35+ som längtar efter första barnet....

Kan ju lägga till en direkt frågeställning.
Hur gör ni som har partners som inte vill, eller som inte vill just nu...

Min pojkvän verkar inte förstå att det inte går hur länge som helst. Han säger han vill ha barn men inte just nu.... han vill vänta kanske upp till 5 år... Vilket jag känner att jag inte vill eller kan.... Så försöker förklara det för honom... Det går så där.....

Kan inte tro att jag är enda 35+ som funderar och längtar efter första barnet..... Finns det ingen som vill ha kontakt och kunna peppa varandra lite??

Jo, klart vi finns! Här har du en, som inte ens har en partner... Funderar på olika alternativ konstant för tillfället och väger för- mot nackdelar.

Älskar du honom? Älskar han dig? Hur tydlig är du med den biologiska faktorn och du inte viöl riskera att vänta för länge?

Jag älskar honom... och är faktiskt säker på att han älskar mig....

Och jag är övertydlig med hur jag ser på det hela... Men han kan liksom inte tänka framåt... Eller tvinga sig till saker.... Och med det menar jag att han inte känner sig redo om han inte har jobb... och han har sökt i snart ett år utan tur... mycket för att han är väldigt stel i sitt tänkande, men det går inte att få honom att se det, nu har han börjat söka annat (äntligen) men är då väldigt tydlig med att det är tillfälliga jobb bara tills han hittar det han vill ha, så han söker inte fasta tjänster utan bara vikariat osv.... Allt det är såååå frustrerande för mig... Nu har han till och med pratat om att gå tillbaka och plugga på heltid..... 

Samtidigt har jag sagt till honom att det måste börjas i år... jag vill inte vänta längre... jag vill inte börja om två år och få höra att det är försent.... 

Men kom ett gigantiskt steg framåt häromdagen. Vi hade varit och festat med lite vänner, och när vi kom hem så lite rund under fötterna så tog jag upp ämnet igen. Man skulle kunna tro att han tröttnat på att jag drar upp det var och varannan dag men nej han är lugn och verkar ta det med ro. 

Iallafall så denna gång så började jag som vanligt med att prata om att jag inte vill vänta, och att det ju faktiskt tar tid innan det väl är ett barn ibland oss från det vi börjar försöka, om det ens blir något...... Föreslog att vi lite avslappnat bara skippa skydd, och se vad som händer. Han bara svarade sitt vanliga glidande svar om inte just nu....

Varpå jag lite aggressivt tillslut halv fräser "Och om jag skulle vara gravid nu vad skulle du säga då? Skulle det vara så jävla hemskt? Skulle du bli besviken?" Varpå han svarar uppriktigt förvånad "Nej så klart inte!!" och sedan tittar han på mig med stora ögon och säger "Är du gravid??!!" Han låter inte negativ utan bara förvånad... Jag kan inte hjälpa det utan börjar skratta och säger " Inte vad jag vet!! Men älskling med tanke på hur många drinkar jag hade ikväll tillsammans med det faktum att vi använder kondom, va tror du?"

Varpå han faktiskt har mage att låta lite besviken och säger... "Nej det förstårs....." 

Så jag hoppas på att han skall vara lättare att få med på min sida nästa gång jag har chans att får chans att ta upp ämnet.... Hela julhelgen har dessutom hans mamma varit på mig med små vinkar om att hon vill ha barnbarn.... Hon har redan flera, och har precis fått veta att hon skall bli gammelmormor så man kunde tro att hon skulle sluta pressa mig.... men nepp...... 

Och du själv, hur känner du inför tanken på att kanske vara helt ensam mamma. Det är en tanke som skrämmer mig ganska så mycket, med en partner, eller iallafall en existerande pappa, har man lite "avlastning". Men samtidigt hellre ensam mamma än aldrig mamma kanske?.... Finns många tankar som rör sig när man når vår ålder och står utan barn....

Här är ännu en! Jag är 36,5 år, varken jag eller min partner har barn än. Vi började försöka för en månad sedan, men det tog sig inte första månaden och nu inväntar vi ÄL nummer två i ordningen. Jag vet att jag har lite lägre AMH, men har blivit gravid tidigare av misstag (åt piller) vid nästan 33. Hoppas att det tar sig snart!

Ååh spännande! Lycka till hoppas det tar sig för er snart!! 

Jag försöker får min älskling att inse att vi bör börja försöka... Men häromdagen kom han med bomben att han kommer plugga på heltid åtminstonde ett halvår framöver......  

Men jag ger inte upp... Jag försöker få honom att se det från min sida... och kanske han inser snart hur viktigt det är för mig...

Hej Jag är 34 år och har aldrig velat ha barn, men nu har jag ganska nyligt träffat min stora kärlek (iaf tror jag det Och faktiskt börjat tänka att jag vill ha familj med honom, helt otrolig känsla men nervöst. Det kommer såklart ta ett tag innan vi tar ett sånt steg men han är väldigt tydlig med att han vill ha barn. Jag har problem m sköldkörteln och är nu orolig att jag inte ska kunna bli gravid. Nån som har erfarenhet av det? Jag ska till gyn imorgon och kolla min spiral och tänkta passa på att fråga henne, om hur länge man fortfarande har "chansen"
Har ni frågat nån läkare eller barnmorska om chanser o risker?

Jag är iof 32, men jag är singel och försöker få barn på egen hand. 

Jag läser det du beskriver om er och det jag tänker på är att du kanske behöver tänka på vad som verkligen är viktigast för dig. Är barn det viktigast, det du vill allra mest? 

Jag vill inte låta för negativ eller hård, men vad händer om om det blir så att han om något eller några år säger att han inte vill ha barn? 
Är det bara anledningen till att han inte har jobb just nu som gör att det är en orsak till hans val eller är det en anledning för honom att ta till för att han är osäker på om han vill bli förälder? Eller är han rädd för att binda sig att det känns som han blir fast om ni blir gravida?

Kanske lite sådana frågor man behöver ställa sig själv men jag förstår att det inte är en lätt situation.

Är ju kille själv och misstänker att dom flesta tänker som så att vi har gott om tid på oss och förbiser det viktiga i att kvinnans fertilitet avtar snabbare än vad våran gör även om vi ochså blir mindre fertila med åren så kan vi föröka oss mycket längre än kvinnan kan. Skämtas en del om kvinnans äggklocka men det ligger ju en hel del i det så prata med din pojkvän och berätta hur du känner och hur kvinnans fertilitet fungerar så han tänker till och inser att man inte har hela livet på sig som kvinna.
Har ju själv flera barn och jag vaknade till efter att första var född och legade i mina armar på BB. Sen har det gått av bara farten och numera hjälper jag gärna kvinnor och par med donation för heminseminering.

Jag vet om att jag inte vill leva mitt liv utan att åtminstone ha försökt seriöst att få barn. Och min partner vet det. Vi har bestämt att vi skall försöka längre... Faktiskt i år... Han är inte helt pep på tanken på barn men han har konstaterat att tanken på att leva utan mig är värre än tanken på barn... Vi har pratat mycket om det hela och det börjar kännas bättre. Han säger rent ut att han försöker vänja sig vid tanken, och att även om han inte just nu längtar så håller han på att jobba med sig själv med det för att försöka se det på mitt sätt... han är väldigt pragmatisk av sig och har satt sig och börjat studera ämnet... Ser alla dokumentärer och läser alla artiklar om graviditet som han kommer över. Dessvärre har han just nu fastnat i alla sjukdomar och skador som kan ske och har börjar noja lite över det. Men sen såg han hur jag blev illa berörd av det hela så nu har han slutat med att koncentrera sig på såna negativiteter utan går igenom vad vi måste tänka på när det gäller min kost och sånt. Vi skall inte försöka riktigt ännu men han är med på tåget... även om inte med samma längtan som jag har så iallafall med förståelse för min längtan...

Jo killar har verkligen svårt att fatta det där med att vissa av oss tjejer faktiskt har en tickande klocka inom oss... eller ja vi alla har den men inte alla hör eller känner av den....

Han har pratat lite med vänner som har barn och han har börjat köpa det faktum att det inte är så läskigt som han målat upp det för sig själv. Dessutom hjälper det att vi har vänner som har fått barn och som är väldigt noga med att inte låta det ändra sina liv mer än nödvändigt... Personer som fortsätter vara sig själva och inte bara förvandlas till föräldrar 100% utan eget liv... och det har lugnat honom mycket... 

Men han vet att innan året är slut skall vi vara i full gång... annars så vet han att jag väljer att göra det ensam...