Mår dåligt för att jag har sjukersättningning

Precis
Många med funktionsnedsättning skulle klara att arbeta om de fick stöd och rättvisa förutsättningar att få en anställning. 

Är i samma situation men har ej fått sjukersättning. Så sitter med sjukpenning i särskilda fall. 

Har ej en chans på arbetsmarknaden. 

Det har funnits stöd till arbete i min stad och jag blev lovad hjälp. men den insatsen lades ner helt utan förvarning så nu är jag körd.

Men vi ska ej känna oss dåliga. Det är orättvist. 

Vi lever i en allt mer kallare verklighet nuförtiden. Vårt sociala system som byggdes upp under 50 - 80 talet där alla människor hade lika värde är numera ett minne blott. Nermonteringen av stöd för människor med olika funktionshinder bara ökar och ökar. Rätten till en värdig tillvaro för människor med speciella behov är idag uppenbarligen inte viktigt och stöd efter stöd minskar för dem. Som t.e.x personlig assistans, psykiatrin, anpassade arbetsplatser mm mm. Jag tror att många med dig är i din situationen vilket är tragiskt. Jag är inte själv en av er men har i många år arbetat inom sociala sektorn och sett hur samhällets skyddsfunktionet har försämrats för varje år. Allas lika värde tycks ha mindre betydelse numera och är bara tomma ord. Med det sagt så vill jag att du ska veta att det är inte du som ska skämmas utan våra politiker som är skulden till all nedskärning för dem som behöver det mest. Vi betalar höga skatter för att alla ska kunna delta i samhället på sina villkor. Ingen kan hjälpa att man har ett funktionshinder. Inte DU heller. 

Vilket stöd anser du att du skulle behöva för att jobba?

Är nog främst så att det är svårt som det är med hög konkurrens för jobben. Har man då en funktionsnedsättning som sänker ens arbetsförmåga och förutsättningar att klara jobbet så är det ganska kört. 

Visst kan det vara så, men ges ett stöd kan det slås ned med en massa ursäkter om varför det inte passade. Ges ett annat kommer fler ursäkter. Till slut finns ingen möjlighet att ge andra stöd mer än att personen ska sitta på en stol, dricka kaffe och umgås med arbetskamrater medan arbetskamraterna jobbar. Det är ju inte realistiskt. Därför undrar jag vad TS anser sig behöva för stöd - kanske hans eller hennes förväntningar om stöd helt enkelt inte är realistiska.

Jag mår också dåligt för att jag har sjukersättning. Vissa dagar mer, vissa dagar mindre. Extra mycket när sten läggs på redan tung börda och andra ondgör sig över att jag har sjukersätnning. Man kan få riktigt mycket skäll, gliringar och ifrågasättanden, både irl och på nätet.

Jag VILL arbeta. Jag VILL orka träffa folk. Jag VILL ha ett fungerande liv. Men ofta får jag höra att jag bara är lat, att jag ger upp, att jag får ta mig i kragen och bara tvinga mig. Tack, jag är redan ledsen över min situation.

Jag undviker numera att göra saker jag vill göra och kanske skulle orka och klara av, för att andra skulle ifrågasätta det. Man kan till och med få gliringar för att man skriver såna här inlägg. "Om du kan skriva på FL kan du jobba" är ord jag bokstavligen har läst här på FL. "Om du har husdjur så kan du jobba. Om du kan gå och handla mat så kan du jobba." Jag hade hund förut. Jag skulle egentligen må bättre av att skaffa en ny, men jag låter bli för jag orkar inte bli ifrågasatt. Jag har slutat handla mat i mataffären, beställer hem istället, för jag orkar inte bli ifrågasatt och utfrågad. Jag isolerar mig, helt enkelt. Och det är väl det de vill, att vi inte ska synas och höras, så de slipper fundera över sin egna sårbarhet och vad som skulle hända dem om de drabbades.

Brukar vara tvärt om. Största Målgruppen för sjukersättning brukar ej vilja umgås med kollegor utan vill helst arbeta självständigt. (Autism) Medan de utan sociala svårigheter glider på en räkmacka genom sin sociala kompetens, så att de slipper skitgörat. 

Vad finns det för syfte ens med BUP, vuxenpsykiatrin, habilitering, utredning osv? Vad är ens syftet? 
Jag menar, det finns ju liksom ingen hjälp. 
BUP älskar att sätta diagnoser på barn och ungdomar. Men vad är ens syftet med det? På riktigt? Det finns ju liksom ingen hjälp. 
Normalstörda tror att bara man kontaktar psykiatrin, så är saken biff, och man får hjälp. Det är inte på långa vägar. 

Det är en illusion. Och ingen vill ta ansvar. Det ska vara SE bra ut.

Jag hörde tex av mig till chefen för avdelning funktionsnedsättning på kommunen. Och ifrågasatte varför stödet för att få hjälp till jobb tagits bort. Han sa att jag Skulle ställa mina frågor till handläggaren.. Knappast hon som tagit beslutet om att lägga ner insatsen i kommunen. Suck. 

Det där med aktivitetsersättning. 
Officelt sett heter det att man ska få stöd och hjälp att komma ut i studier eller arbete när man har aktivitetsersättning, men någon sådan hjälp finns inte överhuvudtaget. 
Det är ju bara en inköpsport till passivitet, speciellt för unga dessutom. 

Jag hade aktivitetsersättning. Fick kämpa i flera år för att få en praktikplats. Sedan blev det pandemi och det blev inställt så allt var förgäves.. 

Jag hade också aktivitetsersättning. Jag träffade en arbetsförmedlare en gång på 9 år. 20 minuters möte. Det var allt.

Mm, jag är väldigt besviken på att jag fick sjukersättning. Det är en väldigt stor sorg att fk ändå godkände det. Alla säger hur sjuk man måste vara, och dylikt. Så att en läkare bedömer att jag är så sjuk, gör mig ledsen.