Snart är det dags

Om ca en timme börjar vi resan ,till sjukhuset för att påbörja "utdrivningen" av vår älskade lilla bebis.
Herregud om du finns?Varför måste man gå igenom något sånt här?
Undrar nästa vilka synder i livet man gjort,för att straffas så?
Känner mig så liten!
Jag har inte varit utanför dörren sen vi fick beskedet.Har panik nu för att gå ut.
Har knappt ätit nånting sen i Fredags.Kräks nästan så fort jag ska svälja.
Men det är bara att bita ihop och ta sig did!
Någon sa en gång att det som inte dödar härdar.Men har aldrig känt mig så svag som nu!