. Vad folk tror om honom, ja det finns inget viktigare. När jag hade gjort ett uppehåll i mina studier då berättade han för hela släkten att jag hade tagit examen. Jag blev förvånad när jag pratade med mammas kusin och förklarade att jag hade gjort ett uppehåll. Sen kom det från pappa: Hur kunde jag säga så, för vad skulle nu folk tro om HONOM?!

Jag orkar inte fler samtal där han glatt tjoar ?jag kommer och hälsar på er imorgon?. 9 av 10 gånger är vi inte hemma. Jag har bett så många gånger om framförhållning, bett honom ringa veckan innan och kolla. Då blir han sur och muttrar ?och hur långt i förväg vill du att jag ringer, fyra månader?. När jag bjuder in honom då blir det antingen a) han ringer fem minuter innan han skulle varit hos oss och avbokar för han var tvungen att köra DAGEN INNAN till gud-vet-vilket land med lastbilen eller b) ringer en kvart efter att han skulle ha kommit till oss och säger att han blir 20 min sen och sen dyker han upp en timme senare. Han kan gärna muttra surt på mig att jag borde ha ringt och frågat när han skulle komma till oss.

Jag tycker att min pappa är respektlös. Jag har under så många år anpassat mig efter honom och mamma och nu orkar jag inte mer. Vi har två barn som är väldigt aktiva inom olika sporter. Eftersom ett av barnen elit satsar då blir det många dagar i väg. Vissa helger åker en av oss med ena barnet på fredagen och kommer hem på söndagen medan den andra är med andra barnet och ser till att städa hemmet, laga mat för veckan, veckohandla, städa och tvätta. Pappa har aldrig varit på en tävling, match eller cup ? inte ens när det infaller i hans hemstad!!!

Innan ni går på att jag ska vara tacksam för att han bryr sig så kom ihåg att jag endast har skrivit en promille av det som händer i mitt liv kring min pappa. Bagaget är tungt och min ork är slut. Min man försöker stötta mig i det hela. Jag hade gärna umgåtts med min pappa men så som det är nu orkar jag inte för han dränerar mig innan jag ens ha träffat honom. Det stressar mig enormt att gång på gång förklara att i inte kan träffa honom dagen efter, eller samma dag, bara för att han har fått ett hål i sitt schema. Jag har försökt förklara det för honom men det viftar han bort med att det är trams. Men han blir ju sur och besviken när jag säger nej?.

Hur sjutton gör man med en gubbe som vägrar lyssna och vägrar förstå ?