Lätta på ditt hjärta!

Att man är rädd för att inte lyckas är ingen ursäkt för att inte försöka att hitta den kärlek som man har rätt till och förtjänar.

Du förtjänar att älskas och satsas på och det finns någon för alla, så även dig. Även om det inte känns så nu, så kommer även du att hitta äkta kärlek, ge inte upp.

Alla ni som arbetar inom vården är riktiga hjältar. Ni gör att vi har världsledande sjukvård i Sverige och det beror inte på den fantastiska politiska styrningen utan på alla små personliga uppoffringar som sker på golvet av alla ni som arbetar, så Tack!

Livet är full av möjligheter och det är aldrig för sent att pröva på något nytt. I mitt eget liv har jag aldrig ångrat en satsning, även om jag det innebar att jag misslyckades. Men jag har ångrat flera chanser som jag aldrig tog.

Jag hoppas att det löser sig på bästa sätt för dig, på alla plan! 

Min äldsta börjar förskoleklass och jag har för dålig koll på vad det innebär. Infon hittills har varit klen, vi vet inte ens om h*n får skolskjuts (ska ha rätt till det, men ingen visste nåt), jag är rädd h*n inte hänger med, kan för lite, blir mobbad eller att lärarna kommer gnälla över nåt. 

Tant på 32. Mitt största problem i livet är att jag inte har någon och att jag känner mig tom. personlighetslös, innehållslös som om jag bara är ett skal av en människa, inte finns på riktigt. 

En riktig person med dessa känslor hade vart deprimerad...men jag är bara lightdeprimerad vilket tyder på att jag inte är en riktig person. Kan inte ens vara deprimerad ordentligt.

Kvinna, 40+

Mitt största problem, något som stressar och oroar mig dagligen, är att jag är kär i en gift man. Vi har kommit så långt i vår relation att han numer säger att han ska skilja sig. Men när??? Är jag ytterligare en älskarinna som är tillräckligt naiv för att gå på allt han säger? Vi har träffats relativt länge och hans kärlek till mig tvivlar jag inte på!!! Men ändå... 

Man 41 och huxflux blivit lämnad trots gemensam bebis. Allt mitt fel och jag kan med största sannolikhet inte laga relationen. Vill bara dö

Jag förstår att man oroar sig som förälder, men allt som oftast går det bra. Barn är både mer flexibla och öppna än vad vi vuxna tänker oss och hittar vägar runt saker som vi vuxna skulle uppfatta som problem och de hittar snabbt kompisar.

Lita på att du har varit en bra förälder och ditt barn är väl förberett för att bege sig ut i skolvärlden. Bara det att du oroar dig är ett bevis på att du bryr dig om ditt barn.

Men för att skapa en bättre känsla inom dig och för att projicera en så positiv bild/känsla som möjligt till barn gällande skolstarten så föreslår jag att du ringer upp förskolan och har ett förutsättningslöst samtal där du berättar om hur det känns och ställer de frågor du har.

Det är garanterat inte första gången de får sådana samtal och du är varken den första eller sista föräldern som känner denna oro!

Det kommer med största sannolikhet att gå bra!

Är du 32 år gammal så är "ung kvinna" en mer korrekt benämning än tant. Jag beklagar att du känner dig tom och som ett skal av en människa, men jag tycker att du ska vara både glad och tacksam över att du inte är deprimerad för det är en hemsk sjukdom. Jag förstår inte riktigt vad du menar med att du inte finns på riktigt och att du är personlighetslös, för jag kan garantera det inte stämmer. Du finns, du har både känslor och en personlighet även om det just nu låter som att du är lite nedstämd.

Det positiva med din berättelse är att du kan förändra det, det vill säga du kan fylla livet med innehåll och glädje. Börja med att beskriva hur du önskade att ditt liv såg ut, t.ex. fler vänner, hobbies, aktiviteter etcetera. Fortsätt sedan med att identifiera saker som möjliggör punkterna i din önskelista och börja beta av de en och en. Börja smått, så länge varje dag är pyttelite bättre än föregående dag så rör du dig rätt riktning och rätt som det är så har du kommit riktigt långt.

Jag rekommenderar verkligen Mia Törnbloms bok Självkänsla.nu!, den har hjälpt mig väldigt mycket i livet. Den har fått mig att tycka om mig själv, finna glädjen i livet och uppskatta mitt eget sällskap och jag är säker på att den kommer att hjälpa dig på samma sätt. 

32 år, innebär rent statistiskt att du har minst 50 år kvar att leva, det är på tog för tidigt för att ge upp. Kom ihåg, du är starkare än du tror. Du är värdefull och värd att älska.

Berätta för oss om hur det går för dig, för vi som är här bryr oss!

Så trött på corona.

Min största oro är att det inte går att lita på en man som är beredd att bedra sin hustru, om han är otrogen mot sin fru med dig så kommer han garanterat inte att dra sig för att vara otrogen med någon annan mot dig.

Tillit är grunden i ett förhållande och det är svårt att bygga tillit med svek. För att vara helt krass så förtjänar både du och hans fru bättre.

Jag önskar dig all lycka och kärlek i livet.

Beklagar att du befinner dig i så pass prekär situation. Om du vet med dig att du har gjort fel, finns det inte mening med att försöka hålla igång en fasad. Jag rekommenderar en öppenhjärtig, ärlig och uppriktig bekännelse och ursäkt. 

Att fela är mänskligt och vi är alla människor som försöker göra så bra vi kan, men ibland misslyckas vi. Våra misstak innebär ibland konsekvenser för oss själva och de vi bryr oss om. Ibland räcker en uppriktig ursäkt och ibland inte. Oaktat är ursäkt en sällsynt bra position att starta från.

Oavsett hur det utvecklar sig för dig, kom ihåg, med tiden kommer även det här att lösa sig och utvecklas till något bra, på ett eller annat sätt.

Instämmer verkligen, men låt oss vara tacksamma och glada över att det inte finns fler eller värre problem än så här i ditt liv just nu. 

För även det här, kommer att gå över.

Känner mig då och då ledsen över att jag aldrig haft ett förhållande och att jag med storsannolikhet inte kommer att få några egna barn. Kan bli lite avundsjuk när jag ser vad mina vänner hittar på med sina familjer.
Med tanke på att jag förhoppningsvis lever och har hälsan i 40-50 år till har jag inte gett upp hoppet om att någon dag träffa en kvinna som vill ha en relation med mig, men hoppet om en egen kärnfamilj är så gott som noll vi det här laget.

Du har säkert rätt. Vårt barn är jättepeppad över att börja och har blivit väldigt mycket mer social både med barn och vuxna det här senaste året. Över matte mest varje dag här hemma.  Det är mest jag som oroar mig över helt säkert ganska triviala saker. På info-mötet kommer vi få veta mer och få ställa frågor så det klarnar väl då. Skolan har dock inte med skolskjutsen att göra så det får vi lösa själva.

Tack för omtanken. Har väldigt svårt att se något bra komma ut av detta. Försöker inte ha någon fasad utan säger öppet allt är mitt fel. Men ibland är livet inte så enkelt och tyvärr är nog denna lilla familj endast ett minne nu bara

Men dum som jag är har jag inte gett upp hoppet än