Psykisk misshandel

Jag har i ett långt förhållande blivit utsatt för ganska "light" psykisk misshandel. Tror jag i alla fall. Jag är kvar i förhållandet och har svårt att se klart på det. För några år sen insåg jag att det är psykisk misshandel. Jag blir alltid arg tillbaka. Jag har gjort likadant. Men det resulterar i att han säger att det är MITT beteende som är problematiskt. Han ser inte sitt. Jag är kvar i förhållandet men börjar planera för en väg ut. Han är en s.k. snäll man så ingen annan ser hans beteende. Men han kritiserade tidigt mig för allt möjligt. Han ignorerar mig ofta. Väljer sina vänner före mig trots att de behandlar mig illa. Jag kommer verkligen inte på något att skriva nu men jag har ett helt kollegieblock fullt med hans vidriga beteende. 

Min sambo misshandlar mig både fysiskt och psykiskt.

När han blir arg för att jag gjort något fel så kan han stå och predika nedlåtande till mig i över en timme, han är en sån som pratar mycket och vill inte bli avbruten. Jag står tyst och lyssnar, om jag avbryter eller börjar säga emot så kan det utvecklas till fysiskt våld. 
Har man varit med om dessa situationer tidigare så gör man klokt i att inte provocera. 

Vi har varit tillsammans i 10 år nu och i början blev jag väldigt ledsen och hade ibland svårt att hålla tillbaka tårarna. Men det kunde få honom att bli ännu argare och genom åren så har jag utvecklat en mer arg och likgiltighet när han väl sätter igång för att kunna hantera situationen. 

De här "bråken" kunde ske i snitt 1-2 gånger i månaden. Vissa månader hände det 3-5 gånger och sen kunde det vara uppehåll i 2-3 månader. 

Och jag fick ju en stor dos av kärlek och romantik efteråt så då är det lättare att se genom fingrarna med hans beteende. Han säger aldrig förlåt med ord, han visar det istället med extra kärlek. 

Nu händer det inte lika ofta eftersom jag känner honom och har anpassat mig, men jag har ändå tröttnat och ska flytta härifrån om ett par månader. Kommer berätta om flytten för honom när jag fått nycklarna.

Det var olika. I början sa jag alltid ifrån och gick igenom händelserna i detalj för han skulle förstå mig, jag förstod inte i början att han inte var villig att förstå mig. Tvärtom kunde han neka till hur jag beskrev i efterhand att saker skett och ha en egen version som inte stämde med verkligheten. Blev han på något sätt kritiserad så exploderade han ch kunde bli våldsam längre in i relationen.

I slutet av relationen gjorde jag bara allt för att han skulle sluta, för jag var så utmattad.

Om någon är en narcissist på riktigt så spelar det ingen roll hur många gånger du säger ifrån. Den kan låtsas att den ska bättra sig en liten stund, sen kommer sakerna den säger enbart o bli värre. 

Så istället för att sitta där och bara ta skiten, är det upp till varenda normal människa att växa sig en ryggrad och sluta ge i en sån relation. 

Jag har varit utsatt för psykisk misshandel under två års tid nu. För mig var det så att till en början blev jag arg och sa ifrån, försökte stå upp för mina gränser. Till en början kunde jag se hur konstigt han tänkte och argumenterade, men allteftersom tiden gick så blev det mer och mer normaliserat. Jag började försöker anpassa mig efter honom för att slippa bråk och för att det skulle vara bra. Vi har nu gjort slut o h jag börjar se annorlunda på saker. Man måste förstå att sånt här blir inte bättre, de ändrar inte på sina tankar och åsikter då hade de redan gjort det för länge sedan. Jag önskar att jag stått upp för mig själv och lämnat redan första gången han betedde sig märkligt men som någon annan sa så får man ju typ som belöningar i form av kärlek när man anpassar sig och det gör en beroende.

Känner precis igen mig i det du skriver. Om jag haft för lite eller för mycket salt i maten var en av alla situationer som spåra ut. Precis sådär nedlåtande skrik som aldrig tog slut. Blev liksom du likgiltig och försökte i lugn röst resonera, inte käfta emot då hotade han att döda mig till slut. 12 år levde jag såhär. Vad en människa kan stå ut med, jag hoppas hoppas du lämnat dåren! 

ENDA sättet är att lämna relationen och vägra all vidare kontakt.

Det låter mycket allvarligt. Hade jag varit dig hade jag kontaktat Kvinnofridslinjen, inte berättat för honom utan bara lämnat utan förvarning så han inte gör något med dig. Följ vad de säger till punkt och pricka. Vik inte av. Det är då värre och tom mord händer. 

Narcissism är en personlighetsstörning och de är experter på att stjäla energi från andra och få andra att må dåligt. Gå inte in i diskussion med dem. Gör allt du kan för att klippa av kontakten, ha inte med dem att göra. Lev sedan ditt liv lyckligt och så långt från dem som möjligt. 

Jag och min man har råkat ut för en riktig jävla narcissist, expert på att leta upp sårbarheter hos alla och använda det emot, väldigt manipulativa. Där är taktiker och sätt att reagera på som man tipsar om, youtube har fullt med sådana, finns böcker om det. 

Jag har sett vilken skada narcissisten gjort på min man (han växte upp med denne narcissist). 

Jag ser också idag att pga narcissiten pekade ut våra sårbarheter individuellt och som par så valde vi att använda det emot narcissisten genom att jobba och bli av med dem. Idag har narcissisten ingenting. Min man, särskilt, har vuxit. Hade han inte samarbetat med mig så hade jag fått lämna min man över det här. 

Du behöver fixa dina egna hål, dina egna sårbarheter, se vilken väg in narcissisten har, då har den inget att utnyttja längre och då är det inte kul längre. Du har som resultat blivit fri och vuxit. 

Om du nödvändigtvis nu måste ha kvar en narcissist i ditt liv ha den då kvar på dina villkor och respekteras inte dem, då klipper du bandet helt och hållet. 

Försök kom ihåg, det är en personlighetsstörning. Narcissisten kan bara känna kognitiv empati. Den är bara som ett tomt skal. 

Tillbaka-kaka. Gör likadant. Jag har gjort det och det resulterade i att han slutade med vissa beteenden. Alternativet är att säga "du verkar ha ett behov att kritisera mig" så fort han gör det. Då får han stå där med skammen. Sen kan man fråga "utveckla, vad menar du?".

Jag har gjort allt detta och det funkar rätt bra. Men han är och kommer förbli en psykisk misshandlare.

Jag har gjort det i åratal i perioder men det börjar bli fysisk 

Min sambo har barn med en narcissist. Han får fortfarande henne att må otroligt dåligt eftersom de behöver ha viss kontakt då de har ett gemensamt och tyvärr oerhört skadat barn. Min "taktik" under förhållandet har alltid varit att förminska narcisissten för henne. Jag påpekar ofta för henne om hur liten den mannen är. Han är otroligt inskränkt, inte särskilt smart, inte särskilt stort vokabulär. De gånger jag pratar med honom brukar jag vara väldigt rak och med ett leende. Det blir han oerhört provocerad av.

TS, du startade den här tråden för snart ett år sen. Lever du kvar i detta? 

Blir man psykiskt misshandlad och det inte blir bättre, ska man lämna. Jag förstår att det inte är lätt, men det finns ingen annan väg ut.

I början kan man säga emot eller markera. Men hjälper det inte, är det ingen relation att leva kvar i. Det är viktigt att man inte stannar och tar skiten.

Blir det fysiskt ska man dra så fort som möjligt.