Barn som ska flytta - ändrat mig

Jag har en del tankar....

Ni har en överenskommelse och om barnen växer upp i olika hem kommer deras relation att påverkas negativt, kanske bara lite men kanske jättemycket.

Er överenskommelse är väl inte huggen i sten och man kan se tiden an om den lilla blir mindre mammig (för så blir det ju nästan alltid), MEN barnet kommer så klart bli mindre mammigt ändå om hen flyttar just för att du inte längre finns där dagligen.

Pappan har ställt sitt krav som du har gått med på, om du nu ändrar dig kan han mycket väl säga att du får ta tillbaka första barnet också, är du verkligen redo för det?

Och vad är det för omständigheter som gjorde att du tidigare inte kunde ha två barn, eller ens ett, och nu kan du det? Kommer det att vara en varaktig situation eller finns det risk att du måste ändra på saker igen?

Och hur har du tänkt säkerställa umgänget mellan syskonen om de bor på varsitt håll? Det är den grymmaste biten i det här. Som förälder får man inte vara så egoistisk, barnen måste få vara tillsammans. Deras behov går alltid före era!

Jag förstår att det inte känns rätt att barnet ska flytta, men som sagts ovan så påverkas syskonens relation av att växa upp i olika hem. Även barnet som flyttar kan känna sig utstött av bara denne ska flytta men inte syskonet. Jag tror att det bästa är att följa överenskommelsen ni har, även om ditt hjärta brister! 

ja du kan ändra dig.
om ett barn har särskilda behov kan det vara bra för båda barnen att få egentid med respektive förälder. De måste inte bo tillsammans på heltid. Men man måste lägga upp det lite omlott så att barnen även får vara tillsammans hos båda föräldrarna. Om det inte finns ett juridiskt bindande avtal el dom finns inget som hindrar juridiskt att man ändrar sig.

Vad grymt att sära på syskonen!

Du kommer fortfarande ha obekväma arbetstider, ha svårt med barnets diagnos om du ändrar dig.
En sak du kan göra är att ha ett barn mellan fredag eftermiddag och måndag morgon. Det blir ett barn varje helg.  Barnen får en helg med dig ensam och samtidigt ensam tid med pappan. Samt att de får tid ifrån varandra.

Jag skulle aldrig ha valt att bo med min bror hellre än min mamma när jag växte upp. Min mamma betydde mer för mig än mina syskon

Jag skulle aldrig ha valt att bo med min bror hellre än min mamma när jag växte upp. Min mamma betydde mer för mig än mina syskon

Ni får ta upp det till diskussion igen.

Jag hade heller inte valt min bror före min mamma när jag växte upp. Men om man vill att syskonen ska känna sig som syskon till varandra så ska de ju växa upp tillsammans. 

Jag förstår att pappan inte bara vill ha ena barnet, det som kräver mycket, utan att pappan då även vill ha andra barnet. 

Men märkligt att han inte har velat ha något barn alls innan! Har du tagit hand om båda barnen själv förut? Och han har struntat i relationen då eller vad?

Han tror att det kommer gå bättre för honom att ha båda barnen och ge båda vad de behöver, än vad det har gått för dig. På grund av bättre arbetstider? Jag vete 17! Att gå från noll ansvar (!) till att rodda allt själv kan bli nog så besvärligt även om man INTE har obekväma arbetstider. 

Men att du bara skulle behålla det lilla barnet hos dig, det utan diagnoser, känns ju också konstigt. Tänk om båda barnen skulle känna det som att de blev bortvalda av den ena föräldern. Och kanske stora skulle förstå att han/hon är "det sämsta strået" att få på grund av sina diagnoser.  

Måste ni verkligen bo i olika kommuner? Är det helt omöjligt att bo nära varmare varandra och ha varannan vecka? 

Vilket upplägg hade ni innan? Bodde barnen växelvis då? Och hur har ni tänkt ska det vara nu? Hur oftas ska de vara hos dig?