besviken på min son

Det var ju inte ens trådstartaren som svarade dig! Va babblar du om ens?? Man behöver inte ha sönder elektronik för att lyckas med "uppfostran"!

Jag är inte TS utan en vanlig läsare som undrar vad det är för uppfostran att ha sönder saker!?

Så du behöver inte svara mig att jag vad jag bara vill höra =)?

Jag är inte TS utan en vanlig läsare som undrar vad det är för uppfostran att ha sönder saker!?

Så du behöver inte svara mig att jag vad jag bara vill höra =)?

Hm, jag känner igen det där. Jag har en son som är 15 år, och han verkar bara vilja sitta framför en skärm hela tiden. Han vill aldrig följa med på något eller göra något annat. Om man ber honom att hjälpa till hemma så gör han det pliktskyldigast så snabbt och slarvigt som möjligt, och försvinner sedan tillbaka till sin skärm.

Han vill aldrig prata om något, svarar så kort som möjligt och helst inte alls. Om man frågar t ex vad som har hänt i skolan svarar han bara -"Ingenting", om man frågar vad han vill göra på skollovet svara han -"Vet inte". Om man frågar vad han önskar sig i födelsedagspresent svarar han -"Vet inte". Om man föreslår att han ska ringa till en kompis grymtar han bara lite, och ringer aldrig (han har typ en kompis som han träffar sällan, alltid på kompisens initiativ).

Varken min fru eller jag känner igen oss i detta, och tycker att det är jättetråkigt. Tycker han att någonting är kul? Har han några drömmar? Vi har ingen aning, vi får aldrig veta något.

Tycker du borde vara besviken på dig själv för att du är besviken på honom för att han är normal:) normala 12 åringar sitter vid datorn och är i sociala i degens samhälle, håller med om att de inte är så kul men normal är han

Låter som min unge.. fast jag är likadan så mig stör det inte, ta?t lugnt och kolla var hans starka sidor finns, min son tycks ha ett sinne för matte som jag uppmuntrar.. konstigt nog tycks han ha fått nån fas just nu för matlagning så vi bränner köket tillsammans så kort sagt, sluta tvinga på, kolla var han går och erbjud sånt som tycks finnas i hans väg naturligt.

Du låter som en väldigt engagerad förälder som vill väl! Det är bra men du kanske försöker lite för mycket?

Din son låter som en fin och omtänksam kille, var stolt och uppmuntra hans personlighetsdrag!

Förstår att du gärna vill aktivera honom. Han har provat olika sporter men tycker inte det är särskilt kul. Eftersom han gillar scouterna så kanske du bara ska med honom och hans syskon ut för en dag med vandring i skogen där ni har med varm choklad och grillar. Se till att de lämnar sina skärmar hemma!

Det låter som att du har en jättefin kille, som kanske påverkas lite extra av förpuberteten just nu och ev. behöver lite extra space tills att hormonerna har lugnat ner sig. Jag tycker att du ska försöka att sluta jämföra honom med dig själv och andra och utgå ifrån hans person och vad som gör just honom lycklig. Om du försöker jobba emot hans personlighet kommer du bara att göra er båda olyckliga.

Samtidigt förstår jag din oro kring datorhäckandet. Det är ju bevisat att spel sabbar lite för oss, ger snabba dopaminpåslag som irl-världen inte riktigt kan matcha, etc - och det kan säkert till viss del ha skapat din sons apati för många andra aktiviteter. Det blir ju verkligen ett beroende. Så du/ni borde kanske fundera på hur skärmtiden kan minskas. Jag tänker att det behöver göras med respekt för att det är ett stort intresse som din son har, att du behöver visa att du verkligen förstår det när du pratar med honom - och att du inte nedvärderar det intresset eller hur han är som person - samtidigt som du förklarar din oro för att han går miste om andra färger på livets palett Han är så stor och verkar så klok så du kan ju förklara lite kring hur hjärnan fungerar. Lär honom att vara i stunden, utan skärm! Det kommer att vara viktigt också för hans framtida mående.

Lycka till, och glöm inte bort att glädjas åt att du har ett barn som verkar ha så fin empatisk förmåga, gällande både andra människor och djur! Sådana saker hade varit svårare att rå på, än ett litet skärmberoende

Jag är 43 år gammal. Är alltså uppvuxen långt innan elektroniken. Jag har ALLTID varit en ensamvarg. Jag mår inte bra av att vara social hela jävla tiden. Det tar livet av mig. Jag behöver vara ensam med mina böcker eller vad det nu är (hästar när jag var tonåring innan allergin blev överjävlig). Jag hade ett fåtal vänner som ung (och har än idag). 

TS son är antagligen en till som inte behöver vara social hela jävla tiden. Det räcker med det sociala spelet i skolan. När han är ledig vill han vara ifred helt enkelt. Tyvärr har han en mamma som inte tycker att det är ok. Som tycker att de sociala kusinerna är "bättre" än honom för att de passar in i hennes mall om hur man ska vara. 

Har två söner, den yngste (17 år) har alltid varit utåtriktad, aktiv och har haft lätt för att få kompisar.

Den äldste (22 år) har varit som du beskriver din son och jag försökte precis som du att få med honom på aktiviteter med jämnåriga. Mest för att jag tyckte synd om honom för att han var så ensam.

Men så en dag när jag kom hem hörde jag honom prata med någon i sitt rum. Jag blev förvånad, särskilt som det inte fanns några främmande skor i hallen.

Jag knackade på hans dörr och kikade in och han var ensam i rummet. Jag frågade vem han pratade med och svaret jag fick gjorde mig rejält häpen.

"Jag pratar med mina polare"! Vilka polare? Jag såg inga. Sonen började berätta om alla kompisar han hade över hela världen. Ungdomar i hans ålder som gillade samma saker som han. Ungdomar från alla världens hörn. 

De utbytte tankar och idéer om olika spel men även en massa andra saker, både stort och smått. 

Jag insåg äntligen att det var jag som for illa av att han inte hade några ("fysiska") kompisar. Han mådde jättebra och var glad och nöjd.

Min son var inte särskilt (läs obefintligt) intresserad av skolarbete men plötsligt blev han både intresserad och bra på engelska. Han var ju så illa tvungen för att kunna prata med kompisarna.

Nu är han 22 år, började på universitetet i höstas och ska läsa till gymnasielärare i engelska och filosofi. Han har ett stort kompisgäng som han lärt känna och de pluggar och umgås massor. Så pass mycket att han knappt hinner komma hem en gång i månaden.

Och vad gäller spelandet så frågade jag honom häromdagen om han hinner spela numera svarade han att han inte ens haft spelet inkopplat sedan han flyttade i augusti.

Så Ts, acceptera att din son inte är som du och låt honom vara sig själv. Det är många år kvar innan han är "färdig". Vem vet, han kanske kommer slå dig med häpnad en vacker dag!

Ha det bra och lycka till!

Kan bara beklaga alla dömande svar du fått. Du känner som du gör och det är inget du vill känna. Jag är säker på att du älskar ditt barn men att du känner en sorg över att du upplever att han inte tar för sig av livet. Du kan bara radikalt acceptera att din son valt en egen väg. Du kan känna sorg över det, det är inte fel. Du är säkert en jättebra mamma, annars hade du inte skrivit här till att börja med. Men som sagt, det enda du kan göra är att jobba på dina känslor. Det blev inte som du drömt om. Men så länge han mår bra får du bara acceptera att han är som han är. Lycka till ts!

Jag trycker och trycker om och om igen på tummeuppknappen.
Så fint skrivet, så fullt av kärlek till din son och tröst för oss som har söner som är som din. 
Kunde jag skulle jag ge dig 50 uppåttummar, men nu kan jag bara ge dig en.
Tack. 

Min son var väldigt aktiv(överaktiv)som liten men runt 5 började han lugna sig rejält. Nu är han 10 och är en väldigt lugn person. Intresserad av IT precis som din son. Och ja, lite speciell är han allt men alldeles underbar. Han har dock vänner han umgås mycket med, men några få. Jag är ju glad att han hittat vänner att leka med. Spelar väl ingen roll hur många de är. Jag kan känna igen mig i delen i din ts som gäller sportdelen. Min pojke vill inte gå på någon sport och där har jag faktiskt tjatat lite då det känns som alla barn borde det, röra på sig och träffa nya vänner. Samtidigt är barn väldigt aktiva i vardagen generellt känner jag med idrott i skolan och ute och springer på raster och leker med vänner efter skolan, så behövs det egentligen nu eller tror vi det behövs eftersom alla andras barn går på aktiviteter?

Min son har svårt att koncentrera sig också men han har lätt för skolan. Har misstänkt en släng av autism alternativt ADD, men så länge han fungerar och mår bra är det inget vi vill rota i.

Låt din son vara den han är! Alla kan inte vara likadana...jag har själv som vuxen fått höra av andra vuxen att jag är ?lite speciell? och det är ingen trevlig känsla att inte bli accepterad för den man är. Alla har något att tillföra med sin energi och personlighet tycker i alla fall jag.

Jag förstår dig fullständigt. Men föräldrar behöver lära sina barn att ta tag i sina liv i tidig ålder. Den här killen kämpar för att få betyg E som är det lägsta man kan få. När jag var ung så spelade jag Playstation 1 hela dagarna och lyssnade inte på mamma när hon tjatade att jag ska ut, göra läxor, hjälpa till hemma. Det hon gjorde var magisk hon valde att gömma min Playstation 1 jag grät i flera dagar och vad ledsen men sen hittade jag en hobby vilket var fotboll.. Jag var sämst på det men sen blev jag så bra att jag var blev av 16 bästa spelare i min ålder som fick representera örebro län. 

En annan gång.. mamma tyckte att vi sov för sent och detta förstörde för oss för vi va så trötta på dagarna. Så det hon gjorde var att stänga av internet och ta med sig boxen.. Vi skrek ut vår ilska mot henne men nu när vi är äldre så älskar jag henne så mycket för de sakerna hon gjorde för oss. Utan dessa saker hade jag varit en misslyckad person som skulle hata min mamma nu.. Ett barn behöver vägledning speciellt nu när det är så många beroende framkallade saker som uppstår i smartphone, datorn och tv. Det är därför man är bar från 1-18 år för att man behöver föräldrarnas hjälp att sluta med dåliga vanor. 

Har man inte studiemotivation så finns det inget någon kan göra för att ge en den genom att hota etc.

Jag hade ingen studielust förrän jag började i högstadiet och det blev lite svårare. Innan var det för lätt så istället för att göra sakerna på lektionerna (tex matematiken) så satt jag och funderade över livet i allmänhet och fick hemläxor.

Min kusin hade väldig press hemifrån att prestera och var väldigt duktig i skolan. Hans sätt att revoltera blev att fullständigt skita i skolan och inte göra ett dugg mer än nödvändigt.

TS behöver förstå sin son och vad som motiverar honom att göra saker. Inte att hota att förstöra/gömma saker etc. Killen kanske är rätt smart men eftersom skolan inte är någon utmaning så känner han inte behovet av att anstränga sig? Eller så kanske han har någon form av inlärningsproblematik som man skulle behöva jobba med för att det ska bli roligare. Bara för att TS skulle plocka bort datorn eller vad det nu är så kommer sannolikt inte TS son att magiskt börja intressera sig för sport! 

TS pojke är en omtänksam pojke som hjälper till med småsyskon etc. Men eftersom han inte är intresserad av fysisk aktivitet eller supersocialt liv så "räknas" inte alla de bra, omtänksamma sakerna han gör. 

Att du var en "skitunge" som ung och som inte lyssnade på din mamma alls är något helt annat. 

TS är besviken på sin som för att han inte passar in i mallen över hur han "borde" vara (=social sportnörd som har lätt för sig i skolan och som är intresserad av "rätt" saker).

Så du menar om ett barn väljer att ta självmord genom att stå på en järnväg i väntan på att tåget ska köra över honom så ska du fråga barnet vill du ha hjälp och han säger nej jag vill dö och du svarar ok om du vill dö så kan du dö om det är det du vill göra.

Det är precis samma sak här. Denna barn har stängt sig i sitt rum spelar spel etc. Han står på en järnvägsspår. Han har sagt nej jag vill stå här och du säger ok? Du har förmodligen inte gjort lumpen för Sverige. Det har jag gjort, disciplin, disciplin och disciplin och värdet av att hantera sin tid på det sätt som tar dig framåt i livet. Han sitter i sitt rum hela dagarna, på vilket sätt tar han sig framåt i livet, du gjorde det genom att läsa böcker kanske. Men böcker, spel är fantasi. Verkligheten är ute, verkliga livet är att kunna samspela med andra människor. Om han inte kan samspela med andra människor i tidigt ålder.. Hur ska han kunna hantera en grupparbete som kännetecknar alla typer av jobb som finns idag.. Det finns inte ett enda jobb som du jobbar helt själv utan att ta hjälp från de i omgivningen. 

Vart ser du att TS son isolerar sig och mår psykiskt dåligt? Varför jämför du TS son med ett barn som mår psykiskt dåligt?

TS son har vänner i skolan men har inget behov av att umgås med dem i alltför stor utsträckning på fritiden. Vet du vad, det är normalt! Om TS son spelar onlinespel så gör man det allt som oftast i grupp och därmed så kan man mycket väl arbeta i grupper med olika människor. Det är stor skillnad mot när du satt och solospelade på ditt PS1. 

TS pojke har ett fritidsintresse i scouterna. Även där går det ut på att man ska samarbeta med andra. 

Dessutom är TS son i en känslig ålder där det är mycket hormoner och tankar som börjar snurra. Att man då får höra att man inte duger, att man inte passar in, att man är på fel sätt (eller snarare, jag tror och hoppas att TS inte säger detta till sin son men hennes beteende visar ändå på att något är fel på honom) gör det inte bättre. 

Men låt oss vara överens om att vi inte är överens helt enkelt. Du tycker att TS ska plocka bort allt sonen sätter värde på för att han ska gå med på att bli som TS vill och sen få tillbaks sina saker som "belöningar". Jag anser att TS ska acceptera sin son för den han är och ta reda på vad som får honom att brinna för något istället och på så vis uppmuntra sin son till att våga mer.