Börjar jag få en medelålderskris? Rädd för döden

Jag förstår dig. Jag är dock en person som tror på ett liv efter (och före) jordelivet. Ändå tänker jag att om det inte är så - om jag har fel - så lider man ju inte av det. Du behöver inte lida om ditt medvetande släcks, utan då är man ju helt borta på alla plan.

Jag tänker som du att det inte är så många goda år kvar. Jag är 53 och tänker -mig att jag bara kan räkna med kanske 15-20 aktiva år till. Efter 70-75 blir många skröpliga (även om det finns många pigga 80+are också).

På ett sätt kan det vara en bra katalysator, en känsla som sätter igång en och pushar en till att göra de där sakerna man alltid har velat göra. Resa, skriva, måla eller vad det nu än är.

Att skaffa livförsäkring och se till att nära och kära har det bra om det värsta skulle hända är också bra. Det har jag gjort och även skrivit testamente och fyllt i "vita arkivet" online för att underlätta för efterlevande. Jag har överlevt en hjärtinfarkt och cancer så jag har haft anledning att fundera lite mer aktivt på detta med döden och hur mitt barn ska ha det om jag går bort. Konstigt nog har det gjort mig mer positiv och jag värdesätter verkligen varje dag. För mig är resor och samvaro med mitt barn prio 1.

0xQuantum skrev 2024-04-25 11:44:56 följande:

Jag är vetenskapligt lagd (tyvärr i detta fallet?:P) så tror tyvärr att det bara slocknar. Man är borta helt enkelt. Kroppen har lagt av därmed de kemiska processer som driver vårt medvetande. Vilket är tråkigt, had gärna trott på ett liv efter detta. Och det är just det med att man är borta på alla plan, som skrämmer mig. Det skrämmer mig nästan lika mycket som tanken på att något skulle hända nu, i närtid, innan barnen är äldre. Jag är i princip ensamstående pappa (ingen idé gå in närmare på det), och en av barnen har hög-fungerande autism. Vet inte hur det skulle gå för dem utan mig. Men ja jag är frisk och kry så detta är bara dumma tankar.

Tror dina tankar är lika skrämmande vad man än tror på eller inte tror på. Att behöva lämna sina barn åt sitt öde innan de är redo (om de ens kan bli redo) är ju något av det värsta man kan tänka sig. Brottades mycket med de tankarna under mina sjukdomsperioder.

Har du någon konkret person som skulle kunna tänka sig att bli gudförälder eller ha den funktionen? Ibland är det praktiska detaljer som lugnar, att man har sett över det praktiska och vet att de kommer att ha det hyfsat bra.

Börjar jag få en medelålderskris? Rädd för döden

INNEHÅLL