mitt ex är ett hjärnspöke jag vill ska få ro

Jag har samma problem. Sjukt jobbigt! Hela mitt liv har denna helt fantastiska tjej funnits i mitt huvud. Så dyker hon upp i verkliga livet. Vi hamnar på en gemensam fest. Vi hånglar, vi älskar och sen blev det väldigt svårt att bryta upp. 

Är gift. Har barn. Inte lämpligt alls. Hon var min barndomskärlek. First love. Nu måste jag fimpa henne för hon tar hela min vakna tid snart i huvudet. För hennes del har hon redan bestämt sig för mig. Helkonstigt för vi har inte träffas på över 25 år. Jag har fullt upp att hålla koll på hur jag ska ta hand om vardagen. Vill glömma henne och har brutit kontakten med henne, men hon fortsätter kontakta mig. Jag kan inte släppa bilderna och hennes kärlek. Vågar inte tro att jag kan bli lycklig med henne. Hon kommer säkert lämna mig.  

Jag har också liknande problem..
Jag är ju inte så gammal.. Men jag kan inte glömma min fösta pojkvän.. Och även om det gått 4 år så tänker jag på honom.. Oftast omedvetet.. Det är hemskt..
Jag vill inte ha det så..
Jag har en ny kille som jag älskar så sjukt mycket och vi är förlovade och väntar vårt första barn..
Men ändå tänker jag på exet..
Jag har ingen kontakt alls med exet.. Men ändå blir det såhär..

Det är verkligen helt sjukt otroligt frustrerande och jobbigt på alla sätt och vis. Jag är rädd för att hamna i samma situation som dig Spöke, att man träffas i någon random situation och något som inte borde hända händer. Jag har alltid tänkt att jag aldrig skulle kunna vara otrogen mot min man, jag respekterar hans kärlek alldeles för mycket. Men när man tänker efter, vi är alla mänskliga, ingen är perfekt och alla begår misstag, men det är definitivt ett misstag jag är rädd för att begå det är därför jag alltid undviker ämnen som att ses och träffas när jag väl "pratar" med mitt ex. För ca 3 år sedan träffade jag honom faktiskt, på hans initiativ. Detta var innan jag träffade min man. Jag kommer ihåg hur jag stod utanför pressbyrån vid tågstationen och väntade på honom med hjärtat skenande i bröstet och tusen fjärilar i magen. Detta var första gången vi skulle ses sedan det tog slut 3 år tidigare. Jag var uppklädd till tårna (för det måste man ju vara när man träffar sitt ex) för jag ville att han skulle tycka jag var vacker. Inte för att jag ville ha honom tillbaka det var nog mer att jag ville hämnas lite, jag ville visa honom vad han gick miste om, jag ville göra den förtvivlande 18 åriga versionen av mig själv rättvisa, jag ville försvara och stå upp för henne. Men när jag såg honom gå över gatan med det där leendet jag älskat så mycket, han kramade om mig och då handle det inte längre om att hämnas. Det var ögonblicket då allt kom tillbaka, hans doft, hans starka armar runt mig, hans röst... det var ögonblicket jag insåg att jag aldrig helhjärtat skulle kunna komma över honom. Hela mötet var elektriskt, inget hände, vi fikade, satt och pratade om livet, skrattade. Han följde mig tillbaka till tåget, kramade om mig igen, hårt och länge. Han drog en smekning över mitt hår och ner på ryggen och då kändes det plötsligt inte vänskapligt längre. På utsidan var jag stark men den 18 åriga tjejen på insidan grät floder igen. Spöke, jag känner mig så väl igen mig i din historia, det går inte att glömma och även om det finns ett sätt så har jag ingen aning om vad svaret är.

TS - jag har inte varit i din situation, MEN, liknande.. jag visste dock att jag inte ville ha tillbaka exet. Men älskade honom djupt. Det "dog ut" efter några år när jag förstod att jag älskade en illusion. Kanske måste du träffa exet och verkligen se om han är som du tror och om ni skulle ha något. Min kära gamla farmor har än idag (!!) inte kommit över "den där kärleken" hon aldrig tog tag i, och sen träffade hon farfar....

För din, din mans skull, så kanske det är bra att reda ut detta? Men gör dte inte bakom ryggen. Gör det snyggt och ärligt om du väljer det. Det är mkt troligt att du inte alls skulle känna denna kärlek till exet när du väl lär känna honom. Det är trots allt 6 år sedan och din fantasibild av honom och hur det skulle vara behöver inte vara sann. Eller så är den det. och då gör du också rätt.

Jag sitter i en liknande situation med ett ex till mej.Jag förstår bara inte vad man ska göra,då denne hela tiden hör av sej med jämna mellanrum och har gjort så under många år!=/

Jag har provat allt,tro mej.Men inget funkar!Så jag börjar tro att det kommer se ut så här resten av livet.=(

Men bli ihop igen då,kanske nån säger.Om det ändå vore så enkelt,men det är det inte tyvärr.

Hoppas det löser sej för dej TS.  

  

Detta är något jag har berättat för min man redan. Jag skulle aldrig gå bakom hans rygg. Jag var ärlig, berättade hela historien och det verkade som att det inte störde honom, han älskar mig iallafall... jag tror att han inte förstår, hur djupt dessa känslor för mitt ex faktiskt sitter. Jag funderar nästan på att be mitt ex att sluta höra av sig, men vad är poängen liksom? Känslorna kommer ändå aldrig försvinna. Jag kommer aldrig glömma. Varför hör han egentligen av sig efter alla dessa år? Någon som har nån motivering? Vad vill han? Han har sambo sedan lång tid tillbaka och detta gör mig ännu mer förvirrad. Varför vill han ha kontakt? Jag ser mig själv i framtiden sittandes på gungstolen 70 år gammal och tänker på "The one that got away". Jag vill inte att det ska vara så.

Hel Hej!

Jo den här grejen har jag också varit med om. Men det gick över till slut och när jag tänker tillbaka så kan jag undra varför "spöket" höll i sig såpass länge. Visst, det var en stark och djup förälskelse men jag är ganska säker på att det var något hos mig som åstadkom detta. Något som ville behålla. Jag minns också att jag var irriterad över "spökets" närvaro. Dök ofta upp i drömmarna osv. Tror det var när jag fick barn som spöket lämnade mig. Då kom en kärlek som överträffade allt annat och sett ur det perspektivet så blev spöket något alldagligt.

Fick jag ge mig själv ett råd (bakåt i tiden) så skulle jag säga så här: Låt spöket finnas, bli inte irriterad, det är en fin sida hos dig själv du känner som sannolikt projeceras, gestaltas på detta vis. 

Ha det bra! Med eller utan "spöke"

/Nova    

 

Jag har samma problem som dig TS.

Det tog slut med mitt ex för två år sen (han lämnade mig), men jag kan inte släppa honom. Han var min första kärlek och jag blev blixtförälskad i honom. Har dejtat några stycken, men kan inte hitta någon som framkallar så djupa känslor som han gjorde. Drömmer om honom nästan varje natt och jag tänker på honom flera gånger om dagen. Jag vet dock att den killen som jag saknar, älskar och drömmer om inte finns längre. Det har han bevisat flera gånger genom att bete sig fruktansvärt åt mot mig och sin gemensamma son. Emellanåt så lyckas jag släppa honom någorlunda (perioder när vi inte pratar alls), men det räcker med att jag bara ser honom i affären så är alla minnen och känslor där och knackar på igen. Jag vet att vi aldrig hade kunnat vara i ett förhållande med varandra igen, det finns alldeles för mycket historia som förstör, men känslorna finns där ändå. Jag känner mig fullkomligt patetisk, hade ingen aning om hur hårt man kunde drabbas.

En tanke till om detta:

Jag läste någon gång en vetenskaplig förklaring kring detta och den löd ungefär så här:

Som barn är vi starkt beroende av våra föräldrar för trygghet och överlevnad etc. Det skapas starka band och i detta ligger att vi aldrig glömmer våra föräldrar. Vi programeras att känna igen röster, lukt etc, minsta intryck kan väcka våra minnen. Jämförelsen gick också till djurlivet där det är helt avgörande att barnet känner igen föräldrarna (mamman i en stor flock). Ibland triggas detta beteende i en vuxen relation (kanske beroende på att det väkt känslor av trygghet etc). Så köper man detta (vilket jag gör) så erbjuder det en förklaring där vårt förnuft reagerar förvånat på en primitiv och naturlig känsloreaktion.

/Nova