Min partner tar inte sitt ansvar för hem och barn
Jag behöver ventilera lite och hoppas ni kan komma med kloka råd. Ursäktar redan nu för ett långt inlägg.
Det är så att jag funderar på att lämna min sambo. Jag mår så fruktansvärt dåligt i förhållandet, men det är så himla svårt och blir superledsen bara av taken på att jag kanske ?måste? lämna honom för att må bra själv. Vi har varit tillsammans 4 år och har ett barn på 2 år. Saken är att vi bråkar och tjafsar jätteofta. Och i 95% av fallen handlar det om att jag blir sur för jag inte tycker han gör sin del med hemmet och barnet. Han har liksom nån konstig inställning att jag ska ha huvudansvaret när det gäller hem och barn. Han kan sitta och spela dataspel i timmar (och då är han helt frånvarande och okontaktbar) medan jag tar hand om barnet, städar, lagar mat mm. Och han skulle kunna sitta där typ hela dagen om jag inte bad/tjatade på honom att göra saker. Jag känner mig som en jäkla tjatkärring och som jag har en tonårsson att ta hand om. Tycker inte om den jag själv blivit och det är verkligen inte min personlighet att tjata men jag kan inte heller acceptera att behöva göra allting själv.
När han inte gör sin del betyder det ju att jag behöver göra den istället, åtminstone när det kommer till barnet för jag vill inte att barnet ska fara illa utav att han inte tar sitt ansvar.
Han kan vara väldigt egocentrisk ibland också och övervärderar sitt egna arbete, medan han inte ser/undervärderar mitt. Ett exempel: Han kan köra igång en tvättmaskin och sedan sätta sig vid datorn i 2 timmar och vänta på att den blir klar och sedan hänga tvätten. Under den tiden så tex så har jag koll på barnet, lagar jag mat, ger jag barnet mat, diskar och sedan går ut i lekparken med barnet. När jag sedan kommer tillbaka frågar jag om han kan natta barnet. Då säger han ?Nä, jag har ju tvättat!? Han tänker BARA på att han har tvättat (vilket han max spenderat totalt 20 min på) medan jag varit igång med diverse saker och tagit hand om barnet i ca 2 timmars tid. Men det fattar/ser/värderar han inte. Han ser bara sin egen del och tycker han har gjort tillräckligt, medan jag tycker att han gott och väl kan ta tid att natta barnet så jag kan få nån timmes egentid jag också. Om detta bara hände nån gång ibland eller att det ibland också var åt motsatta hållet (dvs att jag gör lite mindre än honom) skulle jag inte bry mig men så är det aldrig. Det är alltid jag som gör mer, och får mindre egentid, och det nästan varje dag. Jag har försökt förklara detta för honom såååå många gånger på olika sätt, men det är som det inte går in i hans hjärna. Vet inte om det är att han inte vill eller inte har förmågan att förstå, eller helt enkelt bara inte håller med om det jag säger.
Ibland känns han helt verklighetsfrånvänd och inte ser/bryr sig om något annat än det som sker runt honom. Hur sjutton ska jag få honom att inse hur verkligheten ser ut?? När jag försöker förklara att jag inte vill/orkar göra allt själv och att han måste börja se det jag gör också (inte bara det han själv gör) är som han stänger av och varken bryr sig eller ens kan ta till sig och reflektera över det jag säger. Det känns som jag försöker prata med en vägg.
Allt detta är får mig att känna mig så utnyttjad och ouppskattad och jag blir så psykiskt tömd på energi att hela tiden behöver tjata på honom för att det ska bli någorlunda rättvist fördelat och för att jag också ska få tid till återhämtning.
Det är egentligen småsaker det oftast handlar om men när det är sker dag ut och dag in i nu över 2 års tid, känner jag att jag börjar tröttna på det hela. Jag älskar honom innerst inne och vill lösa våra problem men mina känslor överskuggas av att jag känner mig så utnyttjad och utmattad, och arg! Och hans egoistiska beteende gör att jag börjat tappa respekten för honom. Det känns bara så hopplöst alltihop!
Har ni tips på hur jag ska prata med honom? Hur jag kan få honom att förstå? Hur jag ska få honom att förstå att man prioriterar barn och hem FÖRST, sedan dataspel och egentid? Och att man måste dela på huvudansvaret, att allt inte kan läggas på en person?
Funderar var och varannan dag på att lämna honom eftersom jag bara blir mer och mer arg och bitter för var dag som går och jag inte ser någon förändring i hans beteende trots alla bråk och diskussioner. Jag vill ju vara en glad mamma för mitt barn, men tanken på att bara träffa mitt barn varannan vecka gör att mitt hjärta går sönder. Så vet inte riktigt vad jag ska ta mig till :(
