Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

"Hej en förklaring är att jag har dyslexi, där av att det blir svårt ibland.
Nej det är vi som har en dotter inte hon."
- OK.

"I och med påtryckningar från familjen till den grad under uppväxten, att min man ska ta över företaget efter sin pappa. ."
- Men tror du inte att det är ganska vanligt att egenföretagare hoppas att barnen ska ta över den verksamhet man har byggt upp? Jag känner flera sådana familjer, bl.a. har två av mina kusiner (inte adopterade) tagit över sina föräldrars företag. I andra familjer hoppas föräldrana att barnen på andra sätt ska gå i deras fotspår. Det är ingen hemlighet att många läkarbarn läser medicin, att civilingenjörers barn studerar på teknisk högskola eller att advokaters barn studerar juridik. Långt ifrån alla familjer som fungerar på detta sätt, men det är vanligt.

Man kan få ett barn som är väldigt olik sina föräldrar när det gäller intressen, begåvning, ambition och personlighet, och då krävs en stor lyhördhet från föräldrarnas sida för att kunna ge bästa stöd till sitt barn. Det har inte alla människor. Det förekommer givetvis i familjer med biobarn också, men är sannolikt vanligare när det gäller adopterade barn.

"Och andra påtryckningar att man aldrig får misslyckats aldrig vara sjuk, aldrig visa känslor. Att ställa upp för familjen innebär enbart pengar inga känslor. Dom är jätte bra och snälla på det sättet."
- Dina svärföräldrar verkar vara mycket ambitiösa med höga prestationskrav på såväl sig själva som på sina barn, krav som din man inte klarade att leva upp till. 

Jag förstår inte ditt påstående att de inte visar känslor. Det var ju exakt det din svärmor gjorde när hon grät av förtvivlan och undrade vad hon hade gjort för fel. Och det gillade du inte heller. Herregud, hur ska din svärmor vara för att det ska passa dig? 

"Dom ställer aldrig upp för barnbarnen med sina kroppar som barnvakt, men ger dom gärna resor pengar mm. (dom är barnvakt minst en gång i veckan åt svågernsbarn). Våra barn känner inte dom, dom kommer inte hit och vi har svårt att ta oss till dom eftersom min man måste medicineras för att orka träffa dom."
- Av olika anledningar har ni dålig kontakt med dem. Kanske gick anknytningen snett från början. Kanske är de och din man för olika. Kanske din man hade varit lika sjuk oavsett vilka föräldrar han hade fått. Det betyder inte att dina föräldrar är onda människor. Det verkar ha betydligt mycket bättre kontakt med din mans bror, som även han är adopterad och som inte heller har tagit över företaget. Varför har det blivit så? 

Behöver ni i första hand barnvakt? Din dotter är ju så stor att hon har pojkvän, och din man är väl hemma större delen av tiden eftersom han inte har något jobb att sköta. Är de andra barnen mycket yngre kanske storasyster kan vara barnvakt.  Är svärföräldrarna de bästa barnvakterna när din man mår så dåligt av att träffa dem? Jag vet inte hur er ekonomi ser ut men faktum är att din man är sjukpensionerad. Han har sannolikt ingen hög pension. Dina svärföräldrar stöttar troligen era barn på det sätt som de med tanke på omständigheterna tycker är det bästa, med pengar och resor. Hur tackar du och din familj dem för det?

"Och säger man stackars mig, vad har jag gjort för fel. Till en son som mår skit."
- Ja, en förtvivlad mamma som har gjort sitt bästa och helt uppgivet får vet att det inte räcker har även hon rätt att få visa svaghet. Hon har rätt att visa sin förvivlan genom att gråta. Hon har rätt att undra vad hon har gjort för fel. Det är mänskligt. Förstår du inte att hon verkligen visade känslor i det läget?

Det betyder inte att dina svärföräldrar är onda människor, ska det så klart stå.

Jag tycker att det låter som att ni haft och har det jättetufft. Ledsen att din man mår så dåligt, måste vara oerhört jobbigt för honom och även för hela familjen. I mina öron låter det som att hans föräldrar inte kunnat se hans behov utan sett mer till sina egna. Tyvärr är det inget som bara förekommer i adoptivfamiljer, jag har en vän med biofamilj där jag kan se väldigt många paralleller till det du berättar. Höga prestationskrav ifrån föräldrarna som är svåra att leva upp till och svårt att få uppskattning och kärlek bara för att man är som man är. Min vän får också pengar men det är inte det hon vill ha mest, hon skulle vilja ha bekräftelse, uppskattning och kärlek helt enkelt. Det är alltid tragiskt, adopterad eller ej. Men någon gång måste man gå vidare och för att göra det tror jag att man måste sätta en gräns mot sina föräldrar. De kommer förmodligen aldrig att förändras och han kommer förmodligen aldrig att få det han vill ha av dem, tyvärr. Jag hoppas att han kan få hjälp att orka förlikas med detta faktum för att orka gå vidare med sitt liv och inte bry sig lika mycket om vad de tycker och tänker. Det är ju hans liv, han är vuxen och tycker de saker om hans liv som han inte gillar så får det stå för dem helt enkelt. Sen är det självklart en oerhörd sorgeprocess men min vän har fått hjälp att börja ta sig igenom detta och jag ser att han börjar må bättre och att pikar och kommentarer från hans föräldrar inte biter på samma sätt som tidigare, att han börjar hitta styrka i sig själv och sin familj istället. Jag hoppas innerligt att din man kan få hjälp att göra likadant.

Oj, här gick det visst lite snabbt på tangenterna ser jag. Min vän är en hon, ej en han.

Dyslexi eller inte, jag tycker inte alls det är svårt att förstå vad du beskriver:
Två föräldrar som inte klarat (klarar) att bära sitt barns smärta. Det såg du och din man redan när ni var 14 och inte heller det tycker jag är särskilt konstigt. 14-åringar kan vara grymt klarsynta när det gäller vuxnas svagheter.

I grova drag kan man säga att det finns två felaktiga sätt att förhålla sig till ett barn med svårigheter. Man kan förneka barnets problem/känslor. Eller bejaka dem men inte lyckas härbärgera dem och lägga fokus på sitt eget lidande istället för barnets. Dina svärföräldrar verkar ha gjort både och. Inte så konstigt, föräldraskap kan vara svårt, inte bara för adoptivföräldrar.

Som någon skrivit kan din man inte förändra sina föräldrar, bara sig själv. Du skrev att han tidigare fått samtalsterapi och samtidigt läkemedelsbehandling. Tyvärr kan läkemedel leda till avtrubbning av känslor som man behöver jobba med i terapin. Men om din man medicinerat sedan ungdomen antar jag att han blivit beroende av läkemedel? Det är ingen lätt sits ni har, jag hoppas ni båda får kraft och mod att förändra era liv!

Jag läsre och ser att ni nu förstår vad jag skriver. Jag vill ju inte ta Ts tråd. Jag vill bara berätta vilka fallgropar man kan gå runt. Som förälder men även förstå smärtan i att bli bortadopterad. Den finns alltid där.

Jag tycker inte mina svärföräldrar är onda, som någon skrev. Bara för att förtydliga. Det är inte pengar vi eller min man vill ha, utan uppskattning för det han gör, den han är mm.
Någon var inne på det.

Min man har en sjukdom som gör att hjärnan inte producerar något ensym eller vad det nu heter det innebär medicinering. Han är välutbildad jobbat massor av år. Han kan det mesta och blir ofta utnyttjad just för det. Till sina föräldrar törs han aldrig säga nej. Vi har tränat på det, men då blir det oftast en vit lögn i stället, för att slippa.

Nu backar jag ur tråden.

Jag har läst vad TS har skrivit och det kan tyckas som om du helt enkelt inte haft några bra föräldrar eller att du helt enkelt gjort dig själv olycklig genom att avskärma dig från andra på det sättet.

För att du antagligen har ett utseende som en asiat har du tyckt dig vara annorlunda och inte passat in.
Jag har tyckt samma samma sak och jag har inte direkt "svenskt" utseende. Men så hade jag ju mina riktiga föräldrar. 

Och förutom den skillnad att jag har bio.föräldrar så har jag struntat i att jag ser lite annorlunda ut.
Det handlar nog mer om självförtroende i detta. Så det ser mer ut som att dina föräldrar helt enkelt inte stöttat dig ordentligt.

Andra som adopterats kanske har föräldrar som ger mer känslomässigt vilket hjälper ett adopterat barn att gå vidare.

Om man slutar upp med att tänka på sig själv som ett offer och varför man blivit bortadopterad och istället tänker på nuet och framtiden, vad som kan ges där tror jag att det kan kännas mycket bättre.

Såklart, det är alltid svårt att släppa taget om dåtiden men för sin egen skull och lycka är det bäst.

Lycka till TS!  

 Jag har inte läst alla inlägg och jag tror säkert att många har skrivit bra och genomtänkta svar på detta.  Jag har som person svårt att lämna en sådant här TS okommenterad.

Det som de flesta adopterade hänvisar till är den hemska och bottenlösa sorgen i att ha blivit lämnade av sina biologiska föräldrar. Den har jag stor förståelse för och känner stark empati för. Det grymma i att ha blivit bortvald, övergiven och lämnad blir inte på något sätt bättre genom att förbjuda adoption eller ens internationell adoption. Att som föräldralöst barn adopteras till ett annat land är redan idag den sista utvägen för barnet. Det är en av pelarna i Haagkonventionen. Alla andra alternativ ska redan vara uttömda innan det blir aktuellt med internationell adoption.

Att våra barn har blivit övergivna har  hänt långt innan vi "adoptiv" föräldar kom in i bilden, och är en förutsättning för att våra familjer har kunnat bildats.  Syniskt? Livets gång? Livets oförklarliga mening?
Frågan är då om internationell adoption är det mest hemska och traumatiska man kan utsätta ett försvarslöst barn för?   Jag tror inte det.

Min personliga erfarenhet av adoption är att det är en fantastisk och unik möjlighet för familjer att bildas. En familjebildning som gynnar såväl barn som föräldrar.  Biologiska band känns helt ointressanta när man bestämt sig för att bli förälder genom adoption. Jag tillhör den typ av föräldrar som tycker att prefixet  "adoptiv" känns helt överflödigt och är i sig själv lite markerande, varför jag sällan använder det själv. Jag är mamma, min dotter är min dotter. Så enkelt är det.

Vi har pratat om barnets ursprung sedan dag 1 och allt annat skulle känns helt fel för mig. Hon fick en ny mamma från en dag till en annan och hon hade en historia med sig, vilken är högst levande i vår familj  och vårt liv.  Vi är privligerade genom att ha ett stort nätverk med vänner som också bildad familj genom adoption och vi har haft turen ha kontakt med hennes ursprung på olika sätt.  För mig är en följd av internationell adoption att vi på ett sätt är en svensk-kinesisk familj.  Vi älskar båda att vara i Kina och kinesiska traditioner, mat och språk är viktiga för oss båda.  Vi har också turen att bo på ett ställe där det är vanligt med adoption, varför det går 2-4 adopterade barn i varje klass så här är det inte ovanligt och vi får sällan eller aldrig frågor som rör ursprung eller familjebildning.

Hej Saturos!

Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter. Jag är också adopterad och känner med det du skriver. Min erfarenhet är också att så fort någon av oss adopterade yttrar sig kring frågan om adoption ur en negativ aspekt blossar det upp en livlig diskussion där det gäller att motbevisa våra ståndpunkter. Varför inte bara lyssna och ta in det vi har att säga? Varför inte låta våra negativa upplevelser få bli en anledning att omvärdera och nyansera den idealiserade bilden av adoption som förhärskar? Det finns en verklighet bakom den vackra illusionen som många inte vet om eller vill ta till sig. Se t ex denna koreanska dokumentär som skildrar de bakomliggande orsakerna till att koreanska barn överges för internationell adoption. http://video.google.com/videoplay?docid=-8738038618719939162&hl=en#

I en idealvärld blir adoptionen den perfekta räddningen för ett föräldralöst barn. I verkligheten är adoptionsfenomenet så enormt mycket mer komplext och styrs tyvärr av många andra intressen än barnets bästa. Vi behöver syna alla aspekter i ljuset och utifrån det kan vi bygga oss en ny bild av hur vi alla kan bidra till att finna lösningar som verkligen tillgodoser barnets bästa. Läs mer om mina tankar på min blogg: http://mindlemothers.blogspot.com/

Eilee, jag måste säga att jag blir lite fundersam... Har du läst hela tråden? Var finner du "en livlig diskussion där det gäller att motbevisa våra ståndpunkter" eller en motvilja mot att ta in det ni har att säga? Vilka här har överhuvudtaget en idealiserad bild av adoption? Tro mig, alla som hankat sig igenom en adoptionskurs med kanske skuggan av ett leende kvar har i alla fall inte klarat av att behålla någon eventuell idealiserad bild

I en idealvärld blir inte adoption den perfekta räddningen för ett föräldralöst barn. I en idealvärld skulle det inte finnas några föräldralösa barn i behov av adoption alls.

Ni sparkar till viss del in öppna dörrar och det är förvånande att det fortsätter att göras med samma iver, faktiskt. Att det liksom aldrig tas in att JA vi, dagens, föräldrar fattar allt det där med! Tro det eller ej, men vi GÖR det. Vi har lyssnat och läst tills öronen och ögonen värker och JA, vi greppar att det inte är en dans på rosor (om vi nu någonsin hade trott det). Vi är inte på olika sidor - vi är på samma sida. Men vad är det realistiska alternativet? Det är därför jag säger "till viss del" eftersom jag kan tycka att många tappar det realistiska perspektivet någonstans i navelluddet. Någonstans måste man inse att ja, det är för bedrövligt men det finns barn vars enda hopp är internationell adoption. Det gör det. Det borde inte göra det men nu gör det det. Det blir inte lätt för de barnen men det är den bästa lösningen för de barnen har det ännu sämre just nu och de har ännu sämre framtidsutsikter just nu. Världen är inte perfekt. Den är inte det.