• Anonym

    Svartsjuk bonusdotter, orkar snart inte längre

    Jag har levt ihop med en man i tre års tid som har en dotter som fyller 12. Jag har under hela den här tiden känt att flickan är svartsjuk på mig vilket sambon hävdar är helt fel... Det har gått så långt att jag knappt orkar med att umgås med dem för att flickan för det första inte lämnar oss ur sikte en endaste gång, är aldrig på sitt rum ex. Att leka med kompisar, hälsa på kusiner och farmor och farfar är totalt ointressant när hon är hos oss. Hon blir t.o.m. ledsen när sambon föreslår det, hon vill bara vara hemma med oss. När hon är hos mamman leker hon med kompisar hela dagarna men hos oss har det inte hänt på flera månader nu.
    Jag har försökt att hålla mig undan, ge dem egen tid. De äter alltid frukost ihop själva, han skjutsar henne några mil till skolan och hämtar och sedan umgås de på kvällarna och vill ha mig med, men sätter jag mig bredvid sambon så kommer hon och klämmer sig ner emellan eller liksom drar åt sig honom så att han ska hålla om henne, hålla henne i handen hela tiden och liknande så helst gör jag andra saker än umgås med dem när hon är här och då blir det också fel, sambon säger att jag undviker, och ja, det gör jag ju. Tycker hon är lite för stor för det där bebis-klänget hon håller på med hela tiden, men jag kanske har fel? Tycker att situationen är så onaturlig. Jag orkar snart inte längre...  Vad gör man? 
     

  • Svar på tråden Svartsjuk bonusdotter, orkar snart inte längre
  • Sömnstörd

    Jag tycker du låter riktigt avundsjuk med stora inslag av konkurrens.

    Varför väljer du att känna att det handlar om svartsjuka trots att sambon säger det motsatta?
    Det kan handla om miljoner saker varför barn bara sitter hemma och ugglar.

    Och barn sätter sig emellan så det behöver inte ha med bonusskapet att göra. Är du sådär undflyende kommer hon anse att du inte är något att luta dig mot när det blåser och väljer då att inte hålla din hand på vardagen.


  • Anonym
    Sömnstörd skrev 2011-07-18 05:11:53 följande:
    Jag tycker du låter riktigt avundsjuk med stora inslag av konkurrens.

    Varför väljer du att känna att det handlar om svartsjuka trots att sambon säger det motsatta?
    Det kan handla om miljoner saker varför barn bara sitter hemma och ugglar.

    Och barn sätter sig emellan så det behöver inte ha med bonusskapet att göra. Är du sådär undflyende kommer hon anse att du inte är något att luta dig mot när det blåser och väljer då att inte hålla din hand på vardagen.
    Tack för ditt oerhört konstruktiva inlägg... men det är ju inte ovanligt att man får sig en skopa ovett när man är bonusmamma.
    Vad är det jag skulle vara avundsjuk på menar du? Vi har ju två vitt skilda relationer som inte ens går att jämföra och som inte kan ersätta den andra, hon är hans dotter, jag är hans sambo, milsvida skillander, så vari ligger svartsjukan? Problemet ligger nog i att HON inte förstår skillnanden på de här relationerna och är rädd för att bli ersatt, bortglömd osv. 
    Det är inte heller särskilt ovanligt att barn känner en svartsjuka gentemot förälderns nya partner och jag tycker att det skulle vara väldigt jobbigt för henne att hela tiden gå runt och vakta oss, att hon aldrig riktigt kan slappna av.

     
  • Bemidii

    Jag var själv i den åldern då pappa träffade en ny. Det var jätte jobbigt. Jag brukade också hålla pappa i handen, även när vi sov. Min pappa tillät mig inte att fortsätta med det, och jag hatar min styfmamma idag. Hon var alltid så elak tyckte jag. Jag var pappas flicka och det är klart att jag var svartsjuk. Men jag tycker att jag skötte mig så bra som man kan förvänta sig av en tjej i den åldern. Det var dom som var vuxna. Som du förstår så ligger det ju mer bakom min relation med min styvmamma än detta. Jag tycker du ska ge henne den här tiden, men utan att du utplånar dig själv. Umgås med dem, du ska se att det ger sig strax då hon. Låt henne vara en liten tjej. Sedan är ju den svartsjuka man känner den att vill inte tappa sin pappa vilket jag nu tyvärr gjorde. Jag bär fortfarande denna ryggsäck på mig och är i dag väldigt bitter. Tyvärr dog min pappa när jag var25 och att vi inte hann prata ut om detta som varit, kanske därav bitterheten.
    Lucka till, du läser det här säkert på ett bra sätt

  • Anonym (007)
    Anonym skrev 2011-07-18 05:28:55 följande:
     Problemet ligger nog i att HON inte förstår skillnanden på de här relationerna och är rädd för att bli ersatt, bortglömd osv. 

     
    Ts: Du har ju förmodligen sett vad som är problemet. Hjälp då barnet på ett vuxet vis att komma in i er gemenskap som det barn hon nu är. Och tillåt för all del barnet att ha de känslor hon har, visa henne att du accepterar henne och hennes känslor, men att du har andra känslor för hennes far, känslor som aldrig kommer att förminska barnets behov av pappan.
  • Dalton

    Barn i den åldern blir lätt svartsjuka. Att hålla på och tränga sig emellan är barnsligt men i den åldern har man ju inte heller riktigt verktyg för hur man ska hantera sina känslor.
    Att alltid få sitta närmst är dock ingen lösning och inget som kommer lugna tjejen. Din sambo bör säga ifrån när det där bebistramset börjar. Samtidigt måste ju han se till att hon känner sig trygg. I den åldern kan man dock prata om vad man känner. Det kräver ju dock att sambon vill ta till sig att tjejen är osäker.

  • Molly1

    Det låter jobbigt! Och jag skulle nog också dragit mig undan. Du kanske kunde prata med din sambo om att han borde visa att hans kärlek räcker till er båda? När hon försöker gå emellan er så borde HAN hindra det och säga att "Nej, nu vill jag kramas med X" men vi kan kramas sen" eller så. 
    Och oj vad drygt det första svaret var.  

  • AnnanAnna

    Jag tror också såhär...

    Barn som lever med separerade föräldrar, och kanske i synnerhet då ensambarn, får en lite annan roll än barn som lever med båda föräldrarna (alt en förälder med en ny partner där relationerna är etablerade). Jag var med om exakt samma grej som du beskriver när jag träffade min man och jag funderade otroligt mycket över det här då. Jag kände liksom inte igen sättet han var förälder på om du förstår och inte heller sättet hon var barn på. Deras roller i familjen var mer som jämlikar än som förälder-barn och nu efteråt så har jag förstått att det lätt blir så då man är ensam vuxen i familjen. Jag har i allafall hört det från många, många i diskussioner kring att hitta sina roller i en nybildad familj.

    Problemet hos er verkar bli, precis som det blev hos oss, att du på något sätt kommer in och konkurrerar med barnet. Det ska man inte behöva göra, för som du säger så har ni ju helt olika roller egentligen. Men när jag kom i min numera makes liv så var det så också och det var det jag inte riktigt fick grepp om eftersom jag var uppväxt med båda mina föräldrar och det var så solklart att de var vuxna, vi var barn, de hade en speciell relation med varandra och en annan med oss barn, de hade sina sängar och vi våra, de kunde sitta uppe i köket och prata en kväll och säga åt oss att gå och leka på våra rum utan att det var något konstigt etc. De hade ett liv tillsammans där vi inte var involverade eller hur man ska säga.

    När jag träffade maken så hade han bara en person som han delade sitt liv med och det var sin dotter. Det fanns ingen annan vuxen, det fanns ingen konkurrens om honom utan all hans tid och allt engagemang var hennes. Hans eget liv stannade helt upp varannan vecka och han ägnade sig 100% åt henne. Men det kan man ju göra som ensamstående om man känner att det är ett slags liv man vill ha, men samtidigt gör man sitt barn till en jämlik och något mellanting mellan en partner och ett barn. Förstår du hur jag menar?

    Det tog t.ex. jättelång tid innan min man kände att det kunde vara ok om han och jag gjorde planer för helgen sådär som vuxna normalt kan göra. Under hela första tiden gjorde han och dottern planer och sen blev jag tillfråga om jag ville vara med. Det tog över ett år för honom att känna att det kändes ok att jag och han sov i dubbelsängen, inte han och hon. Massa såna grejer och jag tyckte det var sjukt jobbigt för det var ju helt nytt för mig. Det kändes helt ärligt som att vi var tre vuxna i förhållandet, bara det att den ena var under 10 år lixom...

    Så jag tror att det är det är otroligt mycket tydligare gränser mellan vuxna och barn i en familj där det finns fler vuxna än en, vanligtvis, och att barn (och särskilt ensambarn) till ensamstående föräldrar får en annan roll hemma än barn med fler vuxna än en i familjen.

  • Anonym
    Anonym skrev 2011-07-18 05:28:55 följande:
    Tack för ditt oerhört konstruktiva inlägg... men det är ju inte ovanligt att man får sig en skopa ovett när man är bonusmamma.
    Vad är det jag skulle vara avundsjuk på menar du? Vi har ju två vitt skilda relationer som inte ens går att jämföra och som inte kan ersätta den andra, hon är hans dotter, jag är hans sambo, milsvida skillander, så vari ligger svartsjukan? Problemet ligger nog i att HON inte förstår skillnanden på de här relationerna och är rädd för att bli ersatt, bortglömd osv. 
    Det är inte heller särskilt ovanligt att barn känner en svartsjuka gentemot förälderns nya partner och jag tycker att det skulle vara väldigt jobbigt för henne att hela tiden gå runt och vakta oss, att hon aldrig riktigt kan slappna av.

     
    Jag tänker såhär.
    Hon är viktigare än du, hon har alla rättigheter till sin pappa.

    Visst, det är så att styvföräldrar får mycket skäll, men det är för att du är vuxen. Du förstår och skriver insiktfullt om hennes problematik.

    Mitt råd är att du ska backa undan. Jag kan låta kall och hård nu, men jag tycker verkligen att barnet alltid alltid kommer i första rummet.  Hon beteer sig inte helt åldersadekvat just nu, men hon vet inte och förmår inte bättre för hon är ett barn.
  • Anonym

    Låt hon hållas? Hur jobbigt kan det vara. Det är ett barn. Ni har ju egentid när hon är hos sin mamma.

Svar på tråden Svartsjuk bonusdotter, orkar snart inte längre