Vad behöver man prata om innan man skaffar barn?

Tja, ekonomi, hur länge man vill vara ledig, förväntningar på varandra, uppfostran osv...

Detta är någonting även jag funderat kring, känns som att vi har olika syn på uppfostran, han en mer "slapp" inställnng och jag då tvärtom.
Men man kan ju inte heller gå in på minsta detalj, så jag funderar fortfarande kring denna fråga:) 

Vad angånde ekonomin tänkte du på?

Hur mycket i uppfostran bör man ha pratat om.
Känner spontant själv att det är en sådan sak som  är svår att diskutera i detalj i förväg. 
Vissa situationer kommer säkert komma upp som man inte tycker lika om, men som man inte kunnat tänka ut i förväg. 

Hur man ska lägga upp fl ledigheten
Ens grundsyn på barnuppfostran
Vad man förväntar sig/vad man är rädd för

Hur man vill lägga upp föräldraledigheten. Vem skall vara hemma och när och hur skall man klara sig på den mycket mindre inkomst som man får då? 

Skall barnet gå på förskola och skall båda föräldrarna arbeta när barnen är små? 

Skall man har delad eller gemensam ekonomi när man har barn i hushållet?

Vem skall ta hand om barnet på nätterna? Hur mycket egentid skall var och en ha rätt till? Är det ok att tex lägga tid och pengar på sin hobby? Hur mycket tid och pengar? 

Hur vill man uppfostra barnet vad gäller religion och kultur? Har man samma religion och kulturella syn på barn och familj? Skall barnet döpas tex? 

 

Ekonomi-gemensam eller delad. Är vi ett team/enhet eller är vi två som har våra egna pengar.

Vem är hemma/hur hanterar vi våra respektive föräldrar om de börjar lägga sig i och den andra är obekväm med det. Finns ju hur mycket som helst.

Jag som föräldraledig får ju mindre pengar över, och för det mesta är det den som är fl som kanske handlar mat, handlar kläder till barnet osv. För dom med separat ekonomi kan det ju vara bra att komma överrens om. För egen del bestämde vi att min sambo fick ta alla räkningar och att min mammapenning blev mina fickpengar.

Ok, kul med många svar. Det som jag mest reagerade på vad det här med blivande mor- och farföräldrar. Det måste jag fråga min sambo. Vet ju hur många "jävla svärmor"-trådar det finns här på FL ;)

Vi pratade väl om hur många barn vi ville ha, vad vi tyckte överlag i uppfostringsfrågor och dylikt och även väldigt mycket om värderingar vi har utöver barnfrågor också. Vill inte att vårt barn ska komma hem en dag och berätta att hen är homosexuell och pappan är homofob och flyger i taket.

Evelinassyster: ja den missen vill man inte göra.

Tyvärr hjälper deti nte heller att prata om det eftersom man kan ljuga, man kan TRO att man vill ha det på ett visst sätt och sedan när barnet väl är där visar det sig att man tycker nåt helt annat, man kanske TROR att man orkar upprätthålla en viss uppfostran t ex men när man väl står där så blir det inte så.

Jätteviktigt att prata givetvis men ändå inte säkert att det blir så sedan..har själv erfarenhet av det.  
Det man dock av egen erfaranhet bör prata om är:
-vem ska vara föräldrarledig och hur länge? Är det ok om en inte "vill"? Är det ok om en vill ha hela tiden?
- ekonomi, hur ska man klara sig med föräldrarpenningen? Ska man ha gemensam ekonomi? Om inte, hur delar man upp utgifter kring barnet och hushållet?
- uppfostran!! En STOR fråga men otroligt viktig! hur vill lman uppfostra sitt barn? Vad är viktigt? Både stora men även "små" saker som kan störa otroligt t ex är det viktigt med speciella tider man äter sover? Godis, när ska det introduceras? Hur "hård" får man vara i uppfostran för att det ska vara ok för båda parter? mm mm
- hur ser man på framtiden med barnet?

Det finns ju 1000 frågor men jag tror man vet själv vad som är viktigt för en. Det som man själv känner är grundstenen i sin egen känsla kring att skaffa barn är viktigt att ta upp med sin partner. Vissa saker går ju att kompromissa om, andra inte!        

Jäklar vilken bra fråga ts! Har inga svar men är nyfiken på dem!

Vi tog det som det kom eftersom ingen av oss visste hur vi ville ha det med nåt. Förutom att jag skulle vara hemma med barnet i början, jag tog hela fl till slut vilket ingen av oss hade nåt emot.

Eftersom han är en bra pappa till en flicka sen innan så var uppfostran inget vi behövde diskutera. Och det har visat sig funka utmärkt.

Allting har flytit på och det enda som egentligen skiljer i våra sätt att vara föräldrar är att jag är mer principfast vad gäller tex rutiner och hur man gör saker tex äter, han är lite slappare nu när hon är liten. Och jag tycker att det är okej att hon visar sin starka vilja mot mig, när han sätter ner foten i samma situationer.  Jag tycker det är viktigt att hon vet att till mamma kan hon komma när som helst med vad som helst, medan han tycker att han förmedlar ungefär samma sak fast att hon ska känna sig trygg genom hans sätt att vara.

Det är dock inget någon av oss motsätter eftersom mamma vs pappa ändå alltid har olika roller i ett barns hela liv.

Dock har vi börjat prata om hur vi ska göra med nästa barn. Jag känner väl att jag inte vill ta hela fl och han kan tänka sig att vara hemma, men vem vet.. när/om det kommer ett till kanske vi resonerar annorlunda.

Varje barn är en individ och bör uppfostras enligt deras egna personlighet. Tex ett barn kanske behöver mer stöd att genomföra sina kvällsrutiner, medan ett annat barn behöver mer hjälp att få i sig maten. 

Jag tycker det viktigaste är att man känner varandra, att man har likadan värdegrund. Att man respekterar varandra och kan diskutera och komma fram till bra lösningar. Jag och min man diskuterade inget specifikt innan vi blev med barn, inte så mycket under graviditeten heller. Vi var "unga" och hade ingen erfarenhet av barn alls. Det enda som kom upp var i princip föräldraledigheten och namn.

åh kul att det kom in lite fler svar nu. trodde tråden hade dött! :)

personligen tycker jag väl inte att det finns några rätt och fel i hur mycket man pratar. 
jag och min sambo pratar ganska mycket med varandra om saker över lag och i och med att jag har barn sedan innan och vi vet att vi vill ha barn tillsammans så kommer ämnet barn, uppfostran och allt runtomkring upp emellanåt.

helt klart tycker jag att man ska känna att man känner sin partner väl innan. behöver inte alltid vara så att man varit ett par i 10 år. jag tycker att jag känner min sambo otroligt bra, och han känner mig. visst kan man alltid lära sig mer, men det gör man väl eftersom. vi kommer ju aldrig kunna veta hur vi är ihop som föräldrar tills vi står där!? ändå kul att få lite ideér om vad man kan snacka igenom. 

Jag tror bara att det är bra att leva tillsammans så pass länge att man känner till den andre personens livsinställning och grundläggande inställningar till människor och saker i allmänhet. Att gå in i detalj är nog inte så lönt, för man kan inte på förhand veta hur man blir som förälder. Massor av människor svär på att aldrig göra ditten och datten när de får barn, och sedan gör massor av människor det ändå. 

Man bör väl ha ett hum om var ens partner ungefär står politiskt, vad den har för människosyn, vilken livsåskådning, vad den minns från sin barndom och vad partnern tycker om olika situationer därifrån. 

Sedan är det viktigt att man kan prata med varandra, kan lyssna på varandra och kan kompromissa. Man skaffar ju barn med en människa man älskar så man vill ju att den människan ska påverka barnen lika mycket som en själv.