Fattar min fem- och nioåring något jag inte fattar?

du skriver ju själv att ni har haft det dåligt i 6 år, barn fattar ju sådant!

Skilsmässor behöver inte innebära något negativt. Om ni haft det dåligt en längre tid så har garanterat barnen känt av det. Då kan det tom komma som en lättnad att föräldrarna går isär. Det finns absolut lyckliga skilsmässor, bara de vuxna kan se till barnens bästa efteråt, gällande umgänge och allt runt det.

Dina barn verkar jättecharmiga! Och de verkar vara ganska less på att ni håller ihop trots att ni bråkar så mycket.
Hoppas att du får en härlig nystart med ditt nya boende, TS. Det verkar verkligen som att du behöver det. Kom ihåg att ditt liv är kort och värdefullt och att du är en förebild för dina barn. Nöj dig inte med sopiga kompromisser. Du vet vad du får om du stannar med din man, för han kommer inte att ändra sig. Och han verkar ärligt talat ganska respektlös...

Det verkar nästan så! Tror att det ofta är vi vuxna som projicerar våra känslor på barnen. De känner säkert att det inte är bra mellan dig och din man. Häftigt tycker jag att de kan se det "från den ljusa sidan".

Mmmm, det stämmer nog. Skall bara vänta och låta detta plinga ner i mammen medvetande också. Jag har varit så himla ledsen över detta, men nu är jag inte det längre. Ganska klassiskt, eller?

Barn ser mer än vad vi vuxna vill förstå. Vissa barn blir tom lyckliga och känner en befrielse om föräldrarna går isär för de blir själva indirekt psykiskt misshandlade av föräldrarnas osämjan. Sex år! Det är hela fem åringens liv som ni har haft det dåligt. Detta barnet kan tillslut tro att detta är ett normalt beteende.

Tack alla som svarar. Vad skönt att höra.

Någon som har förslag på hur man hanterar en man som min? Å andra sidan är jag ju inte så jolmig som jag varit i åratal och får väl "bara" försöka bete mig vuxet.

Jag vet. Det finns ingen möjlighet för mig att stå för mitt förhållande längre inför mina barn. Dock har det ju inte alltid varit så här. Det började när vi fick barn och eskalerade när vi väntade femåringen. Mannen har varit oerhört viktig för mig och jag har älskat honom fram till i höstas.

Det du bör göra är nog att acceptera att människor inte förändras särskilt mycket. Du vet vad du får om du stannar med honom. Och du vet ju att det är en situation som du inte trivs i, så varför fortsätta med dåliga ekorrhjulet ännu fler år? Ge dig själv chansen att få ett lyckligare liv, för det lär du inte få med honom. Att skaffa en egen lägenhet låter som en jättebra idé!

Vet att det kan vara svårt att inte börja bråka när man ska diskutera sånt här. Men försök att sätta er ner och diskutera hur det ska bli, utan att vara negativa mot varandra, eller skylla något på den andra. Försök att sakligt se på saken utifrån vad som skulle vara bäst för barnen. Sen vet jag av egen erfarenhet att det finns hopplösa fall där ena parten är så bitter att det inte går att samtala ändå, men där kan man försöka ta hjälp av familjerätten. Försök bara att inte ta åt dig av eventuella elakheter, utan låt det rinna av dig. I slutänden är det oftast bara ord och inget annat och det viktiga är ju som sagt ändå barnens väl och ve.

Ja, precis.
Och låt eventuella elakheter stärka dig - de bevisar ju bara att du har tagit rätt beslut och att du får det bättre utan honom! Ditt liv är bättre utan en respektlös och bitter knöl.

Jag tycker inte du ska hantera honom överhuvudtaget utan lägga 100 % på DIG och ditt nya boende. Roligare för barnen med nytt och ni kan inreda som ni vill ha det istället för att bo i "gamla dåliga minnen". 

Säg att du ska flytta, fixa eget och lägg all fokus på dig. Du behöver inte svara på hans fjantiga frågor eller förklara någonting faktiskt. 

Det här känns väldigt nytt för mig. Känns som om jag är skyldig honom att förklara och reda ut. Kanske är jag inte det? Bara säga att jag skall flytta och sedan skita i honom?

Hur tänker man kring vårt hus och gemensamma kostander för det om jag flyttar till en lägenhet?

Du är inte skyldig honom ett skit faktiskt. Vill han bo kvar köper han ut dig, vill du bo kvar köper du ut honom. Vägrar han köpa ut dig så får du juridisk hjälp med bodelning. 

Jag lovar att om du bara fokuserar på DIG så löser sig allt så småningom.
Steg ett. Leta upp ett boende omedelbart. 
Steg två. Allt kommer falla på plats.

Om ni äger huset tillsammans och ingen tänkt behålla det, så lär ni få dela på utgifterna tills det blivit sålt.

Men det bästa rådet är att du skriver ner dina frågor och kontaktar en juristbyrå på Måndag för rådgivning. Där får du svar exakt efter era förutsättningar.
Ta även upp frågor runt barnen, vad som gäller där. Speciellt om du har på känn att han ev inte kommer att va så samarbetsvillig, så kan det va bra att va förberedd.

Att bara flytta och skita i honom, visst det går väl. Men det bästa för barnen är om ni kan ha en kommunikation kring dem i alla fall. Ni kommer att va tvungna att ha ett visst samarbete tills barnen blir myndiga, och det blir många, långa, jobbiga år om ni ska kriga hela tiden.
Familjerådgivning inför separationen hade kanske varit ett alternativ, så att ni löser de värsta knutarna och kan hålla god ton i er kontakt sedan.

Jag har skilda föräldrar och jag tyckte det var så skönt att de skilde sig, det var och är oerhört påfrestande med alla spänningar å bråk so. Ett dåligt äktenskap medför. Det är en romantisk klyscha att barn alltid vill att föräldrarna ska vara tillsammans. Mina bonusar brydde sig inte heller om ders föräldrars skilsmässa, det var först när deras mor började bli så svartsjuk att hon började använda dem som redskap som de tyckte det var dåligt, men då hade mamman sagt att pappan övergivit henne för mej och de hade varit lyckliga om jag inte fanns. Vilket var skitsnack då jag träffade min man året efter deras skilsmässa:)