Jag är på gränsen nu!

Jag är en man 54 år. Var I hela mitt liv fram till Nov 2016 egen företagare inom en rad olika branscher.
2016 blev jag kastad under bussen av min absolut närmsta vän. Jag förlorade allt! Och efter ett antal miljoner jag förlorade i försök att rädda mina bolag som min vän lämnade i min famn.
Lasses jag in på akutpsyk och fick diagnosen, bipolär 2. Men efter tjat från mig att något inte stämde utredes jag och.
2019 fick jag diagnosen medel till kraftig ADHD och skulle börja medicinering, men det tog tid och jag fick en ny läkare. 
Jag blev riktigt illa behandlad redan från första mötet med denna kvinnliga överläkare. Hon Kritiserade mig för hur jag skött mina besök tidigare med sen ankomst och uteblivna telefonmöten. 
Jag försökte förklara att anledningen men hon ville inte lyssna, utan tystade ner mig som en skolpojke. Jag var för trött för att försvara mig. 
Sedan följde en tid av kritik, skenutrskrivning, medicin bort tag, skitsnackande till försäkringskassan och sedan döds stöten. Jag blev på riktigt utskriven och min värld rasade samman för andra gången ned konsekvenser dom skrämde mig. Läkaren menade att jag var ovillig, oföljsam, forcerande och var bara intresserad av sjukskrivning och medicinering. 
Efter det mötet fick jag en blackout då hon svarade på min desperata fråga, vad jag skulle ta mig till?. - du får söka jobb som alla andra. Då brast något i mitt huvud dom sedan dess inte rättat till sig.
Jag minns inte hur jag kom hem men satt på min mors toalett. Avklädd och gråtandes försökte jag genom 1177 skriva till sjuksystern på allmänpsykiatrin med frågor hur detta kunde ske. Nen fick inga svar.
I16 dagar isolerade jag mig på min mammas toalett. Hon hade nyss diagnostiserats med demens så hon uppfattade inte riktigt vad som hände.
Allt gick bara utför. Elen stängdes av i mitt lilla torp jag flyttat till efter att kronofogden tog min lägenhet. Det var kallare inne än ute så jag blev bostadslös. Från november till slutet av Feb bodde jag i källare jag lyckade ta mig in i, tågstationen eller toaletten in till byns kyrka. Eftersom jag var utskriven så förlorade jag min sjukpenning. 
Skulder hade hopat sig efter skenutskrivningen ett år tidigare. Jag var så knäckt och trött. Inget funkade i livet och så är det än idag.
Jag vet inte ifall jag orkar ner. Det hon har gjort har varit så själsdödande och mitt egenvärde är borta, likaså självförtroende, livslust och hoppet jag levde på, att en dag skulle jag få ett liv igen. Kanske starta ett nytt företag och börja om. Men all vilja, lust och ambitioner jag tidigare höll hårt i, det slets bort, den dagen.
Min husläkare försökte skicka en remiss tillbaka efter att jag gick på en utredning försäkringskassan stod för. Det car helt klart att jag behövde hjälp av psykiatrin. 
Jag har aldrig fått behandling och medicinen Elvanse som läkaren satte in istället för Concerta som var planerat av min förra läkare. Hursomhelst, Elvansen togs bort redan i mars förra året precis innan jag skulle få komma till samordnings teamet. Men pga stökigt huvud och prokrastinering så blev jag den dagen 30 min sen, hade inte sovit på tre dygn. Då ringde min FKassa handläggare och sa att det då var inställt och jag blev inte erbjuden att få en plats där igen.
Nu beskyller läkaren på psyk mig för missbruk. Alkohol tydligen. Jag har aldrig tagit droger eller druckit för mycket i hela mitt liv. Men nu måste jag lämna prover i sex veckor innan remissen tas emot. Jag orkar inte längre!!! Hon får väl som hon vill. Hon trodde jag skulle knäckas och försvinna. Först bara genom verbala påhopp och kritisera den. När jag i allafall lyckades ta mig ur chocken och hopplösheten, bluffade hon mig och sa att jag var utskriven och med de så stod jag helt ensam utan något som helst stöd. Då knöt jag faktiskt för första gången i mitt liv en snara och förberedde mig. Brevet till polis och ett medelande till min mor. Sedan satt jag på vinden i sex dagar och försökte hitta en ljuspunkt som kunde rädda mig ur situatuonen. Ett sms fick mig att lämna vinden. Min mamma hade ramlat och brutit näsbenet och lårbenet. Ansvarskänslan fick mig att komma ur hamster hjulet.
Nu vet jag inte riktigt vad jag skrivit eller hur snurrigt det är men jag behöver desperat hjälp nu. Har isolerat mig igen och vill inte gå utanför dörren. Äter inte och känner mig bara svag, bottenlös ledsamhet och ensamhet. Har verkligen ingen att vända mig till. 
Vem kunde tro att livet skulle bli så här? Inte saknad av någon.