Ni som helt valt bort biologiska barn. Vad har det berott på?
Varför väljer somliga att välja bort att skaffa biologiska barn?
Varför väljer somliga att välja bort att skaffa biologiska barn?
För att hålla det kort och koncist - ointresserad av barn och föräldralivet, inget behov av att ta del i ett sådant.
För att hålla det kort och koncist - ointresserad av barn och föräldralivet, inget behov av att ta del i ett sådant.
Enkelt. Jag ville aldrig ha det livet, det ansvaret eller den bundenheten. Jag ville göra karriär, resa obehindrat, läsa, gå på konsert och opera utan att behöva anlita barnvakt. Jag ville inte ha den ständiga oron, jag ville kunna umgås med vänner, laga mat och dricka vin. Jag ville heller inte riskera förlossningsskador och jag ville
inte vara fjättrad vid ett spädbarn, varken bildligt eller bokstavligt. Blotta tanken på att bära omkring ett barn i bajsblöjor, dagarna i ända, och amma det, ger mig rysningar. Då har jag inte ens nämnt dålig nattsömn under åtskilliga år. Ville jag riskera min sömn var det för att arbeta över och ta mig vidare i mitt yrke eller också för att läsa en god bok, inte för att lugna ett illvrålande småbarn. Det som kan synas märkligt är att jag ändå gillar barn, alla åldrar. Jag har alltid kommit väl överens med vänners och släktingars barn, lekt med dem och läst för dem. Många är så förståndiga, säger kloka saker och är odelat charmiga. Det är bara så enkelt att jag ville inte ha egna att ta ansvar för och allt med graviditet och förlossning gav mig ångest, verkliga rysare.
Har inte valt, men jag velar. Är rädd pga gener. Rädd att inte orka/klara av det.
Tror många struntar i det just av rädslor eller för att de har lite halvtaskiga gener. Eller för att de helt enkelt inte vill.
Dåliga gener som jag inte vill föra vidare.
För att mina föräldrar var alkisar och var rädd att jag också skulle bli det. Inget barn ska ha en sån uppväxt med konstant rädsla och oro.
För att jag inte gillar barn och tycker att föräldralivet verkar urtråkigt.
Jag har aldrig längtat efter barn, tycker dom flesta barn är oerhört påfrestande och vill inte offra varken tid eller pengarna på ban .
Finns dussintals trådar om det redan- du kunde inte letat upp någon av dem?
Jag är sjuk och har inte ork för annat än att med nöd och näppe ta hand om mig själv. Att det är så beror i alla fall delvis på ärftliga sjukdomar. Jag bestämde mig för att inte bli förälder och många gånger har jag önskat att mina föräldrar hade haft vett att göra samma sak.
Det verkar helt enkelt för jobbigt.
Är ännu bara 34 och har inte helt och hållet gett upp hoppet om att bli mamma en dag. Men jag är glad att jag inte fick några barn med tidigare pojkvänner eftersom jag då blivit bunden till dem för resten av livet. Vilket helvete det skulle ha varit att ha barn ihop med en man som man inte vill ha i sitt liv längre.
Varför jag inte ville ha barn med någon av mina tidigare partners berodde på att de aldrig visat att de skulle klara av att bli pappa. Då får man liksom ingen barnlängtan. Min nuvarande fästman är mer ansvarsfull och mer företagsam.
Ingen aning om varför jag inte vill ha barn. Jag har heller ingen aning om varför jag vill leva och ligga med män. Det bara är sån jag är.
Jag hade inte kunnat ge ett barn det liv jag tycker det förtjänar. Är ganska säker på att jag inte blivit en bra pappa. Sen hade jag oroat mig för mycket och blivit alldeles för stressad av allt oljud och stök som det kan innebära. Vill inte heller att någon ska vara beroende av mig (eller att jag är beroende av någon annan för den delen)