• Anonym (Oroad anhörig)

    Oroad angörig

    Vet inte riktigt hur jag ska börja med mitt inlägg. Men min dotter har en liten son tillsammans med en kille,dem är just nu inte tillsammans pga främst hans mående tror jag. Men vi träffas ofta och han träffar även deras lille son. 

    Nu till min fråga och säg inte lägg dig inte i han är vuxen.
    Denna killen har i alla fall haft en rejält tuff uppväxt och har idag ingen som helst kontakt med varken sin mamma/pappa eller syskon.
    Så jag och min sambo är de närmaste äldre förebilder som finns nära honom.

    Vi ser att han inte mår bra varken psykisk men även fysiskt.
    Då han ofta är sjuk,har konstant ont i magen eller huvudet.
    Sover även väldigt mycket och är kroniskt trött. Har även kommit fram att han sedan tonåren haft rätt stora skulder att dras med ,som han nu även kämpar med att betala,så han oroar sig konstant för att inte ha råd att bo kvar i sin lägenhet.
    Vi ser ju hur detta tär på honom både fysiskt men även psykiskt.
    Jag har även försökt uppmuntra honom till både psykiatrin men även hälsokontroll, då vi är oroliga.
    Han säger dock att han inte pallar,då han redan som barn, tonåring fått göra flera läkarkontroller,utan rätt  hjälp.
    Han tycker ingen tar honom på allvar säger han.
    Men vi ser ju hur det går mer och mer utför och vi är genuint oroliga för honom.
    Men hur kan vi hjälpa när han inte själv verkar vara motiverad att söka hjälp?

  • Svar på tråden Oroad angörig
  • Anonym (Hmm)
    Anonym (Oroad anhörig) skrev 2023-04-09 10:15:57 följande:

    Men hur kan vi hjälpa när han inte själv verkar vara motiverad att söka hjälp?


    Det kan ni inte. Ni har pratat med honom, visat omtanke, föreslagit att han ska söka hjälp, mer kan man inte göra. Ni kan inte tvinga honom, ni kan inte tjata på honom så han söker hjälp för det har effekt tvärtom. Acceptans är ett ord i det här läget. Han ÄR vuxen, orkar han inte söka hjälp så är det så. Empati är så klart också bra att visa men det lär inte ha någon större effekt, så ha inte den förväntan. Fortsätt bara vara snälla.
  • Anonym (Hmm)

    Iofs, om han oroar sig för boende kan ni alltid erbjuda att han flyttar in hos er tills han kommer på fötter ekonomiskt.

  • Anonym (gg)

    Min son har varit i en liknande situation, jag lät honom (övertalade honom egentligen) att flytta hem igen så han kunde betala av sina skulder. Sedan hjälpte jag honom med att få vård då han var extremt deprimerad. han fick även en adhd-diagnos i samma veva. Men min son ville ha hjälp. Det är lättare då.

  • Anonym (Oroad anhörig)
    Anonym (gg) skrev 2023-04-09 12:02:55 följande:

    Min son har varit i en liknande situation, jag lät honom (övertalade honom egentligen) att flytta hem igen så han kunde betala av sina skulder. Sedan hjälpte jag honom med att få vård då han var extremt deprimerad. han fick även en adhd-diagnos i samma veva. Men min son ville ha hjälp. Det är lättare då.


    Jag vet att han har en ADHD diagnos,som han inte medicinerar. Vilket kanske även skulle vara bra att han gjorde. 
  • Anonym (Camilla)

    Förstår din oro. Men du kan inte göra annat än att finnas till för honom. Att han inte fått hjälp av vården tror jag är en sanning med modifikation. Han kan ha tackat nej till den hjälp han erbjuds. Han är säkert skiträdd för att ta tag  i sina problem. Det kommer att kräva ett arbete som han inte är beredd att satsa på. Att möta sina tillkortakommanden och konsekvenserna av det är inget han vill. Det gör för ont helt enkelt. 


    Om han har diagnos ska han självklart få hjälp av vården med läkemedel, färdighetsträning, utbildning och habilitering. Tillsammans med soc hjälpa till med det han behöver i vardagen och ansöka om skuldsanering. Arbetsförmedlingen om han står utan sysselsättning. 


    Inget kommer att funka om han inte själv väljer att ta emot hjälp och att han är beredd att göra jobbet. 

  • Anonym (gg)
    Anonym (Oroad anhörig) skrev 2023-04-09 12:12:19 följande:
    Jag vet att han har en ADHD diagnos,som han inte medicinerar. Vilket kanske även skulle vara bra att han gjorde. 
    Det är svårt det där. Vissa mår ju jättedåligt av medicinen. Men ännu svårare om situationen beror på adhd. Då behövs kanske besök hos psykolog och arbetsterapeut. Kanske fundera på om han är på rätt jobb också, han ska ju orka fungera i livet under lång tid. Viktigt att allt är rimligt då.

    Det ÄR svårt att få hjälp med adhd, min son har inte fått hjälp att ens börja medicinera. Det beror mycket på var man bor. Han har sammantaget sedan han började söka hjälp väntat i 2 år nu. Då har han inte fått en psykologkontakt än, och utredningen ordnade vi privat, annars hade han antagligen fortfarande stått i kö för den.
  • Anonym (gg)
    Anonym (Camilla) skrev 2023-04-09 12:43:28 följande:

    Förstår din oro. Men du kan inte göra annat än att finnas till för honom. Att han inte fått hjälp av vården tror jag är en sanning med modifikation. Han kan ha tackat nej till den hjälp han erbjuds. Han är säkert skiträdd för att ta tag  i sina problem. Det kommer att kräva ett arbete som han inte är beredd att satsa på. Att möta sina tillkortakommanden och konsekvenserna av det är inget han vill. Det gör för ont helt enkelt. 


    Om han har diagnos ska han självklart få hjälp av vården med läkemedel, färdighetsträning, utbildning och habilitering. Tillsammans med soc hjälpa till med det han behöver i vardagen och ansöka om skuldsanering. Arbetsförmedlingen om han står utan sysselsättning. 


    Inget kommer att funka om han inte själv väljer att ta emot hjälp och att han är beredd att göra jobbet. 


    Habilitering hjälper inte till vid adhd.
Svar på tråden Oroad angörig