• Annis92

    Hur tacklar man besvikelsen?

    Hej! 
    Sen i september har jag och min sambo försökt med barn nummer två. Tidigare har vi en helt fantastisk son på nu 3 år, och nu skulle vi vilja utöka familjen ytterligare. Så ja, vi har försökt ett tag nu och ja jag vet att vissa försöker i flera år innan det blir något. Men min stora fundering och det som gör att jag känner mig så ensam är att jag vet inte hur jag ska hantera att bli besviken varje månad för att mensen kommer. 
    De första månaderna blev jag mest bara besviken. Men hela 2023 har der verkligen knäckt mig. Jag har fått ångest, gråtit helt hysteriskt och bara blivit så ledsen. Min sambo visar inget speciellt utan är rätt lugn med det hela så han ger mig inga skuldkänslor eller något sånt. 
    Hur länge orkar man hålla på såhär? Att ha det såhär ett halvår till innan man kan börja göra några undersökningar kommer bli riktigt tufft. Jag har frågat flera i min närhet hur det var för dom, men för 99% har det gått på första försöket så det var inte mycket till hjälp. Hur har ni gjort? 

  • Svar på tråden Hur tacklar man besvikelsen?
  • minnie768

    Har tyvärr inga svar på hur man tacklar alla känslor men jag är lite i samma sits som dig/er.. Har en son som fyllde 2 år igår som vi fick efter ofrivillig barnlöshet, blev gravid på första IVS försöket men dom kunde inte hitta några orsaker till varför jag inte blev gravid på egen hand. Sambon är cool-lugn här också "det kommer när det kommer" men jag känner mig så misslyckad och ångestfylld varje gång mensen kommer .... Rynkar på näsan

  • Fiffi11

    Jag känner med dig då jag upplever samma sak. Vi började i Sept och sedan dess har jag haft två missfall och vi har inte något barn sedan tidigare.

    Skulle fått mens igår, ingenting men negativt på stickan så fick troligtvis inte ÄL denna gång trots både positiv temp och Äl-test.

    Försöker fokusera på de saker som är "Bra" med att inte vara gravid, att njuta lite extra av chark, vin och mjuka ostar under mensen utan att för den skull trycka bort några känslor. Det är svårt men det är också skönt att veta att man inte är ensam <3

    kram

  • Ruter

    Varit i samma sits tog jätte lång tid med andra. Eftersom ni redan har ett barn(antar att det är gemensamt) får man iallafall inte hjälp via regionen då(iallafall inte i min region) man får bara hjälp med första barnet och eftersom vi hade ett barn fock vi ingen hjälp via regionen. Vi fick göra allt privat och betala för allt. När man gör det privat finns det inget krav på tidsaspekten som gått för att få barn. Man kan söka hjälp på en gång via privat klinik.

  • EmiliaSol

    Hej, förstår fullt besvikelsen. Det tog typ 1,5år innan jag blev gravid med vår dotter. Nu har vi snart försökt ett år igen och vi gjorde en utredning privat nu. Vänder man sig privat behöver man inte vänta och vi har ändå typ bara fått betala patientavgift 400vardera för hela utredningen så speciellt kostsamt är det inte heller. För vår del visade det sig vara manlig faktor (få spermier men normal rörlighet) och vi blev rekommenderade ivf om vi vill kunna få fler barn. 

    Min sambo håller sig också väldigt lugn i det hela vilket nästan spär på ensamheten då det känns som att jag är ensam om alla känslor. 

    Hoppas det tar sig för er snart! 

  • EmiliaSol

    Så nu ska vi bara gå igenom våra sparande och se hur mycket vi kan lägga på ivf och ändå ha en rimlig buffert kvar. 

  • Ylva34

    Fattar att det är svårt, men tror du måste disciplinera dig att tänka och göra annat. Har hört från andra att de blivit så förvånade som blivit gravida snabbt och oxå oplanerade. Då de försökt har inget hänt. 

Svar på tråden Hur tacklar man besvikelsen?