Är detta verkligen så normalt och vanligt som min sambo påstår?

Hur lyckas du få att en snubbe gör allt för att slippa ta tag i sina problem och kör iväg sin partner just för att slippa konfrontera sin svaghet till att han "försöker hjälpa upp sin dåliga självbild"? 

Det är väl snarare precis det han INTE gör, det han gör är snarare att han gör allt för att slippa ta tag i det och röjer undan alla "obekvämligheter" så han kan få vara kvar i sin svaga lilla bubbla och suga på tummen.

Vad spelar det för roll om han tycker att det har med TS att göra när det ändå är hon som får dras med konsekvenserna av hans svaghet?

Om du lider av samma problem så kan jag förstå att du gärna vill att TS ska dalta med honom och bara acceptera det för det är ju förmodligen så som du själv skulle vilja att andra hanterar dig. Men sett ur TS perspektiv så finns det ingen som helst anledning att varken acceptera hans beteende eller dalta med idioten för då kommer han förmodligen aldrig växa upp. Det är förmodligen betydligt effektiva att sluta dalta med honom och ställa krav på att han får helt enkelt se till att ta tag i sina promlem på riktigt eller så får de gå isär. Först DÅ finns en morto för honom att jobba med sig själv vilket det INTE finns om alla bara viker sig baklänges för att acceptera det. Varför skulle han jobba med sig själv om TS bara accepterar det?

Alltså jag skulle aldrig försätta honom i en situation medvetet där syftet är att göra bort honom, eller som din ex-man gjorde där. Vräka ur sig en intim detalj som är berättat i förtroende. 

Mitt förslag till lösning på hans s.k panikångest problem kring att jag skulle kanske bli hemma, var att ja men jag kan ju bara se till att tänka på det extra då. Nu när jag blivit medveten om att du vill vara en annan persona med dom där. Att oavsett vad du än säger kring ditt och datt, eller beter dig inför dom här vännerna så håller jag en passiv approach eller spelar med. Så man liksom inte råkar inflika på ett sätt som gör det hela besvärande för honom. Men nej det gick ju inte, och var värsta katastrofen ändå. För han skulle bli så stressad av att ha mig där, och kanske inte då minnas riktigt vad han just sagt eller berättat om saker och ting. Tidigare. För just dessa vännerna. Om dom skulle fråga mig direkt kring något, ja gud liksom. Vart väll där någonstans jag förstod att detta är nog ganska stort, och faktiskt inte riktigt normalt. 

Samtidigt kan jag kanske anse, att om man fullständigt hittar på saker som faktiskt aldrig varit ens i närheten av att ha hänt? Så som ditt val av första exempel där. Kanske man inte skall bli förvånad om någon som var med just den dagen, eller fått höra en annan version, kan spontan kläcka ur sig en uttrycklig förvåning kring det som sägs? Att det kanske inte är deras första tanke att istället fråga om det senare. Att krydda historier ja? Alltså, absolut. Där är det taktlöst, och även lite respektlöst om man då skulle säga något, att inte begripa att personen kryddar för att göra berättelsen mer spännande. 

Eller om man vet om att ens partner har ett beteende där den ständigt hittar på hittepå historier, och säljer dessa som sanningar inför vänner / släkt. Ja nej. Jag skulle inte hålla på att outa lögnerna på släkt träffarna eller middagsbjudningarna inför alla då heller. Blir ju bara obekvämt och konstigt. Däremot skulle jag klassa beteendet i sig? Att ljuga sådär. Som problematiskt. 

Men gud vad jag känner igen mig i din sambo! Jag är precis likadan, tyvärr. Några tankar kring din situation:

1. Att din sambo hävdar att det är normalt och vanligt är med största sannolikhet bara en försvarsmekanism från hans sida. Jag tror att han helt och fullt inser att han har problem, men att han inte vill erkänna det för någon annan. Om han verkligen på fullaste allvar hade trott att detta var ett helt normalt beteende hade det ju varit självklart för honom att med en gång säga som det var, eller hur? 

2. Jag fattar inte varifrån idéer om att din sambo skulle ha en förlegad kvinnosyn etc kommer - liksom va? Vad har förlegad kvinnosyn med saken att göra??

3. Jag förstår att det är svårt, men försök att inte fastna i att din sambo lurar *dig* eller inte kan vara sig själv med *dig*. Du är med absolut största sannolikhet den som han är mest ärlig mot. Försök också att se det som att han inte ljuger och luras för att han är en falsk, manipulatv jävel; han gör med absolut största sannolikhet så här för att han är svag, för att han har en dålig självbild som han vill hjälpa upp, för att han önskar att han var en annan intressantare person, och - sist men inte minst - för att han helt enkelt inte kan låta bli. Jag vågar sätta mitt huvud på att inget av det har med dig att göra, oavsett.

Jag hoppas att ni kan komma vidare från det här... och att han vågar söka hjälp! Styrkekramar!

Alltså, om det är så att han har berättat någon anekdot ur sitt liv för sina vänner, och då har du gripit in: "Men Gustav, så var det ju inte, vi var inte alls i närheten av det där huset som exploderade, vi var inte ens inne i stan den dagen" eller "nej det var inte du som hoppade i och räddade den lilla flickan, det var herr Karlsson, varför säger du så?" - så förstår jag honom.

Min exman kunde göra så mot mig inför våra släktingar och vänner, och det var fruktansvärt. Bara ett exempel: jag började berätta för ett par troende vänner om att jag vid 17 års ålder hade gått en tid på en konverteringskurs i den Katolska kyrkan, och att jag hade gjort det p.g.a. att jag tror att de har mer rätt än SvK i vissa bestämda frågor.

Då vräkte min man ur sig: "Nähä Alice, det var inte alls därför du gick där, det var för att du hade sett Törnfåglarna och ville FÖRFÖRA EN KATOLSK PRÄST - HÖ HÖ!" Detta var alltså en fantasi som jag berättat om i ett mycket intimt ögonblick, och naturligtvis inget som fick berättas vidare till någon utomstående någonsin... Jag ville bara sjunka genom jorden, och jag skämdes så mycket att jag fasade ut detta par från min vänkrets efter det. 

Detta är en av anledningarna till att han är min EXman och inte min man längre, att han aldrig förstod eller lärde sig detta. Vill man ifrågasätta ett minne eller en anekdot som den andre berättar, så får man göra det när man blivit ensamma. Inför annat folk håller man med om sin partners version, eller sitter i alla fall tyst. Detta måste man kunna vara trygg i med en partner.

Min exman fick dock en dos av sin egen medicin, när jag träffade hans gamla skolkamrater från en internatskola på vårt bröllop. Grejen är att han hade berättat en massa lustiga historier om olika bus som han och hans kompisar gjorde på skolan, t.ex. blandade sömnmedel i husmors te så att hon sov som en stock och de kunde vara uppe hela natten.

Jag tog upp detta, men då sa hans kompisar att "nä det där hände inte när vi gick där, det var bara en vandringssägen, det har kanske aldrig hänt". Då blev min exman skitsur, och menade att jag inte fick ta upp saker som han berättat för mig tillsammans med folk som kan känna till om det är sant eller inte, för det är inte säkert att allt är sant.

Ja ja det är svårt det där. Vi har väl alla någon gång förskönat något, eller satt lite färg på en sann historia... eller till och med skrävlat utan någon sanningshalt. Då vill man inte att olika grupper av människor man känner ska träffas och "jämföra sina kort".

Jag förstår ditt exempel om Törnfåglarna, som var berättat i förtroende, men vad menar du med de första två? Det du beskriver är rena lögner för att framhäva sig själv, varför ska man ta hänsyn till det?

Att bete sig olika med olika personer (arbetskamrater, nära vänner, barnens kompisars föräldrar) brukar oftare handla om ordval och ämnen, att man kan lägga fram tankar på olika sätt, inte att man helt ändrar sig eller ljuger.

Jag förstår ditt exempel om Törnfåglarna, som var berättat i förtroende, men vad menar du med de första två? Det du beskriver är rena lögner för att framhäva sig själv, varför ska man ta hänsyn till det?