Ex-frun får bo i vårt sommarställe när hon vill.
Min man frågat mig om hans vuxna son får bo med sin mor några dagar på vårt sommarställe, men tillsammans med sin mor. Sonen har bott hos oss tidigare eftersom mamman har bestämt sig för att förverkliga sin dröm. Det är inget fel i det men det hade varit uppskattat om hon dessförinnan talat med mig och mi man. Men så planerade hon saker med sin son utan att prata med mig och min man. Jag vill förstås att hon och sonen ska fortsätta ha ett nära förhållande (de träffas ofta eftersom de bor nära varandra i samma stad) men frågan är om de inte kan ta in på hotell eller vandrarhem i stället utan att ta illa upp. Kvinnan har en riktig bra lön och medan jag tar in på hotell så hör hon sig för om hon inte kan bo gratis eller få bilen lånat här och där. Det kan ha varit sonen som föreslog att de två skulle bo i "pappas hus". Vi har inga konflikter med ex-frun och vill inte heller ha några, MEN tanken på att hon ska vistas i vårt hus får mig att må illa. Min man har nämligen inte verkat vilja säga ifrån henne när de varit gifta och hon fått som hon velat i de flesta avseenden man. I en relation ska man ibland kunna kompromissa tycker jag. Så jag vill inte att denna bestämda och självcentrerade kvinna har vårt sommarställe som sitt. En annan sak om jag och hon haft en närmare relation och känt varandra bättre, kunnat samtala öppet. Men hon ville inte prata med mig om barnets uppfostran när han var 10+. Barnet betedde sig exemplariskt enligt henne och så var det en sak mellan pappan och henne.
Min man frågade mig om sonen och ex-frun får bo i stugan när vi inte är där. Jag sade "nej!" eftersom förra gången sade jag "ja" för att sonens skulle få ha en trevlig semestervecka med sin mor. Men då har sonen åkt iväg när mamman kom ned och så bodde mamman ensam i torpet i några dagar. Min man lånade också ut sin bil till henne så jag hade ingen bil, men det var ett mindre problem som jag kunde lösa. När jag sagt "nej!" denna gång blev min man upprörd och sade att han att han inte kan neka sin son att bo på vårt sommarställe! Jag förstår att han är rädd att sonen uppfattar det som att han inte kan bo där. Sonen är ju alltid välkommen dit.
Jag känner som att mina känslor i sammanhanget inte spelar någon roll. Jag har berättat hur jag känner för mig man och att det är som om sonens och mammas planer alltid gått före. Att jag vill ha ett enda ställe där jag och min man får vara ifred och bjuda in andra när vi bägge tycker det är ok, med hänsyn till varandra. Min man argumenterar att där vi har vårt lantställe så har man bra kontakt med sina ex och de får vara med på familjemiddagar m.m. Det är nu MITT fel att hans släkt inte tänker umgås med exfrun när hon kommer dit eftersom de nog "tycker synd om mig" eftersom jag inte såg glad ut när ex-frun kom förra gången, och kvinnan har rätt att känna sig välkommen eftersom hon är pojkens mamma. Hon är inte någon ex-fru enligt min man. För mig är hon en ex-fru som dessutom byter män som handskar. Jag sägs vara en hemsk människa som bara vill skapa konflikter på grund av min dåliga självkänsla, enligt min man. Varför kan jag inte acceptera alla och tillåta alla att komma. Ja, jag har accepterat mycket i mitt liv, bl. a. psykiskt och fysiskt misshandel och samtidigt tagit skulden på mig på det inträffade, men nu ser jag saker klarare. Har jag fel så har jag det och då kan jag ändra på mitt sätt att se på saker och ting. Men jag känner enorm obehag som min man ser som bevis på att jag inte tänker väl om andra. Min man tycker dessutom att kvinnan kan höra av sig när som helst och låna stugan när jag och han inte är där.
Jag har varit gift med min man med ett antal år och känner inte att hon är ett "hot" så det är inte avundsjuka det handlar om. Det känns helt enkelt inte bra att ha en människa jag inte känner att ensamt vara i vårt hus och vem vet, kanske bara kika i ett skåp eller annat. Eller till sonen säga eftersom jag och min man har äktenskapsförord: "Du kommer se. Allt det här ska bli dit en dag. Lät inte HENNE få någonting!" När hon hälsade på sin son då han bodde hos oss planerade sonen själv hur våra vardagsrumsmöbler skulle stå! Mamman kom med råd. Jag kom fram och sade att vi inte ska ha tömma vårt vardagsrum på flera möbler. Jag känner mig osynlig.
Jag älskar min man väldigt mycket, men saker han kastade mot mig vid vårt senaste samtal får mig att fundera över om jag ska stanna eller gå. Det skulle bli ett stort steg eftersom jag sade upp min lägenhet och det skulle ta tid att få en ny. Han sade att om jag kommer bråka varje gång sonen/mamman eller sonen plus någon tillfällig flickvän ska komma till huset eller låna vår lägenhet, så vill han inte leva med mig under sådana omständigheter. Jag känner att det inte spelar någon roll att jag säger "nej" eftersom det inte blir accepterat. Säger jag bara "ja" så är allt fritt och fröjd för min man. Men jag kan inte bara fortsätta säga "ja" när jag verkligen inte kan kompromissa.
Vad tycker Ni om saken?
Tänker jag fel? Vad är jag rädd för?
Varför kan jag inte låta kvinnan bo i vårt hus och känna den glädje som min man känner när hans son mår bra i samband med att han åtminstone får ett val att få bo med sin mor (och sen kanske gör det, eller inte)?
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-11-15 21:29
PS! Ursäkta för stavfel här och där i texten. Jag känner mig ledsen och hade svårt att tänka klart. Sen vet jag inte än hur jag kan korrigera texten efter att jag har postat denna.
Det är inte min man som varit fysiskt våldsam mot mig. Klumpigt uttryckt. Med att "kasta saker" mot mig menar jag att kasta med ord. Jag kände inte igen honom när han sade att jag ser alla som fiender och att alla bli osams på grund av mig. Vi har inga gemensamma vänner och jag jobbar på sunda relationer med mina.
Min man och hans ex-fru gick i samförstånd skilda vägar och har sedan dess "diplomatisk bra" kontakt för sonens skull. Sonen är 20+ och har för första gången ett eget bostad.
Nu kommer sonens mor få komma till sommarstället när hon vill. Med eller utan son. Och jag vet inte hur jag ska hantera detta.
