om svår ångest i tidig graviditet och abort
Jag vill dela med mig av något, för att kanske någon där ute kan ha nytta av det. Jag har själv sökt information här, om andras upplevelser för att försöka förstå mina egna, när nedan beskrivna situationer uppstått för mig. Jag får alltid en sådan outhärdlig ångest i tidig graviditet. Alla mina graviditeter har varit önskade, men sen när jag väl blivit graviditet har det uppstått en sådan oerhörd bävan, motvilja, ångest, och illamående, att jag alltid ångrat mina graviditeter i början av dem.
Första gången jag blev gravid, önskat, var 2014. Den graviditeten slutade i ett missfall vecka 5+6. Jag var enbart tacksam över missfallet och upplevde det som en lättnad och befrielse. Andra gången jag blev gravid, 2018, efter att ha försökt i 14 cykler och det alltså var oerhört önskat, var det samma visa. Det är som att det är något med hormonnivåerna - när de når över en viss nivå blir jag fruktansvärt illamående och kräks flera gånger dagligen och känner en oerhörd ångest och motvilja mot graviditeten. Så mycket att jag bara vill förneka den. Den gången hjälpte det mycket när min partner sa att jag var fri att göra abort. Det gjorde att jag kände att det fanns en utväg. Jag blir helt enkelt deprimerad i tidig graviditet - kan inte sova, blir nedstämd och ser allting svart, har ingen energi eller förmåga att göra något, och en konstant svår ångest. I den graviditeten kände jag för första gången i vecka 13 att jag kanske, kanske, tyckte lite lite om det lilla som fanns i min mage. Sen skulle jag säga att i vecka 22 kunde jag verkligen glädjas åt graviditeten. Och det blev ett så högt älskat barn som jag inte kan föreställa mig att vara utan. Min skatt och min guldklimp. Efter det kände jag att jag aldrig kommer att känna dendär ångesten igen, för nu visste jag ju att det skulle bli bra i slutändan, att jag liksom hade gått igenom det och nu hade "facit", att det skulle göra att jag i framtida graviditeter skulle slippa det vedervärdiga psykiska måendet. För att fortsätta min reproduktiva historia, när mitt första barn var 9 månader blev jag gravid igen, inte planerat men ändå önskat, det slutade i missfall också vecka 5. Som mitt tidigare missfall, välkommet och befriande. Men jag blev gravid nästa cykel igen. Och det blev inte som jag hade hoppats på, utan jag drabbades återigen av ångest, nedstämdhet, önskade att graviditeten skulle försvinna. Kände att kroppen tagits ifrån mig, inte var min. Det var ett oerhört hårt slag, att jag kände så igen. Jag behöll graviditeten, och det klarade jag enbart genom att distrahera mig och inte alls tänka på graviditeten. Och likt graviditeten dessförinnan, i drygt vecka 20 kunde jag helhjärtat glädjas åt den. Men det blev gradvis bättre, som vid förra, kanske från vecka 13. Också det blev ett högt älskat barn.
Sen blev jag gravid i början av dethär året, när barnen var 3,5 respektive 2 år. Samma mående som tidigare beskrivet. Den gången slutade det, efter flera veckors tvekan, i abort. Samma känslor drabbade mig: en oerhörd bävan och ångest. Idag, fyra månader efter aborten, ångrar jag den. Men jag kan förlåta mig själv den. Och vara tacksam att jag har klarat två av mina tre möjliga graviditeter.
Kanske, tänkte jag, kan detta hjälpa någon som går i liknande tankar, för jag har förstått på forum att jag inte är ensam om att känna en svår ångest i tidig graviditet. Skulle jag bli gravid igen hoppas jag att jag har förmågan att behålla den graviditeten.
Hoppas kanske mina erfarenheter kan vägleda någon annan som upplever liknande. Det finns säkert tillfällen, det är jag säker på, där abort är helt rätt val, men för mig var det inte det. Men det kanske också kan hjälpa att höra att det inte är ett stort oläkt trauma, aborten, även om det gör mig ledsen och tårögd att tänka på. Det går också att leva med.
/lillzy