Opassande kategori kanske. Men men. Hur känns det att ha högt IQ? Hur vet ni/ hur visste ni att ni har högt IQ? Vad tycker personer som har högt IQ om personer med lägre? Tycker ni att ni har högre levnadstandard pga högt IQ? Kan ni nämna fördelar som det ger er/ typisk situation där er IQ har gynnat er?
Opassande kategori kanske. Men men. Hur känns det att ha högt IQ? Hur vet ni/ hur visste ni att ni har högt IQ? Vad tycker personer som har högt IQ om personer med lägre? Tycker ni att ni har högre levnadstandard pga högt IQ? Kan ni nämna fördelar som det ger er/ typisk situation där er IQ har gynnat er?
Det känns bra för det mesta eftersom livet är lättsamt på många sätt. Samtidigt kan det kännas väldigt ensamt när man inser att inte många är som en själv. Sedan kan det ofta vara frustrerande när man pratar med människor som inte fattar sammanhang mm, det blir ibland känslan av att prata med ett litet barn, helst ett obstinat sådant.
Jag visste att jag hade hög intelligens eftersom det märktes, både i skolan och i samspel med andra. Det märktes väldigt tidigt för omgivningen på så sätt att jag alltid har haft det väldigt lätt för mig i skolan, jag har behövt större utmaningar mm. Som vuxen bekräftat ca 135 i IQ-test (138 i resultatet men jag tycker man måste ge utrymme för viss felmarginal).
Typiska situationer där det har hjälpt: nästan jämt. Allt från hur man förstår andra människor på ett psykologiskt plan till hur en maskin, en ritning eller något man ska bygga ihop fungerar. Man greppar sådant som är väldigt abstrakt, når nya insikter kring ämnen som andra generellt har svårt för. Kort sagt alla situationer där det handlar om förståelse för hur omvärlden fungerar. Dessutom ger det en viss självinsikt, åtminstone för min egen del, som jag kan använda till självutveckling.
Svårt att säga hur det känns, jag har inget attt jämför med,
Sen väljer jag mitt umgänge där jag trivs med folk. Utan att veta är nog många som mig. Sen finns det andra jag tycker om att umgås där vi skiljer oss mycket men då finns det något annat som gör att vi trivs.
Jobbar också på ett ställe som ställer rätt höga krav på mina närmsta kollegor. Det går inte att var hur korkad som helst och jobba här.
Har märkt från barndomen att jag har lättare att lära mig saker än andra. Mitt barn är likadant. Det är skönt, för då behöver jag inte oroa mig för mitt barns skolgång eftersom jag vet att hen är som jag och bara behöver en kortare genomgång för att förstå det mesta. Vi förstår varandra intellektuellt också och det gör vår relation lättare. Min pappa var också likadan och jag misstänker att hans mor var sådan också.
Mitt liv skiljer sig inte så mycket från andras, men det är kul att kunna förstå och tänka annorlunda än andra. Jag hade väldigt storslagna tankar och idéer redan som barn, skrev musik, operor, böcker, tankar om vetenskap och filosofi. Håller fortfarande på med sådant.
Jag har enligt tester ett iq över genomsnittet, det innebär för mig att jag har lätt att identifiera mönster och förutse konsekvenser i vardagen.
Jag har ett barn med intellektuell funktionsnedsättning, ett iq under 50, barnet har svårt att se mönster och förutse konsekvenser.
Det är enda skillnaden mellan oss, vår förmåga till socialt samspel, inlärningsförmåga, fantasi osv är lika. Jag är bättre på vissa saker, mitt barn på andra. Vi är jämlikar och iq är endast en faktor av många
Det är som att ha kvicksilver i tankarna. Att kunna växla fokus snabbt och att ha flera tankar igång parallellt. Det är också ensamt att inte kunna diskutera i sin egen hastighet med så många människor och helt underbart att träffa någon som är likadan.
Jag jobbar inom IT, och där hittar jag många som är som jag. Det är en liten bubbla och när jag behöver umgås utanför den så måste jag skruva ned mig själv. Inte teoretisera, inte visa att jag kan mycket om nästan allt. Jag är som en 90 W-lampa som behöver dimras ned till 15 W och det blir ensamt.
Det känns bra för det mesta eftersom livet är lättsamt på många sätt. Samtidigt kan det kännas väldigt ensamt när man inser att inte många är som en själv. Sedan kan det ofta vara frustrerande när man pratar med människor som inte fattar sammanhang mm, det blir ibland känslan av att prata med ett litet barn, helst ett obstinat sådant.
Jag visste att jag hade hög intelligens eftersom det märktes, både i skolan och i samspel med andra. Det märktes väldigt tidigt för omgivningen på så sätt att jag alltid har haft det väldigt lätt för mig i skolan, jag har behövt större utmaningar mm. Som vuxen bekräftat ca 135 i IQ-test (138 i resultatet men jag tycker man måste ge utrymme för viss felmarginal).
Typiska situationer där det har hjälpt: nästan jämt. Allt från hur man förstår andra människor på ett psykologiskt plan till hur en maskin, en ritning eller något man ska bygga ihop fungerar. Man greppar sådant som är väldigt abstrakt, når nya insikter kring ämnen som andra generellt har svårt för. Kort sagt alla situationer där det handlar om förståelse för hur omvärlden fungerar. Dessutom ger det en viss självinsikt, åtminstone för min egen del, som jag kan använda till självutveckling.
Dålig på att hålla flera bollar i luften. Flera tankar som uppgifter som både och. Är inte produktiv.
I skolan har det varit till hjälp, genom hela skoltiden (lågst till universitetet) när klasskamraterna sagt att något vart svårt eller att det är för höga krav så har jag aldrig känt igen mig. Jag behövde ingen hjälp med examensarbetet och liknande. Upplever sällan att folk är ointelligenta, även om de oftare använder uttryck fel tex. Man förstår ju vad de menar. Samma om folk har dålig koll och inte är allmänbildade, så tänker jag att de är oupplysta eller ointresserade snarare än dumma. Jag är inte Einstein utan bland de 10 % som är lite smartare.
Dålig på att hålla flera bollar i luften. Flera tankar som uppgifter som både och. Är inte produktiv.