Hur hantera 2,5-åring som slår, sparkar och puttar andra barn?

Puttar lite, trots att man inte ska puttas!

Det är verkligen svårt. Jag har en kille på snart 3år som puttas, då specielt på barn som är minder än honom. Detta med puttandet har gått iperioder från att han blev två. Ibörjan var det mest lillebror som han puttade men nu är det framförallt barnen på dagis:( Ibland använder han även saker (klossar, tågbana) och bankar ihuvudet på andra barn.
Vå strategi har varit att vara väldigt tydlig med att detta beteende inte är aceptabelt. Vi har också varit emot bestraffningar men islutändan är det det som fungerat bäst. Sen finns det ju olika nivåer på bestraffning eller konsikvens. Hemma (inomhus) gör vi så här: Vi pratari inte så mycket i den specifika situationen mer än tex Du slog/knuffa barnets namn och sen går jag undan med honom till vårt lekrum. Säger igen vad Max gjort "Du knuffade Jakob, nu får du vara här tills du vill leka ned oss" sen går jag ut. Max kommer ut när han vill, ibland på engång ibland börjar han leka med något annat. När han kommer tillbaks säger jag vad roligt att du vill leka med oss, med glad röst.
Utomhus har det hänt att vi vid enstaka tillfällen gått ifrån leplatser.
Mitt iallt detta är det jätte viktigt att ge mycket uppmärksamhet på allt bra och fint Max gör, för han gör ju väldigt mycket bra saker varje dag. Annars blir det lätt en ond cirkel av tråkig uppmärksamhet och tjat.

Går din son på förskola?

Skratt kan ibland hos barn vara ett uttryck för "jag vet att jag gjort fel, men jag vet inte vilka känslor jag ska sända ut"

Jo det kan säkert finnas ett visst mått av önskan av att bli sedd och vara i fokus. Han är ju, liksom många jämnåriga, väldigt 'ego'. Rent förnuftsmässigt vet jag ju någonstans att det sannolikt går över så småningom, men jag kan inte låta bli att tänka i termer av att ingen ska vilja leka med honom på dagis, eller vilja bjuda hem oss eftersom deras barn kan få sig en smäll... Sen leker han ju faktiskt också jättebra ibland, det är inte alltid det uppstår konflikter.

Han går på dagis och där slåss han aldrig, däremot puttas han eller lägger sig på de andra barnen. Han kan också gå in i en lek och börja förstöra genom att kasta leksakerna de leker med.

Vi försöker prata mycket och förklara, och någonstans kanske litegrann går in i allafall. Konsekvens i form av att vi lämnar leken om han gör dumma saker är jag inte hller främmande för.

Tack för era svar, det är iallafall skönt att veta att han är 'normal' och inte ensam om detta beteende!

Tänk vad skönt att vi är fler..här har vi en 3 åring som gör exakt samma som du beskriver. Vet inte hur man ska få ett slut på detta. Känner mig som världens sämsta mamma då inga andras barn verkar bete sig såhär!

Grejen är att ni båda har så små barn att det inte är självklart att de "skall" kunna leka med andra oövervakade! Vuxna behövs alltid med som stöd i små barns lek och det är deras ansvar att identifiera risksituationer och avvärja fara .... det är inte barnen det är fel på....

Vi gjorde så här när sonen bet och slogs. (Han är för övrigt också bra på att prata, fullkomligt normalbegåvad men inte påfallande impulsstyrd förutom att han gillade att bitas.) Då var han mellan 2 och 2,5.

Han bet när någon kom för nära, när han var stressad, när han var arg och när han kände för det. Högg som en piraja, hårt som fan.

Så här gjorde vi:

1: vi hade stenkoll på honom när andra barn var i närheten, vi gick inte ens en meter ifrån, så kunde vi stoppa honom när han slog/bet/rev.
2: vi sa ifrån VARJE gång.
3: vi tvingade honom att säga förlåt (till oss vuxna, till ett litet barn hade det ju bara blivit ett trauma till). Vi höll helt enkelt kvar honom och sa "du bet mig, du ska säga förlåt!" Det gillade han inte för det betydde att han erkände att han gjort fel.

Vi försökte jobba med orsakerna också och lära honom andra sätt att säga ifrån:

1: mycket lek med oss, mycket positiv uppmärksamhet från föräldrarna.
2: empatiträning. Vi läste böcker och pratade om hur figurerna kände sig, vad hände på bilden, varför blev hon ledsen, vad ska de göra nu osv. Kolla in Stina Wirséns "Vem blöder?" och "Vem är arg?" de är dessutom roliga. Vi lekte med docka och mjukisdjur, "Aj, hon slog sig, hon är ledsen, du får trösta!"
3: övade på att låna ut saker och försäkrade honom om att han skulle få tillbaka dem. Satt med i lek och försökte hjälpa till, tolka och öva på hur man skulle leka och prata med varandra.

På dagis gjorde de ungefär samma sak. De hade örnkoll på honom, delade upp barngruppen i små grupper om 2 - 3 barn och var ute när han hade en dålig dag, så att han kunde hålla sig på sin kant.

Han har slutat bitas. Han är snäll mot små barn, även när de är jobbiga. Han lånar ut saker. Såklart bråkar vi fortfarande men om andra saker. Han är inte världens bästa på att leka långa invecklade ge- och ta-lekar med andra barn och tycker inte om att anpassa sig till regler, men han är fullständigt normal, trevlig och leker bra med andra, utan att bitas. Det tog ett halvår innan han slutade. Nu är han fyra och stor och klok.

Det här har jag skrivit i en annan tråd, upprepar det här - inte för att det är en Universell Sanning utan för att det är jämrans jobbigt när ens barn gör andra illa, och alla tips är bra, alla tips passar inte alla barn, men något funkar kanske!

Men snälla någon. Impulsstyrd!?! Läs på om barn och barns utveckling. Du verkar sakna basala kunskaper om barn. Stackars barn med en sådan förälder! Det är du som har brister inte ditt barn. Upprörande!