Vid 40 - är det bättre att lägga ner sökandet efter en partner och förbli singel??

Varför ska du nöja dig? Däremot inte sagt att du ska söka med ljus och lykta. Tror att det är större chans att man träffar någon om man slutar leta. (Lättare sagt än gjort.)

Så jag tycker inte man ska ge upp och nöja sig. Jag tror aldrig att det är för sent att träffa någon. 

Det ena behöver väl inte utesluta det andra? Jag tycker i alla fall inte att du ska ge upp. Det finns många 40plusare som är jättefina...både tjejer och killar. Jag tror absolut att man kan leva ett alldeles underbart liv som singel i hela sitt liv, men jag tror också att de allra, allra flesta av oss vill ha någon att älska och att dela vårt liv med.

Var nöjd med ditt liv, men stäng inte dörren för förändring.
 

nej jag tycker inte att man ska utgå ifrån att man ska vara den eviga överblivna singeln...

jag tycker man ska lämna alla dörrar öppen för ett förhållande eller för all del bara ett äventyr. Det finns så många olika sätt att möta kärleken på att det vore jättetråkigt att inte ta chansen om den väl dyker upp bara för att man "ska" vara singel när man passerat 40...

Det som kanske gör det svårare att hitta någon i den åldern är väl att många har ett väletablerat liv och ett etablerat familjeförhållande, dom singlar i 40-års åldern är väl sällan ute och rör på sig pga detta och blir kanske lite svårare att finna.

En liten solskenshistoria.. min mamma har en väninna som  varit singel från och till i alla år och som också var barnlös. Hon har rest, pluggat, bott utomlands och haft sitt liv i karriären helt enkelt. Hon får en kurs i blomsterbinderi som present när hon fyllde år av några kompisar och där är kursledaren en man som är 7-8 år äldre än henne. Tycke uppstår och efter en lång tid av uppvaktning och dejtande så flyttar dom ihop. När kvinnan fyller 43 år föder hon deras första och enda barn.  Idag 15 år senare är dom fortfarande ihop.

och min svärmor är 66 år och änka sedan tio år.. hon dejtar friskt och hon säger att hon vill fortsätta bo ensam men vill gärna ha någon att dela resten av livet med.

Problemet är att man inte orkar hur länge som helst. Det finns en gräns för hur många miffon man orkar gå ut men (och tro mig, det finns många underliga karlar där ute)

Har haft perioder när jag lagt ner allt med dating och då träffar jag def inte någon. Puh... Det är svårt att veta var man ska träffa en vettig karl. Har någon ett förslag så mottages det tacksamt.

Jag var ute jämt, jag var ute på dejtingsidor och träffade stolpskott efter stolpskott. Jag lade ner verksamheten och sket i allt, tröttnade. Så gick jag på ett bröllop och där satt han, min bordsherre. Han bad om mitt nummer innan han gick hem och nu tre år senare är vi gifta

Så se dig om i vänkretsen. De kanske har en bekant som du klaffar med.  

Mina två bästa tips i det här är:  (har själv träffat kärleken via internet, han är 14 år äldre än mig.. )

1: ta det inte så allvarligt. ta det för vad det är. Utgå inte ifrån att alla är potentiella blivande män. Börja inte i fel ände helt enkelt. Ha roligt under tiden du känner dig för och "letar".  Och ta det i din egen takt.. du måste inte gå ut med 14 karlar på fyra månader.... ta hellre fyra karlar på 14 månader....  det är inte killen du ska hänga upp ditt liv på, han är snarare den du ska ta med dig på ditt livs promenad.
Ta det lugnt och ha kul!

2: revidera vad det är du letar efter. Kanske du kan se ett mönster på vilka killar du träffar på och vad som inte funkar. Våga tänka annorlunda. Våga revidera dig själv. Våga dig på något helt nytt. Och säg nu inte att du testat allt för det har du verkligen inte gjort, tro mig...
Människan är på gott och ont ett vanedjur och när det gäller att hitta den rätta så är vanebildningen ett ont fenomen för man kör på i gamla hjulspår trots att man tror att man tänker nytt... Att byta killsort är betydligt mer komplicerat än att bara välja en rödhårig före en blond om du förstår hur jag tänker...

tänk också på att det spelar stor roll VAR man träffar varandra.  Att tänka nytt fast man går på samma gamla kvarterskrog är kanske inte det optimala.. ska man tänka nytt ska man också tänka så hela vägen.

Så kort sagt.. den man du helst av allt inte vill träffa - han kanske faktiskt ÄR den kille du letar efter?

har läst igenom era råd och ska fundera på vad jag kan och vill förändra. Det måste ju vara värt det, annars hoppar jag.

sen är det så här också - har man varit singel en lång tid hamnar man lätt i ett slags egotänk och det blir svårare och svårare att inte bara släppa in någon i ens liv utan också att acceptera att man plötsligt blir två.

Så vill du ha någon i ditt liv får du kanske också fundera ett ögonblick på ALLT vad det innebär av både goda och onda ting.

Min svåger är 40 år och han har inga barn och levt singel i många år. Han var sambo en kort period i 20-års åldern och jag ser i honom klart och tydligt många ego-sidor som inte bara är av den goda sorten. Tyvärr har hans mångåriga singelliv fört med sig att han har svårt att acceptera att andra människor har ett eget liv, allra helst om tjejerna i fråga kanske har barn med sig i bagaget. Han förväntar sig nästan att alla ska ställa upp på hans krav, men börjar dom ställa krav på honom ja då tappar han intresset och tjejen blir plötsligt en konstig människa och nån han raderar ur telefonen...

Så att vara långvarigt singel kan ställa till det utåt sett också för den man träffar, det är kanske inte så lätt att BLI en drömprins i ditt liv?

Så fundera även på vad den du träffar ser hos dig själv och vad den människan ser AV dig...

Jo tack, vet mycket väl att man är rätt ego och van att få göra som man vill. Har varit singel i fem år snart och en del ovanor jag lagt mig till med är smått bisarra. Fast är jag medveten om dem hoppas jag att de blir enklare att skala bort )

Vill faktiskt att en blivande pojkvän ska ha ett eget liv, blir nervös av de par som alltid gör allt tillsammans. Sen är mina hobbies rätt kvinnoinriktade (rider och är med i en vävstuga) så där tror jag inte att en partner vill följa med... Sen får man ju se till att göra plats för en person i sitt liv, just nu är det uppbyggt efter att jag disponerar all tid som jag vill.

Min senaste date med en singelpappa blev inte så bra när han kläckte ur sig "det skulle vara skönt att träffa nån, det är så svårt att hinna med de veckor jag har barnen". Är helt med på att man ska (och jag vill) ta ansvar för en partners barn men det kändes som det kom lite väl fort. (det var första daten).

Men jag tycker att du tar fram ett viktigt problem, ju äldre man blir, desto mindre flexibel blir man om man inte ser upp.

ett problem jag själv stötte på som singel - trots att jag då var runt 25... Var att en del killar drar öronen åt sig om man är för självständig och för självgående..

Ett eget liv där man fungerar utmärkt på egen hand är jättebra.. men man ska inte behöva få allvarlig ångest mellan att välja på  kvällens aktivitet med syjuntan och en fikadejt på stan. Då kanske man får omvärdera litegranna...
Man ska liksom inte behöva pressa in en kille i sitt liv, han ska få plats ändå och för att det är självklart att han har en plats.

Ensam är stark javisst.. men att vara ensam är jävligt ensamt....

Så är du en tjej med tusen järn i elden kanske du faktiskt skrämmer iväg en del killar?