Känns som om jag alltid har otur med kärleken. . . .

Allt började med att jag blev intresserad för någon, som senare ledde till förälskelse. Det flöt på så fint i början, och nu har vi faktiskt lyckats få kontakt med varandra via sociala medier. Jag kommer att försvinna ur det området som jag träffade henne dagligen, för att ta mig vidare till någonting annat.

Jag tycker att det går hyfsat bra i konversationen, inget knas där. Jag är bara lite nervös varje gång jag skall skriva någonting, jag vill inte låta påflugen eller för dum.

Tyvärr, innan själva Julledigheterna startade, så fick hon en bra kontakt med en annan man. De delade på samma musikintresse, och de verkade fungera bra ihop. Själva klart tog detta hårt på mig, men jag är ändå glad över att vi har kontakten kvar. Jag känner bara mig lite utanför.

Och det känns så typiskt min otur. Så fort det verkligen känns bra med någon, så dyker helt plötsligt en annan karl i bilden.

Jag har en fråga - Hur viktigt är det egentligen att man delar på t.ex samma musikintresse. I ärlighetens namn så vet jag inte riktigt hur mycket hon och jag delar på intresse, mer än psykologiämne.

Hon och jag har tidigare pratat väldigt djupt med varandra, liksom om hennes liv och bakgrund. Det måste väl kanske betyda något stort?