Usch vilken mardröm! Stackars din vän!
Som sagt, finns för henne, hela tiden. Jag ville inte prata med någon i början, min man tog alla samtal. Men jag var glad för alla samtal, kort, brev, blommor, sms som kom. Att folk brydde sig och vågade.
Var inte rädd för att säga fel saker, det kan man nästan inte göra (om man inte säger typ "han har det bättre nu" eller förminskar deras sorg)
Fortsätt att ringa och hälsa på henne. Gråt med henne, kolla på kort med henne, minns med henne.
Hon uppskattar säkert hjälp med mat osv nu i början, och barnvakt om hon har fler barn.
Även sen med begravningen uppskattar hon säkert hjälp.
Sen är det viktigt att inte "glömma" bort, fortsätta prata med henne om barnet, även när de gått ett tag och flera år. Han är för alltid deras son och man vill inte att et barns skall glömmas.
www.spadbarnsfonden.se har ett jättefint smycke (under gåvor) som mina vänner gav mig. Ett halsband där det står "alltid älskad, aldrig glömd" på. Det halsbandet betyder mycket för mig!
Hjälp henne samla massa minnen av barnet, hand fot avtryck, hårlock osv sov. Man kan inte få för mycket minnen!
Vill din vän, eller du prata med någon, så får ni gärna höra av er!
Massa kramar, och fortsätt vara den fina och omtänksamma vän du är!
Camilla, ängeln Melkers mamma.