Jag kanske också har autism?

Tack för alla svar!

Jag bryr mig egentligen inte om jag skulle ha ngn diagnos, för jag har ett fungerande liv. Det är min dotter som inte mår bra..

Du har haft x antal månader på att läsa på om symptom, videor, poddar, berättelser. Vad gör du själv?

 

Ett barn kan... helt enkelt bara ha det svårt socialt utan att det ska vara diagnos. Barn behöver tid att utvecklas.

Jag läser på hela tiden. ibland tycker jag det stämmer in, ibland inte alls

"Autism", "Aspergers" eller "NPF" är inga begrepp som man bara kan välja att strö omkring sig bara för att man finner det svårt att trivas i stora sällskap. Vissa människor är helt normalt mer tysta och inbundna utan att det är något konstigt med det. Man behöver inte ta till största släggan i verktygslådan, även om det råkar vara väldigt modernt att göra så för att förklara helt normala mänskliga variationer.

Likaså, för vissa är det svårt att kunna bete sig socialt acceptabelt, dvs att kunna föra en konversation utan att avbryta, styra över samtalet till sitt, hänga med i outtalade referenser, missa icke-verbala signaler eller tappa tråden, utan att det ligger annat än en lättförklarlig social oskicklighet bakom, och utan att någon NPF-diagnos behöver ställas.

Till sist, att tycka att skolan eller en arbetsplats inte är en lika trivsam miljö som hemmet, är tämligen självklart för de flesta. Det är helt normalt att tycka mer om att vara hemma än på kontoret, utan att det betyder att man har ASD. Att utföra arbetsuppgifter som inte skapar en halleluja-känsla är minst 90% av en normal arbetsvecka för de allra flesta. Stora klassrum och aktivitetsbaserade kontorslandskap är dessutom kända för att skapa stark oro, olust och även ångestliknande symptom hos även helt normalt fungerande personer.

Bra och klo input. Så tror ju jag också. Har aldrig tänkt att det skulle handla om det förrän två-tre personer har insinuerat att det skulle kunna handla om det.

Det är helt fel att lägga ut dem här. Bättre att ts får göra en utredning om hon önskar. 

Jag tycker inte det är fel, de går ju att hitta ändå på nätet. Däremot kan de vara svårtolkade även för en läkare. Och har man levt hela sitt liv med autism tex så kanske man inte ser dragen fullt ut hos sig själv heller, så en rad i diagnoskriterierna kanske inte är något som man direkt sammankopplar med sig själv. Frågeformulären kan deesutom vara aningen manligt inriktade, så är man kvinna så passar frågorna inte alltid in lika väl.

Har man däremot ett välfungerande liv så behöver man ingen utredning.

Ja, en normal-intelligent vuxen människa kan förstå diagnoskriterier. Jag fattar inte heller vad du kritiserar här! 

TS: Kolla diagnoskriterierna för autism så ser du vad det är mer som behöver finnas för att det ska räcka till diagnos. 

Varför skulle det vara fel? Man kan spara sig utredningen om man ser att det inte passar alls. 

Du förstår inte det själv? 🤔😱

Nej, man kan inte spara sig en utredning oavsett om det passar eller inte. Däremot kan man aldrig tvingas till en utredning. 

Men om ts vill göra en utredning så ska hon göra det oavsett om diagnoskriterierna passar eller inte. 

Fast det kan ju vara dumt att alla möjliga som inte tycker några diagnoskriterier passar, ställer sig i kö för utredningar, där folk tyvärr får köa väldigt länge som verkligen har stora problem i vardagen och inte klarar sig utan samhällets stöd. 

Min son har tex väntat 1.5 år, och har fortfarande inte fått igång en medicinering av sin adhd, för att det inte finns resurser att sätta in den, det är kötid på det med.

Ett citat som följt mig på mitt barns resa är "En autismdiagnos är befogad när det inte går att klara vardagen utan anpassningar." Den är från en bok, som jag glömt vad heter, men något i stil med "föräldraboken om ast".
Mitt barn går under de flestas autismradar vid första träffarna. Utom BUPs. Jag observerar undersökningar och han presterar och komminucerar på en nivå jag inte visste var möjlig och tänker att nej, nu säger de nog att vi kan ta bort diagnosen. Men nej, det blir bara tydligare och tydligare säger de... hade en elev med på observationen sist. Hon trodde han var ett neurotypiskt barn för han pratade och berättade så mycket.  Hon satt som fallen från skyarna när de presenterade resultatet, som var att han vägrade följa det manus testledaren gav, vägrade lämna den bana han gått in för och blivit märkbart störd när ledaren inte följde hans uppmaningar samt sa de repliker han gav henne.
Han är mitt äldsta barn. Han är min norm. Så mycket av vårt liv fattar jag inte ens att är anpassningar, för i vårt hem är det normalt.

Ja, det var exakt såhär för mig med. Mitt äldsta barn var normen, men med åren blev det allt tydligare att de yngre inte hade så många behov av anpassning som den äldre hade. Mycket var ju anspassningar utifrån att jag själv hade samma diagnos odiagnosticerat och därför förstod instinktivt hur man kunde hantera problem som dök upp på vägen. Det blev svårare när han blev vuxen och skulle flytta hemifrån, det var då han fick diagnosen också.

Jag vet inte om det hjälper dig men jag känner igen mig i vad du beskriver om dig själv. Jag blev utredd och har ingen autism.

Jag har 7,5 år till nästa barn, och från att nästa var 3 har det funnits områden hen varit mer socialt kompetent... då blev det smärtsamt tydligt och var en sorgeprocess. Nu är nästa 6 år och alltså vilken skillnad. Just nu leker båda mina yngre oövervakade med kompisar. Hade aldrig hänt med äldsta.
Mycket av våra rutiner mm är ju sånt som jag inte tänker på, och de yngre lider ju inte av det heller, är bara när jag talar med andra jag reagerar på hur annorlunda deras liv verkar vara.

Jo det var ändå skönt att höra:)