Gravid under slutet av studierna?

Jag håller med många andra i tråden. Det är så svårt att veta. Med min första graviditet hade jag klarat det, även om jag var trött och illamående. Men denna graviditet är jag sängliggande, kräks och sjukskriven. Jag skulle inte klara det nu. Dina alternativ är:

1. Ni testar under våren. Om du blir gravid har du två utkomster: a) allt går bra, och du tar din examen i tid. b) du blir sjukskriven och behöver skjuta upp ditt exjobb till senare.

2. Ni väntar några få månader extra, och du tar ut examen först.

Ingen av alternativen säger något om ifall ni lyckas direkt. Det är ju helt normalt att det tar upp emot ett år innan du blir gravid. Men det kan ju också bli på första försöket, som det blivit för mig båda gångerna... Jag vet precis hur det känns, man vill göra det rätta och planerar som en galning. Tyvärr är det inget man kan planera, för ingen vet hur just din kropp reagerar på en specifik graviditet, eller hur lång tid det kommer ta att bli gravid.

Jag rekommenderar att sluta planera så mycket, och göra det som känns bäst för er båda. Är du beredd att i värsta fall skjuta upp exjobbet, bara kör på! Känner du dig inte beredd på det, då får ni ju vänta 4-5 mån extra. Som faktiskt inte är så farligt länge, även om en väntan är jobbig...

Jag skaffade barn 1 så jag gick igenom första trimestern sommaren innan termin 5. Det var en himla tur, för jag fick hyperemisis och låg mer eller mindre inlagd hela sommaren. Hade en vilande SGI från innan studierna, och sjukskrevs från mitt tilltänkta sommarjobb. Hade ALDRIG kunnat skriva kandidatuppsatsen så sjuk som jag var - så jag hade ALDRIG planerat in en graviditet lagom till dess... Däremot gick det utmärkt att skriva kandidaten på distans (mer eller mindre). Min man var den som då tog ut föräldraledigt, men jag var ju hemma nästan hela tiden jag också.

Barn 2, 3 och 4 har jag skaffat efter studierna. Är betydligt tryggare att bli sjukskriven från sin tillsvidareanställning (och vara föräldraledig också). Har åkt på hyperemisis varje gång, men det blir bättre runt vecka 12-16 för mig. Dock är vissa dåliga från början till slut. Detta är tyvärr något som inte går att förutspå, så varför chansa?

Och ja, den förlamande tröttheten är heller inte att leka med, och hjärnan har en tendens att bli rätt grötig. Är inte optimalt när man ska plugga ärligt talat...

Jag hade inte velat göra en så viktig grej samtidigt som jag kräktes och var ständigt dödstrött. Första trimestern är inte sällan den värsta. Jag känner flera som legat inlagda då. Själv var jag hemma mycket från jobbet den perioden pga illamående och en trötthet som inte liknar något annat. Man kan sova hur mycket som helst men är ändå trött. Ett exjobb är alldeles för viktigt för att ta risken.

Hur du kommer att må vet så klart ingen. Betydligt mer säker kan du vara på hur hög din föräldrapenning blir. Jag hade själv aldrig frivilligt satt mig i sitsen att bli ekonomiskt beroende av min man. Först en bra SGI och trygg anställning, sen barn. För min OCH barnets skull.

13 veckor gravid här och ska strax göra en tenta i ett naturvetenskapligt ämne. har ju mått kasst och är definitivt inte lika klar i huvudet som vanligt men är man normalbegåvad och har läshuvud så går det nog bra!

Det är ta ska ovanligt att man blir så dålig att man inte klarar av att sitta och skriva en uppsats.

Problemet är att man inte vet innan om man är en av de som blir "handikappade" eller inte, men är man anställd har man en annan trygghet OM man är en av de olyckliga. TS ser ut att vara 23 och kan troligen skjuta lite på barnskaffandet tills hon fått en tillsvidareanställning.

Klart hon kan men fortfarande väldigt ovanligt att bli såpass dålig att man inte kan skriva.

75 % av de 3000 kvinnorna i studien sjukskrevs under sin graviditet. Snittet ca 8 veckors sjukskrivning.

arbetsmiljoforskning.se/kortare-sjukfranvaro-om-arbetet-anpassas-for-gravida/

Tack för era svar! Vi har i nuläget bestämt oss för att iaf vänta till april/maj istället för januari/februari som vi tänkte innan. När vi kommer dit får vi se hur vi känner. Men det kommer vara en lång, jobbig väntan..... vi hade från början tänkt börja i oktober i år så att vänta tills maj känns som en hel evighet och jag har redan gråtit floder för jag vill verkligen inte vänta. Vi har väntat på den här dagen i 3 år & vetat betydligt längre vad vi vill då vi varit tillsammans sen vi var unga tonåringar. Ju närmare vi kommer desto tuffare är väntan upplever jag. Men det gäller väl att försöka fokusera på annat, månaderna går ju väldigt fort ändå. Återigen tack för olika infallsvinklar, det är ju precis det man behöver när man ska ta sådana här stora beslut. Jag var verkligen inte ute efter endast solskenshistorier utan efter verkligheten.

I sin graviditet ja, men det står inte när i graviditeten. Oftast är det i slutet man inte orkar jobba pga foglossning, smärta osv. Då sista 2 månaderna av graviditeten

Jo, men frågan är ju hur bra man skriver om hjärnan förvandlats till deg, vilket den faktiskt gör på många. Exjobbet är i många utbildningar ett sätt att få kontakter i branchen, profilera sig, fördjupa sig i något för att inrikta sitt arbetsliv mm. Jag har haft stor nytta av det jag lärde mig när jag skrev mina uppsatser och jag vet folk som fått jobb tack vare sina. Jag hade aldrig chansat genom att medvetet äventyra min hälsa under en sån avgörande grej. Det handlar ju inte om att helt överge tanken på barn utan bara att skjuta det lite framåt i tiden.

Brukar gå alldeles utmärkt om man själv får förvalta sin tid, vilket det verkar som TS kan.

Jag hör att du haft lättare graviditeter än jag och många med mig.

Nja trötthet och gravidhormoner är svårt att styra över. Det vet man ju inte tyvärr förens efter. Då spelar det ingen roll hur mkt tid man än har.

Det vet du inget om alls

Vi kommer vänta några månader extra, men inte många. Det är mesta dels på grund av andra saker som kommit i vägen som måste kollas upp då det rör min hälsa. Men även på grund av att jag inte vill ta den risken med skolan. Kan hända att jag ångrar mig och inte orkar vänta och isåfall löser det sig på annat sätt tänker jag! Det kommer bli bra oavsett och i slutändan är ju vi dem enda som kan göra det beslutet. Tack för alla era svar!!! Dom har hjälpt!

Lycka till! Har du en utbildning som går löpande år efter år så kan du också kolla möjligheterna att pausa studierna och fortsätta efter föräldraledigheten.