Att göra sig fri från en psykopat

Hot, förtal, misshandel & utpressning är vardag tillsammans med en man med beteendestörningar. Det blir en vana, man orkar inte ta sig ur, det är enklare att leva i en falsk fasad än att ta steget ur. Isoleringen blir total.

Detta skriver jag för att lätta mitt hjärta, för att be om ursäkt till alla jag har sårat, för att börja om, för att ni som inte vågade fråga ska få höra, för att ni som stötte bort mig ska få veta att jag förstod varför, till ni som undrar var jag försvann ska få veta, ni som undrar vad som var fel med mig ska få höra.

Hans första min är var en manipulation. Hans första handling var ett bedrägeri. Hans första mening var en lögn. Hans första känsloyttring var hat. "Det är världen det är fel på inte mig…" 

Jag har levt i ett svart hål där jag bara hasade längre och längre ner tills jag inte längre såg ljuset sen låg jag där orörlig under en lång tid… Så en dag fick jag en vacker son och ljuset visade sig igen och jag fick styrkan att göra mig fri, för min sons skull. 

Jag vet inte varför jag föll dit, jag är nog både dum, feg och alldeles för snäll men så blev det i alla fall och jag har förlorat allt som var jag, Marika. Jag ska sakta hitta tillbaka. När man är i psykopatens nät så har man en tendens att tänka med känslor istället för hjärnan och det har varit fullt upp med att överleva.

Han började så klart med snyft-historier och fabricerade sin bakgrund. Jag vet faktiskt inte vem han är eller var han varit, det vet nog inte ens han. Det alla psykopater ljuger om är barndomen. Den beskriver de alltid som svår. De vet att vi har så lätt för att tycka synd om människor med svåra uppväxtförhållanden. Jag har träffat hans föräldrar, de är fina människor och fina farföräldrar till min son.

Ska du verkligen ha de där kläderna på dig? Ditt hår är fult, du har förstört det, varför sminkar du dig så fult? Ena dagen är man världens bästa och så underbar, i nästa sekund är man det värsta och fulaste han sett. När det börjar uppdagas för en hur illa det är tänker man ändå "Man kan ju inte tro att en person som står en nära är så'n här!" Det var ngt som saknades, känslan av gemenskap, känslan av tillit, känslan av trygghet, jag vet inte säkert? Vid minsta antydan till tvivel blir man tillrättavisad, "du är ju så naiv och förstår inte, jag ska förklara för dig" . Om man inte är lojal får man stora problem, det lär man sig snabbt. Våga inte ens tänka åt ett annat håll.. Ingen av Dina väninnor duger, inga andra människor för den delen, han hittar fel på alla. Din familj duger inte heller. Vi hade inte samma mål i livet. Han sa samma ord som jag, men magen talade om för mig att det inte var så. Han förstörde mitt liv genom fysisk misshandel, psykisk misshandel och ekonomisk misshandel. Och det värsta av allt, jag har försvarat honom när andra har kritiserat honom. 

Eller det värsta var nog när han försökte slita min nyfödda son ur armarna på mig på BB för att han sa "du är psykiskt sjuk, det är mitt barn", det gjorde han en gång till när han skulle byta blöja och inte orkar byta vattnet till varmt vatten "han bryr sig inte" och jag blir förtvivlad och försöker gå emellan, jag byter vattnet ÅT honom, han häller ut det och tar kallt igen och i panik försöker jag ta min son, då sliten han upp honom och anklagar mig igen för att ha en psykos han säger att jag inte är kapabel till att ha barn och sedan springer han ut i snön med det nakna barnet för att han ska "ringa polisen och anmäla mig från grannen"… Jag gråter och ber honom ta in barnet i värmen, han vänder in till slut och tvingar mig ner på knä för att be om ursäkt om och om igen under en timmes tid innan jag till slut får tillbaka det hungriga barnet. Då säger han "såhär blir det när du är så psykiskt sjuk, förstår du nu att du behöver hjälp?, jag ska hjälpa dig". 

Jag darrar av skräck och kryper för psykopaten i ångestens ymniga svett, då njuter psykopaten i fulla drag och kör vidare en stund till med sina kränkningar och nedbrytande process tills man inte ens orkar gråta.. man är bara död inombords. Sen ska man be om ursäkt, NEJ ingen bortförklaring bara ursäkten och den kan du upprepa till den är godkänd. Psykopater erkänner aldrig egna fel och de få gånger som de verkligen erkänner ska man vara på sin vakt, för då har de något större i kikaren!" Paniken sprider sig. Han hittar på lögner och sprider ut det i omgivningen. Man får panik, ingenting av det är sant men han är så otroligt skicklig på manipulation så alla tror honom.

När han inser att han gått för långt och jag är på väg att lämna honom kommer han säga och lova att det aldrig ska hända igen. Men det är ännu en av hans lögner... men egentligen är det ju bara insikten av att man inte kan åstadkomma någon förändring, som har betydelse. Att försöka ändra en psykopat är som att resonera med en blind: 'om du bara anstränger dig så kan du se!

mariesforum.bloggo.nu/

Det är fruktansvärt.. 3 år har jag levt med det, nu har jag gått.. Han lovar att han ska älska mig villkorslöst, han är redo för det nu. Det värsta är att det är så nytt att jag fortfarande känner mig svag och vill tro honom.. Jag förstår dig iaf.. ! Kram

Jag levde 12 år med en sån där. Vet exakt vad du menar. Har man gemensam vårdnad med psykopaten är man kvar i hans klor tills barnen blir myndiga.
Oavsett all låtsashjälp man får från samhället,  så är den inte till någon nytta alls så länge man har gemensam vårdnad.
Och mitt råd - sök aldrig hjälp hos soc. Klara dig helt utan dem.

..vet precis hur du haft det. även om mitt aldrig gick så långt..

Jag har levt med en sån i 10 år och är svag.
Nu är jag 32.

Jag förstår din situation men jag vet inte hur jag själv skall gå vidare. Barnen är 8 år och han sitter inne och i min ensamhet så vet jag att jag är svag för honom.

Men skönt att höra orden som era ex säger för det är exakta ord man får höra. Känns så overkligt.

Det va en kväll, han skulle gå ut på krogen., jag skulle jobba dagen efter så jag sa bara att ha så kul så hörs vi ikväll. Vid 12 vart jag trött och ringde för att säga godnatt och att vi hörs imorgon. Han va full men lät ändå nöjd.. Strax efter 03:00 vaknar jag utan luft och han sitter över mig med ett stadigt grepp om min hals.. Får panik men försöker va lugn och få honom Att släppa. Han skriker att jag är en hora och inte ska snacka skit om honom.,. Det va inte första gången han har kvävt mig i sömnen.. Även slagit och puttat och skrikit för att få mig att vakna, det är fruktansvärda uppvakningssätt :'(

Det sista inlägget gillar jag skarpt.

Att komma tillbaka efter det livet är svårt men inte omöjligt.

Jag hoppas för min del och för alla andra utsatta.

Du är så klar med så mycket!
Jag avundas dina insikter- jag är själv på väg att erövra mina egna- att bryta cirkeln.
Mitt eget uppvaknande- var att jag blev gravid med en. Helt plötsligt blev livets grå nyanser- svarta och vita. Vad som var rätt och rimligt och vad som var fel och oacceptabelt och jag gjorde slut.

Skam, skuld osv har jag tampats med.
Nu sitter jag här i min graviditet med denne man och har inte förmått mig att göra abort för barnet bad jag om och längtade efter.
Men framtiden gör mig rädd och osäker fast jag vägrar gå in i den känslan utan försöker planera och göra en strategi tillsammans med Familjerätten om hur man kan- för barnets bästa- lägga ner faderskapsutredningen.

När jag väl hade gjort slut- började livets små nyanser och möjligheter komma pö om pö- Och det är mitt bästa råd till alla er som är fast i något liknande. När man vågar glänta på dörren så väntar livet där.
En värld av möjligheter som gör er starkare.
Men visst saknar jag honom. En man som misshandlade, förtalade, ljög och tryckte ner- men jag saknar min kärlek och mina drömmar antar jag. Och det finns fina minnen mitt allt. Men vad som var sant eller bara manipulation kommer jag aldrig få veta. Och därför måste avslutet växa fram enbart inom mig själv. Sånt tar tid.
Det är ett trauma för kroppen sånt här. Trauma är sår som måste få tid att läkas. Men så länge orsaken till såren finns där så kan de aldrig göra det.
Råder alla som är i relation med en att uppsöka en terapeut- för att bolla med och som kan ge perspektiv.
I min process kontaktade jag ett gammalt ex till min man- och tillsammans lägger vi pussel. Det är oerhört värdefullt att få dela sina upplevelser med någon som varit i exakt samma situation. Både för henne och mig. 
Ett liv med en sådan här person handlar om allt ifrån att man har låg självkänsla- och tror sig inte vara värd bättre undermedvetet.
Men också att de bra stunderna- kan ha varit hur underbara som helst och då kan man lätt utstå 1 månad med slit för man hoppas ju få de där stunderna igen och minnet blir oehört selektivt. Det är fullkomligt sjukt.
Ett liv med psykopat ger mängder med bekärftelse- positiv men ofta negativ. Min erfarenhet är att jag mest av allt sökte det. osv.
Vi har nog alla olika erfarenheter. En sida som någon rekommenderade här  var www.sociopathworld.com och där fann jag många intressanta saker och frågeställningar- sidan är gjord av en sociopat- som då är huvuddiagnosen i usa för samma sak. Där möts såväl offer som sociopater/psykopater.