Jag vill flytta men inte min sambo

Bo som särbos? Eller flytta, men till ett helt annat ställe som ni båda kommer överens om?

Är det långt till där ni bodde förut från där ni bor nu?

Att bo som särbos är inget alternativ eftersom jag inte vill vara utan min sambo, vi har dessutom barn så det känns totalt fel. Det skulle aldrig funka ekonomiskt för mig att bo själv heller och jag skulle verkligen inte vilja vara utan min familj.

Att flytta till andra ställen har jag också gett förslag på men han nappar lika dåligt på det, finns tyvärr inte såmycket att välja på här(Norrlandsskogar) för vi kan ju inte flytta ifrån sambons jobb. Det är ca 1½mil till byn vi bodde i för 3 år sedan.

Ok, det låter som om du antingen får acceptera att han vill bo kvar eller bo själv. Klarar dig ekonomisk gör du visst, du kanske måste sänka din standard lite bara.

Fy va jobbigt. Jag är lite i samma sits, men tack och lov så kommer vi att flytta så småningom. Anledningen till att jag inte trivs beror på att vi drog på oss ett renoverings objekt som jag bittert ångrar!!! Sambon trivs bra och jag tror att jag också kommer att trivas bättre då vi fått iorning som vi vill ha de. Men huset är inte speciellt stort. Ligger lite avsides osv. Så en flytt blir det, men inte ännu. Men jag ser fram emot de :)

Men jag håller inte med Mamsis, de är inte alls säkert att man klarar sig ekonomiskt!!! Bor man i hus har man antagligen lån med räntor. Visst att man kan sänka amorteringen under en tid, men de hjälper ju knappast till för att betala av på någon annan lägenhet eller liknande.

Jag tycker de låter trist om din sambo inte går med på något, inte att flytta tillbaka eller att hitta en helt ny ort. Har du satt dig ner och verkligen förklarat att du inte vill bo kvar! De blir ju lätt att man gnäller de dagar de känns piss. Iaf för mig :P Bättre att prata om de då man inte är uppretad över allt som har med boendet att göra :)

Hoppas de löser sig! Lycka till!

Som sagt så är att flytta ensam inget alternativ för mig. Skulle aldrig kunna göra det mot vårt barn. Dessutom så skulle det nog inte gå ekonomiskt eftersom jag är student och inte får något studiebidrag eller lån. Så jag har en inkomst på noll kronor och det funkar inte att bo själv med barn då.

Anledningarna till att jag inte trivs är ganska många. Tycker att det är så ödsligt och ensamt och tråkigt då man bor så långt ute i skogen. Sen så är huset bara renoverat till hälften så det är verkligen vidrigt och hemskt stökigt jämt. Och det värsta är att det är en släktgård så min sambos mamma och bror bor på samma gård. Vilket kan vara asjobbigt vissa dagar.

Jag har berättat precis hur jag känner och vad jag tycker för min sambo flera gånger. Och jag ville inte ens flytta hit i början.

Någon fler där ute som har varit med om liknande?

Du ville inte dit, men du flyttade. Vet han om detta din sambo? Och jo, du klarar dig absolut visst ekonomiskt, du får ta studielån helt enkelt. Men du VILL inte. Du vill att han ska foga sig efter din önskan.

Ett hus som inte är färdigt sliter oerhört på ett förhållande. Det finns forskning som visar att de förhållanden som håller längst är de där parterna bor i lgh. Trist men jag förstår det.
Finns det något ni kan göra för att få det mindre stökigt på kort sikt? Kanske avsätta ett rum eller två där ni förvarar allt som ska vara i de rum som sen blir klara tex.
Ta ett rum i taget som alltid ska vara städat och fint är ett annat sätt.

Jag förstår honom också, en familjegård kommer ofta med en massa känslor också. Inte bara att lämna det och när du säger att du inte trivs, då svider det nog rätt rejält inom honom även om han inte visar det .

Kan ni inte enas om att ha huset som sommar- och lov bostad? Då kan ni åka dit under alla loven men bo i tex lgh annars.
Där spelar givetvis också ekonomin in, men kanske kan hans föräldrar hjälpa till där?

Självklart vet min sambo om att jag inte ville flytta hit frånbörjan, men både han och hans mamma lyckades övertala mig på något sätt. Men jag märker ju nu hur jag vantrivs och det är verkligen jobbigt.

Klara mig ekonomiskt, jo det e klart om jag går till sociala kanske men frågan är omjag får så pass mycket av dem att jag kan fortsätta mina studier. Och hur ska man skaffa sig en lägenhet utan pengar på kontot och hur ska jag få pengar från soc så länge jag bor ihop med min sambo? Jag skulle gärna ta studielån och studiebidrag men jag får inte det.

Vi har redan tre stökrum i detta ofärdiga hus men det hjälper föga. Jag kan inte något alls om renovering och sambon har aldrig tid för han måste hjälpa sin mamma och sin bror hela tiden med saker på gården. Han flyttade från den här gården själv utan att tveka då han var 20 och flyttade tillbaka med mig för att han fick ärva ena huset. Vi var på husjakt redan då och han såg då ekonomin i det hela och inget annat.

Jag har gett som förslag att vi ska använda huset som sommarstuga, men sambon nappar inte.

Ok, ni har alltså fler problem än att du inte trivs.. Som att din sambo hjälper sin mamma och bror. Det måste han sluta med. Ni måste se till att NI får ett drägligt boende FÖRST. Sen kan han hjälpa andra. Ja, om det inte är något akut som absolut måste åtgärdas genast. men sånt lär det ju inte vara?

Alltså, du måste lära dig en del om renovering, det är inte alls speciellt svårt. Han måste tala om för sin mamma och bror att nu kan jag tyvärr inte hjälpa er på ett tag för jag måste ordna med mitt eget hus först.
Du kommer INTE att få socialbidrag om du studerar, tyvärr. Du kommer heller itne att få socialbidrag om din sambo tjänar tillräckligt för att försörja er alla enl norm. Du kan söka socialbidrag EFTER att du har flyttat om du inte kan försörja dig själv, men då måste du tyvärr sluta studera. Det är en prioriteringsfråga där. Vilket vill du helst? Studera eller flytta?Varför får du inte ta studielån etc? Nyfiken bara..

Om du kan ställa upp på att bo kvar ifall din sambo ser till ert först innan han hjälper andra, är det ett alternativ då?

hej jag är i samma sits... inboxa om du vill

Hej!

Vad skönt att läsa att någon har samma bekymmer som jag.

Bor i en stad jag vantrivs i.
Är skild sen tidigare och har barn, flyttade hit för en nystart, var mycket här innan flytten och både jag och barnen trivdes.

Beslutet att flytta hit var svårt men pga bättre jobb/skolmöjligheter så blev det så.
Vi har hus och gemensamma barn idag.
Med åren så har relationen till makens familj sakta försämrats, barnen som inte är hans har hamnat i kläm, svärmor har varit passivt aggressiv och fryst ut både mig och mina barn vid varje tillfälle som getts.

Detta har satt sina spår och trots att vi inte träffar dom ofta idag så känner jag mig kvävd av tanken att vi närsom kan stöta på varandra.
Jag känner mig ensam och fråntagen den goda relationen som vi hade innan jag och maken fick gemensamma barn.
Situationen som uppstått pga hans mammas krav på umgänge, hennes passivt aggressiva uppförande mot mig och mina äldsta barn, utfrysningen osv.
Titt som tätt sker detta än idag, (vi är uppe i år 5 av detta) jag är psykiskt trött på det, jag är trött på att förklara för min man att jag inte orkar med, att det gör ont i mig att bli ignorerad i sällskap med hans familj trotts att jag visar min bästa sida, involverar och är allmänt artig mot henne.

Jag vill bort, börja om,  bosätta mig närmre mina äldsta barns pappa så deras umgänge förenklas. Detta är något ena barnet uttryckt ett önskemål inför och JAG vill, jag ser bara fördelar både relationsmässigt för mig min partner, alla barn och även ekonomiskt.
KANSKE tom blir relationen till makens mamma bättre av en flytt.

Jag vet inte, men det är så många anledningar som gör att jag vill bort men främst känslan att vara på ett ställe där jag inte har någon vän, släkting.. bara en svärmor som alltid är upptagen när jag frågar om hon vill ses på en fika men sen ringer till min make och frågar när han är hemma för hon vill inte vara här när bara jag är hemma..känner mig så otillräcklig inför detta och jag förstår att detta troligtvis har att göra med något problem hos min svärmor men det går ut över mig, mitt äktenskap, min mående.. det har varit så pass mycket sånthär under åren och jag känner mig så trött, sliten, ledsen och sårad.

Jag är inte mig själv och har inte varit det på flera år..