Hund söker upp barn

Jag anser...
Det måste finnas fredade zoner för hunden, dit barnet inte kommer åt.
Hunden och barnet måste kontinuerligt läras att respektera varandra.
De får inte stressa/skada varandra.
De ska alltid ha vuxen övervakning i sina interagerande.

Utöver detta tycker jag att det får lov att finnas ett litet mått av "skyll dig själv".

Du verkar tänka på det mesta ts. 

Men undrar ;

Morrar hunden någonsin?
Försöker den på något sätt försöka "fly" undan barnet, utöver i "cirklar" som i lek?
Boxer är ju tuffa och roliga hundar så tror "klätterställning's" leken är rolig för både hund och barn (eller jag vet). O viktigt då det stärker deras gemenskap.

Splittra på dom i mat och vilo zon vid stressade stunder. Utöver det kan hund och barn antagligen hänga ihop hela tiden. De flesta hundar vill vara nära ett barn. Har dom väl accepterat dom så kommer dom att skydda dom. Men självklart hålla dom under uppsikt eller skilda när barnet är "arg" så den inte gör något överilat.

Hade personligen tejpat på golvet där barnet inte får gå över. Gett hunden mat innan familjen (barnet) äter. För att minska onödiga risker som kan uppstå med en hungrig hund vid barn med mat, därefter blir det då tvärtom, hunden ska hålla distans tills man ätit klart och kan få smak prov när alla är klara (gäller i barnfamilj med små barn). Även vara tydlig med att inte nypa / dra i päls o öron (ryt ifrån några ggr, på riktigt så är det prob. avvecklat.. Svansen kommer hunden själv säga ifrån om och har dom då fått busa och klättra o ev sova med varandra så kommer den aldrig att hugga ungen utan bara markera! Som sagt boxer är tuffa o får antagligen inte så ont av en 2 åring. 

Försök alltså att släppa efter och låt dom umgås när det är "dö-tid". Låt dom finna den där starka vänskapen. O skilj dom åt vid mat då hunden kan reagera reflektionsmässigt om barnet busar för mycket. Sen finns det ju faktiskt de hundar som struntar i det och äter upp från golvet är ungen vippar på skålen.. n that's Luv haha o samtidigt oansvariga föräldrar såklart! 

Juste, glöm inte, du kommer inte alltid kunna vara där och se hela tiden så var tydlig för barnet med vad som är rätt och fel ang hund. Upprepa, upprepa upprepa. Lycka till :) 

Han tycker om henne och vill vara nära henne. Lär honom extra noga var hans 100% fredade zoner är och så kan han gå dit om han vill när han vill. Min mamma hade en hund när jag föddes. Hon älskade mig så enormt mycket. Var alltid där jag var hela tiden. Passade vagnen jag sov i. När jag började gå var hon alltid efter mig. I parker höll hon koll på mig. Kom jag för nära vatten så ställde hon sig mellan mig och vattnet. Hon älskade mig. Och ville vara där jag var. Tyvärr dog hon av ålder när jag bara var 5 år så fick inte ha henne så länge i mitt liv.

Tack för er input och goda råd ! Det är ju en ny värld för mig Det här med små barn och hund i kombination. Och det jag vet om min hund är att han har ett enormt tålamod med mänskligt beteende (andra hundars beteende däremot.. inte lika mycket) och jag bestämde mig redan från början att den lilla inte skulle få pröva det tålamodet mer än jag kunde undvika.

Han har aldrig "varningsmorrat" mot henne på det sätt jag hört honom göra vid enstaka tillfällen annars i olika pressade situationer. Men däremot har han markerar mot henne med ett skarpt skall vid nåt tillfälle när jag helt enkelt brustit i uppsyn och missat att hon tex kommit åt en öm klo osv. Och de gångerna har jag ju så klart omedelbart lyft bort henne med en egen tillsägelse. Märker jag att han går undan från henne så ser Jag till att ta undan henne och se till att hon inte följer efter. Även om jag i de lägena väl i mitt stilla sinne skulle önska att han själv då gick till sina fredade platser. (Som han har i sin bädd och uppe på en säng) men han tycker oftast att lägga sig mitt på golvet i samma rum som vi är en bättre idé. Jag tänker att det kanske lite är att han är trygg med att jag "skyddar" honom från henne. Eller så vill bara ligga just där och inte tänker låta henne hindra honom.

I mångt och mycket känns de som hennes storasyskon när de var små. De retas och bråkar och söker upp varandra. Men vänder sig båda mycket kränkta till mig om de tycker den andre gör det mot dem. Och jag får medla och vakta och jämka :)

Sen är det ju så klart många stunder de har sjukt roligt ihop med. Och hittar på så mycket bus ihop. Såna stunder minns man varför man tänkte barn och boxer var en bra kombination :)

Kan du prova att ha en dyna/kudde i varje rum som kan få vara hans fredade zon? Då får han vara med i gemenskapen trots att han går undan.

Jag har ingen hund, utan två katter och en nu 3åring.

Du verkar tycka lika som jag. Att det är den vuxnes ansvar att se till att situationer djur och barn inte kan hantera uppstår. Vi har sedan födseln pratat och visat att man ska vara snäll mot djur och aldrig följa efter om djuret går undan.

Ibland får dottern för sig saker som inte är snällt och ibland gör hon saker hon inte rår för som inte är bra för djuren. Då är vi alltid där och stoppar henne eller underlättar för djuren.

Samtidigt tänker vi också att om en katt medvetet (man känner ju sina djur) utsätter sig för dotterns göranden så finns det lite av "Skyll dig själv" tänk. I situationen med tornet hade jag nog bara sagt "tänk nu på att inte välta tornet över hunden", men inte oroat mig över om hunden får någon enstaka kloss på sig. Hade dottern vält tornet med flit över hunden, hade jag förklarat att det var fel.

Vad jag tänkte på är matsituationen. Där kanske ni kunde sätta upp en grind som hindrar hunden att komma in under måltider. Att mata hunden kan jag tänka mig är en sak som ett barn kommer göra om hon får chansen, hur mycket ni än talar om att hon inte får. Så för att underlätta för er alla, är det kanske bäst att förhindra situationen från början.

Utöver det tänkte jag också på samma som Embereyes. Att hunden inte ska behöva lämna gemenskapen för att få vara ifred. Så tipset om att få ha en fredad plats i varje rum tycker jag var ett bra tips.

Ja en fredad plats i varje rum var en jättebra idé! Tack. Köket är nog svårast med den trånga ytan som är där. Och just där är de ju båda helst runt mina fötter precis hela tiden. Men jag ska fundera på nåt! (Nu löser jag det oftast med att hon får sitta på en stol och han vara på golvet)

Och ni har också helt rätt i att matssituationerna behöver styras upp. Inte hans så mycket för där ser jag till att han får vara i fred punkt. (Även om han har ett ganska ljummet förhållande till sin egen mat..)

Men hennes. För där märker jag ju en skillnad mot när vi äter allihopa. Då vet han att han inte får hänga runt bordet. Men när hon äter själv.

Och sen det där med vilken leksak som är vems.. båda tar ju medvetet den andres leksaker och kommer och visar upp att de har dem när de söker uppmärksamhet/vill busa osv.

Det är ett heltidsjobb detta :)

Tack för bra förslag!

Men självklart behöver lill-tösen en Kong och ett tuggben!