Han vågar inte

Käraste du, hoppas att du inser att det här inte är mannen för dig. Det är så klassiskt det han gör. Lämna och gå vidare...det konner du aldrig att ångra!

Absolut inte hans första snedsteg, men den första han känt sig vilja ha ett liv med. 
Jag vet!! att förmodligen alla säger så, men han lät så trovärdig och jag har flera ggr när han ville mer än mig från början tagit upp om eventuell otrohet i framtiden. Jag tror verkligen att han blev kär, men känslorna kanske dog ut. För mig blev de istället starkare. 
Jag trodde verkligen på honom och innerst inne hoppas jag fortfarande att de var på riktigt. 

Ja , det är individuellt hur man påverkas av klimakteriet. Det här med min mans ålder är inget jag tänker så mycket på.  För några år sedan var det mer aktuellt, när han plötsligt bestämde sig för att vi skulle skriva testamente. Då han har barn i sitt tidigare äktenskap och vi också har barn tillsammans så blev det lite komplicerat. 

Min man jobbar fortfarande och tänker nog inte lägga av i brådrasket men vi vet ju inte vad livet kommer att ge oss. Han kan råka ut för olycka eller sjukdom, men detsamma gäller också mig. Min syster som är 5 år äldre kämpar idag med spridd bröstcancer, Det kan mycket väl bli jag som går bort före min man som är kärnfrisk.  

Det är nog väldigt individuellt det här med ålder. När jag träffade min man så var vi ganska jämspelta och delade i princip på allt. Efter en tid fick jag veta att hans tidigare hustru, som var jämnårig med honom, inte alls hade  den erfarenheten utan ansåg att han inte tog ansvar och inte var mogen. Något jag aldrig har känt.

 

 

Han är notoriskt otrogen

Vad det blev långt det jag skrev, jag såg det inte själv hur långt det blev tills nu då .
Saken är den, Deppig, att han kan inte ens ta hand om sig själv, än mindre dig. Han kan inte se om/rå om sin familj. Han bara öppnar dörren. Han släpper in ett hot, han är aktiv i det, han är otrogen. Han sitter där han sitter. Han är som en stor bäbis. Du beter dig också som om du är hans mamma. Sluta bäba honom! Tycker jag. 

Hans psykiska mående är något som han är kan hända född med eller som den här situationen innan med hans äktenskap har gjort. Du får tänka han har en fru också? Och de har varit med i varandras liv länge? Hon kan veta mer om detta än du gör. Du har bara accepterat hans bild av henne, men om du känt henne hade du kanske haft annan bild? Detta är kanske någon som i andra sammanhang blivit din bästa vän? Kanske är detta en kvinna du skulle se upp till. Jag önskar jag varit med när min mamma träffade min pappas andra kvinna  (min mamma tog kontakt med henne) bara för att kunna se om hon hade något uns av mänsklighet i sig. Den stora boven i allt var min pappa, men hon var medbrottsling. Du är medbrottsling. Jag sa också till min mamma, speciellt när jag blev vuxen, att hade jag varit dig så hade jag dragit detta också till rätten när du ändå höll på att skilja dig, åtala honom för hans otrohetsbrott, för psykisk sveda och värk. Skadar man psykiskt sin kvinna, mamman till sitt barn, borde där också utgå en summa till barnet. Min mamma var bakom en vägg efter hon fick veta. Vad det gjorde med mig, med oss, jag såg hur olycklig hon var, hur hon kämpade för att komma upp till vattenytan. Hon var inte där. Jag fattar att i vår verklighet blir detta svårt att få igenom i en rättssal, men jag tycker ändå att det skulle ha varit rätt. Jag sa att hade det varit jag (som varit min pappas) så hade jag tagit upp det i rätten som en av punkterna. Jag älskar min pappa, det är inte det. 

Jag kan bara spekulera i om du från början (omedvetet eller medvetet) hade dålig självkänsla som gick in i den här otrohetsaffären, eller om det är något du fått eller fått förstärkt längs relationens gång när han behandlat dig som han gjort. Du står inte upp för dig själv. Det är bara ett varningstecken. Du skriver du skulle aldrig våga fråga/pressa att han ska lämna sin familj. Varför? Är det inte det du vill? Tyder också på dålig självkänsla. Det är han och bara han som bestämmer reglerna i er relation. I en fullt fungerande hälsorelation är det två och där är ömsesidig respekt. Var är hans respekt för dig? Nej just det jag glömde det är bara synd om han nu, hans mående är det viktigaste (ironi, ta inte illa upp). 

Du är i en relation där du från början gått in, accepterat, ha en låg-status roll att spela och där och då skulle du aldrig få för dig att fråga om han kunde tänka sig lämna sin familj.  Under tiden har känslor växt och nu vill du det, vågar inte säga det (för rädd att han ska överge dig .... igen... han har alltså redan övergett dig en gång, du tog tillbaka...också varningstecken). Se över din rädsla för övergivenhet. Vem är det som överger dig? Är det inte ett arsle? Visst han kan ha fina sidor också det är därför du fallit men är han inte ett arsle ändå bara för det? Jo han är ett arsle. Väger inte arsle-egenskaperna tyngre än hans fina egenskaper? Du mår just nu hur pga han? Du mår dåligt, eller hur? Mår man så här dåligt så ska man inte fortsätta relationen. du ska inte banka ner på dig själv, förringa dig själv när/om du mår dåligt, du ska bekräfta för dig själv att du gör det. 

Jag har uppfattat lite här i tråden att åldersskillnaden finns där, så han är alltså 50 typ och du i 30 års åldern. Snälla du. Ser du inte vad du sitter på här? Du sitter på guld. DU är nu i en tid där du ska hitta rätt partner och få ett lyckligt liv med kanske barn om ni vill. Du är istället ihop/i en otrohetsaffär med en åldrande gift man som har depressioner kors och tvärs och som dumpar dig via SMS som du sen tar tillbaka. DU Måste FÅ Hjälp Med Din Självkänsla. Kurator, psykolog, Whatever! Du är också som en wrecking ball i detta ,du är medbrottsling till vad han än tror han håller på med och ursäktar det med (olyckligt äktenskap bu hu, då tar man sig ut, inga patetiska ursäkter. En riktig man tar sig ut och hade gjort det för länge sen i så fall innan han träffade dig). Eller så kan ni sitta där båda två i ert sjunkande skepp, oförmögna att göra ett enda rätt val, ni kanske förtjänar varandra då? Då kan jag bara hoppas frun och barnen skjuter bort ert sjunkande skepp än längre från dem, från fastlandet, så får ni lösa ert bäst ni vill. 

Sök hjälp. 

Jag ska prata med honom, jag orkar inte oroa mig för att det ska hända igen och inte våga prata om hur jag känner för att stöta bort honom. Jag vet att jag måste för det är ett sjunkande skepp men jag är ju så jävla kär :(

Jag tänker inte på hans fru, och han pratar inte om henne. Visst har han nämnt henne och att det inte är så bra men han pratar inte illa om henne - de har bara kommit ifrån varandra. Hade han snackat skit hade det varit väldigt avtändande för mig - de har ju älskat varandra en gång i tiden.
Det är klart att jag har googlat henne och letat på sociala medier men hon är väldigt anonym. I mitt huvud är hon rätt ful (vilket är märkligt eftersom han hade så bra smak med mig ;) )
Men så fick jag av en slump se en bild på henne och hon är inte ett dugg ful, utan snygg och smal (jag är kurvig) och såg inte alls ut som jag tänkte mig. 

Ödsla inte bort ditt dyrbara liv på en människa som ljuger och bedrar. Han har det säkert bra med sin fru men vill ha lite krydda vid sidan av. Du är varken den första eller sista som går på det här. Ta hand om dig själv och låt dig aldrig mer vara någon annans plan B.

TS Du må vara kär men bli inte galen. Ta ditt förnuft tillfånga och ta initiativet och bryt med honom. Det är det bästa du kan göra för honom. 

Det kan till och med hända att  ni kan upprätthålla någon form av kontakt och vem vet han kanske blir fri en vacker dag, Och är du då fri så har ni ju chansen att återknyta 

Kan hända förbjudet att prata om men det är de som mår psykiskt dåligt som ser sig och är offer men som samtidigt utsätter sin omgivning för psykisk misshandel, menat med att göra så, eller inte. Han mår psykiskt dåligt och han gör så att du mår psykiskt dåligt. Du har dig själv att skylla då du gått in i detta väl informerad om att han är gift och kommer inte ta sig ur. Du har gjort ett dåligt val, ett misstag, men det är ännu värre att förstå det och ändå stanna kvar. 
 Du kan inte längre skylla precis allting på att du är så jäkla kär, det håller inte. Inte för dig, inte för någon annan berörd.