Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

Nej, jag frågae dig. Är det alltid värre att vara adopterad, i alla lägen?

Det som väljer att adoptera bort sina barn gör det väl knappast utav bristande kärlek till barnet utan snarare för att de älskar barnet så mycket önskar barnet ett bättre liv? Känner en som adopterades bort pga av att mamman bodde på gatan och försörjde sig på prostitution. Om hon hade haft ett bättre "jobb" och bott bättre hade hon såklart behållit barnet. 

Tänk inte att du inte var oönskad och oälskad av dina föräldrar. Tänk istället att de älskade dig så mycket att även om det gjorde jätteont att lämna bort dig till någon annan så valde de att göra det för att deras kärlek till dig var starkare.

Tråkigt att du lägger ner så mkt tid på vad andra tro o tänker! Är ju själv adopterad men skiter fullständigt i vad folk tro o tänker. Låter som lite självömkan o nästan som du vill att det ska va synd om dig! Varför? Är det inte bättre att fokusera på de bra sakerna i livet? ngt måste väl vara bra ändå?

1. Såg inte att et va ett 4 år gammalt inlägg! 2. Det provocerar mig inte alls.
3. Tror nog att det är du som blir provocerad Ha en nice dag nu!

Du tolkar nog lite väl mkt! Är inte det minsta arg. Är själv adopterad.

Men lilla du tagga ner nu! Hetsa inte upp dig så mkt det är inte bra :)

Hej!

Till alla er som INTE är adopterade, kan ni snälla sluta försöka relatera till våra känslor och hur vi adopterade känner sig? Visst jag förstår att det är för att ni vill försöka hjälpa oss men det är riktigt störande ibland när ni inte vet ett dugg om hur det känns att vara bortlämnad ifrån sina biologiska föräldrar. Och jag tror att jag talar för NÄSTAN alla som är adopterade. Jag är själv adopterad från Vietnam och vet att min mamma födde mig men sedan stack och skrev in sig på sjukhuset under ett falskt namn och jag vet att jag ALDRIG kommer kunna hitta mina biologiska föräldrar. Men jag lever världens bästa liv med världens bästa föräldrar som älskar mig och min syster ( också adopterad ) mer än något annat i världen. Men bara för att vi har ett underbart liv på utsidan betyder det inte att vi har det på insidan.

Så snälla sluta försöka att relatera till våra känslor, vi är ALLA tacksamma för ert stöd det är vi men som sagt så blir det irreterande när ni inte vet någonting om oss.

Hej alla i den här tråden!

Ts är ett troll och har med samma användarnamn blivit avstängd från Flashback många gånger för grovt rasistiska uttalanden mot svenskar (svenskor). Han älskar uppenbarligen att hetsa människor mot varandra och att sprida elaka historier. Samma trådstart som den här finns också på Flashback och där finns också mänga trådar kring att svenskar bör utrotas etc. Snälla alla ni som tänker adoptera, ta inte åt er av detta!!! Det är fingerat och enbart till för att hetsa!

Jag har inte läst de övriga svaren i tråden. Och jag tycker att det är jättesynd att du ser på adoptionen och ditt öde på det viset som du gör. Jag är själv en tänkare och funderar allt för mycket. MEN man får inte lägga för stort fokus på det negativa, det mår ingen bra av.

Du får istället vara GLAD för det du fick, och att det var ditt öde. Ja någon la dig i en sopkorg, men ditt öde var inte att DÖ. Ditt öde var att bli hittad av någon som faktiskt brydde sig om det lilla spädbarnet (du). Att du hamnade på ett barnhem där andra "oälskade" barn befann sig är i sig hemskt. För inga barn borde bli satta till värden och känna sig oälskade, men det enda alternativet annars has kanske varit att "inte finnas". Och nej, din biologiska mamma kunde inte behålla dig, av själ du inte vet om. Men din alternativa uppväxt kanske hade varit fruktansvärd.

Men en sak vet jag, och det är att varje addoptionsprosess är vägen till ett mycket efterlängtat och älskat barn! Du har en mamma och pappa och de valde dig! Det är det som räknas. Det svåraste jobbet i livet är att vara just mamma och pappa, och ja tyvärr finns det somliga som är "lite sämre och bryr sig lite mindre" om sin roll än andra.

Jag kan absolut förstå när man står där som barn att man känner sig ensam och inte hör hemma någon stans, men det är ändå ett kort kapitel i ens liv. Du lever i Sverige och har alla möjligheter till en bra framtid framför dina fötter. Den dagen du själv står där med ett litet barn i dina händer som kallar dig mamma/pappa och som älskar dig för den du är, så börjar nästa kapitel. Man får en bas och bygger sedan på med egna byggstenar. Man kan bli precis vem man vill, men då får man ibland lägga om negativa fokus och istället fokusera på de ljuspunkter som finns i livet.

Med motivation och engagemang kommer man långt i livet, ibland behöver man släppa det fruktansvärda som varit i livet och blicka fram istället.

Jag miste själv min bror i leucumi när han var 6 år, och hade gjort allt för att få honom tillbaka. Men det går inte. Jag har lagt många år på sorg och saknad och negativa tankar om döden (som är det värsta i mina ögon) men har med tiden lärt mig att jag måste försöka att vara glad för det JAG har och lägga positiv energi på min framtid, för jag kan inte förändra det som hänt, men det som komma skall.

Ibland vill ödet bara lite annorlunda

Men likväl så är det "bara" adopterade själviska jävlar som gnäller. Då är det väll bättre att låta barnen ligga kvar i soporna och dö?

Du skriver i en tråd i Sverige, ingenting i världen hindrar dig från att åka tillbaka till ditt födelseland.

Och varför ska man inte vara tacksam? Är det då bättre att deppa ihop totalt och mer eller mindre gräva sin egen grav av depressioner?

Ja ja må va tacksam, men är det bättre att vara arg och bitter och en otacksam jävel för det man har? Då mår man nog väldigt bra i längden. Du vet dessutom inget om mig och min uppväxt, så vad säger att min väg varit spikrak.

Du vet inte varifrån jag kommer eller om jag är adopterad eller inte. Alla gall är unika, och JA jag har svårt att förstå varför i hela friden man väljer att fokusera på allt negativt i livet. Gå til vilken psykolog du vill, i slutändan hur du ön vrider och vänder på det så kommer du att bearbeta det negativa och fokusera på det positiva.

Anledningen till att jag ber otacksamma att åka tillbaka till sina födelseländer har att göra med; och jag drar inte alla över en kam och ja jag vet att det förekommer barnstrafficking till folk som på fel väg kringgår när det kommer till adoptioner. Jag kan också erkänna att jag liksom du och alla andra har förutfattade meningar om andra människor, men JA jag kan också läsa och ta till mig fakta.

Dom som skriver i forum är i regel människor som har ett hem och tak över huvudet, har mat på bordet och en mobil eller dator att se och ta teda på och även skriva negativa saker till och om andra på. Och när man reser tillbaka till sitt hemland, alla kommer vi från olika länder men många av oss kommer från betydligt fattigare länder än landet Sverige. Då behöver man öppna ögonen och vara ödmjuk, jag är tacksam att jag har det jag har och gör mycket för att andra ska få det bättre.

Många (inte alla ställen) där adoptioner är ifrån är fattigare länder, betydligt fattigare än ert land du och jag vistas i. Länder med hög dödlighet, pga vanliga sjukdomar som du och jag skulle kunna få och överleva oavsett vilken dag på året det är. Vi dricker klart vatten, och ja vatten "finns det ju överallt", men faktum är att i vissa länder sliter de arslet av sig bara för att få fram drickdugligt vatten till sin familj och sina barn. Och kollar du på statistik över barnadödlighet så hör inte Sverige till några topplistor då barnen här överlever från v.24.

Jag säger inte åt alla att vara Goa och glada hela tiden, livet är en berg och dalbana, men man behöver se ljuspunkterna för att ta sig upp ur de djupaste mörkrena.

Jag förstår att det är tufft och jävligt jobbigt att skilja sig från mängden, men jag är väldigt glad att alla i Sverige är på väg åt rätt håll, vi bor ändå i ett land som är otroligt öppet och tolerant mot det mesta, och vi har det tryggt i vårat land och möjlighet att välja våran framtid.

Och varför inte fokusera framemot och satsa på en ljus framtid om man vet sin bakgrund och sitt förflutna som tynger en. Det bästa i mitt liv och många andras är mina barn som är en bit av mig, och kanske är det betydligt bättre än det som varit.?