Glansdagarna är nu runt 50, om det inte blir ännu bättre.
Från fattig trist barndom med mobbing till en av stans finaste lägenheter, utan lån. Ett par bekanta har vid första besöket sagt att de aldrig mer vill gå hem utan bara bo kvar här och min svägerska hävdar att gästrummet är hennes och borde inredas med ett enormt oljeporträtt av henne på väggen.
Slutbetalade just studielånet som var det enda lån jag hade kvar. Funderar på att köpa lite skog eller kanske bostäder för uthyrning.
Har inte varit så här smal sen 90-talet, har mitt drömjobb, roliga kollegor, snäll man, väluppfostrad tonåring med sikte på karriär, smarta vänner, trevliga släktingar.
Förutom lite problem med min hälsa så är livet fantastiskt, men den saken bestämmer man inte över. Och alla ska väl ha något som får dem att hålla fötterna på jorden och tänka på hur resten av världen har det.