Ibland tappar jag greppet om tillvaron
Hej familjeliv och glad påsk. Högtider är inte min kopp av te, trivs bäst i vardagens trygga fyrkanter. Behöver rutiner, struktur och förutsägbarhet för att sova gott om nätterna och känna mig som en hel människa. När dagar ska handla om familj, traditioner och gemenskap sticker jag huvudet i sanden och spelar död. Det är för smärtsamt att låtsas om att saker inte hänt eller sitta bredvid någon annans gemenskap och känna sig ännu mer övergiven. Dessa saker är sånt jag ogärna talar högt om till följd av skuld och skam. Vill inte belasta vänner med mitt känsloliv och vill heller inte förstöra deras nöjen, de har ju sina bekymmer och kan få tillfälle att läka vid sammankomster från dessa. Då känns det inte rätt att jag predikar om den sorg jag bär över att sakna det ena och den andra. Dessutom har jag för mycket skyddande faktorer för att hänga läpp en längre stund.... men hur som haver känner jag mig ledsen nu, tung och eländig. Som att inget någonsin kommer att bli bra igen. Som att jag är fel och otillräcklig. Som att ingen förstår mig och att jag själv förskjuter mig.Sedan jag var var har jag haft "mina ledsna perioder". Såhär i vuxen ålder kan jag bena ut vad perioderna beror på, att inte få sina behov mötta. Som barn är det svårt att förhålla sig till, jag utvecklade en rad strategier och färdigheter för att överleva. I vuxen ålder lever dessa strategier och färdigheter kvar genom kompenserande beteenden, flyktbeteenden och anpassningssjukdom när jag är inte är i affekt. När jag är i affekt, låg och ledsen, sker något annat, då blir jag liten, inåtvänd, gömmer mig, tappar rösten, förlorar riktning och blir överväldigad av alla intryck, minnen som etsat sig fast på näthinnan och omständigheter som fortfarande pågår.
Den maktlöshet jag tampas med har varit en kamp jag aldrig lär vinna. Det spelar ingen roll vad jag gör, hur duktig eller oduktig jag är, min makt att påverka andra människor är lika med noll, och det tär på mig. För någonstans drömmer och längtar jag efter försoning och försåelse. Att möta mina två föräldrar med känsla av trygghet och ordning. Att jag kan luta mig mot bägge och lita på att stöd och skydd finns.
Det jag vill ha sagt är att jag idag inte är den vuxna person jag är stolt över. Hon som arbetar på kontor, tar mycket ansvar, analyserar, reflekterar, löser komplexa problem och har en röst. Hon som äter regelbundet, tränar, vårdar sina vänskapsrelationer och står upp för sina värderingar. I dag är jag det lilla barnet som ligger i sängen, tröstäter, gråter, avbokar planer, lyssnar på sorglig musik och ventilerar. Offerkoftan är på och jag vet att det tids nog kommer bli för varmt att ha den på...