Livliga diskussioner om gammal hund

Frågan är ju om hunden lider eller inte. Hunden är gammal, och med åldern kommer ofta fysiska stelhet, artros och andra problem, precis som för oss människor. Precis som min veterinär sa en gång om min stora gamla hund med taskiga höfter: "Det är ingen sjukdom att bli gammal". Jag upplever att vi människor har ett mycket konstigt synsätt med en tydlig skiljelinje mellan människor och djur. Människor ska hållas till liv till varje pris, även om de vare sig kan röra sig eller tänka knappt och lider av smärtor medan djur avlivas relativt frikostigt om de har ont någonstans. "Djuret har inte ett värdigt liv och kan inte leva sitt liv fullt ut" brukar det ofta heta. Fråga djuret kan man inte, man bara bestämmer att det blir bäst så. Min övertygelse är att inte bara människor utan även djur gärna vill leva så långt det går. 

Detta var en liten avvikelse, så till saken: I sådana fall som med er schäfer brukar jag gå efter en regeln att se till djurets mentala tillstånd. Man märker när ett djur är trött på livet. Saker de tyckte var roliga eller intressanta är det inte längre, smärtan har tagit över och då är det ganska tydligt att det är dags. Jag märkte på min gamle hund att livslusten var borta när vi träffade grannen eller andra hundar och han inte brydde sig om att hälsa och bara stod och stirrade. Bara ni kan avgöra om schäfern har livskvalitet. Du tycker inte att han har det, men din sambo tycker att han verkar ha något ut av livet än. När de är gamla och har hältor så kan man göra annat än gå på långa promenader. Vi brukade köra korta rundor med lite godissök och annat så länge vår hund tyckte det var kul. Men en dag var det inte det och då var det dags. Se till helheten. Har hunden något kul i livet, trots hältorna? Har ögonen livslust? Funkar smärtstillande någorlunda på honom?

En sista liten inflikning: Du säger att hältorna kommer och går. Har ni kollat så det verkligen är lederna och inte någon fästingsjukdom? Det brukar kunna ge hältor av den typen du beskriver. 

Du skriver att hunden mår bättre nu när den går på smärtis. Att den bajsar inne betyder ju det att ni behöver gå ut oftare med den eftersom den inte längre orkar gå lika långa promenader och kanske inte är bajsnödig just när ni är ute. Tycker du hunden verkar vilja dö, drar den sig undan, mat och vattenvägrar eller något annat?

jag tycker att det enligt beskrivningen i TS är dags att låta en sådan hund somna in. Att vänta tills den vägrar äta eller håglöst står och stirrar är, i min värld både fel och upprörande. 

Ingen sjukdom att bli gammal är förstås rätt, men det är skillnad på att bli lite gammal och stel och gå runt med ständig smärta som gör det tvunget att avstå från det som gör livet värt att leva. Promenader, jakt, aktiviteter! 
Den dagen jag måste utesluta min hund från en promenad på knappt en halvmil tycker jag att det börjar vara dags. Jag vill inte vänta tills hon blir 'död i ögonen'. 

TS: det är bara ni som känner hunden och jag förstår att det är asjobbig tför din sambo, men jag håller med dig. Börja tänka, planera och jobba mot ett beslut. 

Om vi bortser från hunden vi just diskuterar och håller oss till det du skrev... Du kommer alltså att avliva din hund när den blir äldre och inte orkar med en långpromenad? Varför tänker du så? När vi blir äldre, både människor och djur, så orkar vi inte lika mycket. En äldre person med artros springer inte maraton, och en äldre hund med artros hoppar inte agility, går på långpromenader och flänger inte i skogen. När man är äldre och har krämpor vilar man mer, anpassar sig och ägnar sig åt mer stillsamma saker. Det är liksom naturens gång tycker jag. Du skriver att du håller med om att det inte är en sjukdom att bli gammal, ändå verkar du tycka precis det. ??

En halvmil, våra hundar hängde med länge, med livsglädje och glansig päls, pigga ögon trots stelhet och inte kunnat ta så långa promenader som fem km. De sista året så var det nog en km max som gällde (men pigga ändå).

Jag instämmer nog med viinga, det är den mentala hälsan som är styrande. En hund som har livsglädje, en fin päls och pigga ögon mår bra även om det är lite stelt och jobbigt att resa sig.
Vår ena hund fick en stroke, som blev avgörande. Det gick på några timmar, glad och pigg och sedan var det dags att åka in.
Den andra hunden, som var mammas, blev klart sämre under ett par månader. När vi träffade honom i början av augusti den sommaren, så var han pigg och glad, nästa gång, i september, så hade det gått utför, jag var hundvakt åt honom i oktober, då var det slut, så vi (i samråd med min mamma) valde att låta honom somna in. Men då hade det endast gått två månader från att varit en pigg hund till att det var slut.

Jag tycker inte att en promenad på fem kilometer i lämplig terräng och sakta mak är en långpromenad. Den dagen min hund inte förmår vara ute och strosa med i godan ro under en timme eller så, börjar jag nog tänka på om det inte är sista sommaren, ja. Särskilt om hunden dessutom går på smärtstillande. 

Jag känner att jag vill bryta Innan hunden helt tappar livsglädjen. Jag har varken pratat om vild agility eller maratonlopp - men om det får gå såpass att orken inte ens finns att trava fram och hälsa glatt på grannarna eller att aptiten sviker tycker jag att man väntat för länge. 

Sedan skulle jag aldrig förvänta mig att en äldre hund flänger runt tillsammans med de unga yrhättorna och jagar lämlar på fjället, de får gärna kura framför brasan och ha det varmt och skönt och bekvämt. Som de förtjänar. Där de mår bra. 

Att hunden mest bara ligger, gör sina behov inne, inte orkar vara någorlunda aktiv trots smärtstillande tycker jag är skäl nog att låta honom somna in. Även en gammal hund ska ha ett innehållsrikt och givande liv vilket det verkar som er hund inte har. 

Känner så jag med. Jag och sambon bråkar ofta om dethär. Känner att det är på upphällningen att jag kommer flytta. Orkar inte se en hund som flera dagar i veckan skäms ihjäl för att han rent ut sagt skiter på sig. Och stt mitt livs mening börjar vara att ta reda på skiten. Idag är jag hemma och sjukskriven pga Op med båda våra hundar. Skulle släppa ut dom. Då ställer sig gammelschäfern å skiter mitt framför ögonen på mig i hallen när jag tar i dörrhandtaget för å släppa ut dom. Min sambo vill ha kvar honom på smärtstillande fran till sommaren. skyller inkontinensen på att det är de smärtstillande tabletterna som gör detta. Men problemen började tidigare. Å de blir mer å mer på slutet bara. Jag är så trött på att städa hundbajs. Bryter ihop. ???? Känns som att de luktar hundbajs förjämnan inne. Börjar känna mig desperat. Är beredd att flytta för jag orkar inte ha det såhär. ????????????och sambon lyssnar inte.... enligt alla i min familj som har haft flera hundar under alla år. Säger stt det varit dags för länge sedan. Känner mig aningens desperat nu :( men det är inte mitt beslut...

Det hunden gör nuförtiden är: ligger i bädden i hallen hela dagen. Alternativt ligger i skåpbilen hela dagen medan sambon är på jobbet (hunden är med i bilen på jobbet)... han går ut å kissar. Sen in å sover. Bästa han vet är att följa med till stallet på gården. Jag vill inte ha honom med där eftersom han biter åt hästarna vilket jag blir vansinnig på. Å då blir det rörigt i stallet å jag skäller på djuren. Och det vill jag inte. Han blir aldrig bättre i sitt beteende mot hästarna. Sen busar han korta stunder med unghunden. Han blir lämnad hemma vid alla promenader för hans kropp klarar inte av att gå på 4km promenader. Å annars ligger han bara. Är det ett värdigt liv?

En anonym anmälan till LS som kommer ut och bedömer läget och pratar med din sambo vore kanske en ide`. I mina ögon låter det som vanvård att hålla liv i hunden. Vad säger vet som skriver ut smärtstillande åt er om hundens livssituation?

Känner mig aningens uppgiven över veterinären. Han sa ju att det finns bara två alternativ. Hunden kommer inte bli bättre. Alternativ 1: avliva hunden. Alternativ 2: ha hunden på smärtstillande under en tid om den mår bra stanna kvar ett tag till. Sedan avliva.

Kände själv att veterinären eg borde ha sagt att: det finns inget alternativ än att ta bort hunden. Smärtstillande är inte ett bra liv där han dessutomblir exkluderad från allt å mest blir liggande hela dagarna. Känns som att sambon hör och ser bara det han vill se och höra. Som i höstas när hunden var halt och jättehalt var och varannan dag. Kunde knappt gå. Jag förklarade att hunden har ont. Den är slut. Den är gammal. Det är dags. Han bortförklarade problemen med stelhet och att d blir så när dom blir gamla. I slutänden var det jag som hade rätt. Och det minst smärtsamma alternativet för honom nu med svart på vitt är å ha hunden på smärtstillande för då kan man skjuta det jobbiga framför sig. :( jag tycker verkligen stt detta är en jättejobbig situation. Något som skapar massor av bråk. Har levt i en relation tidigare där min svärmor vanvårdade sina hästar. Slutade med att ja lyckades få en vet till stallet som dömde ut hästen. Har levt med djur hela mitt liv. Avskyr att se när dom mår dåligt. Och detta tär verkligen på relationen :( oj vad jag svävade iväg nu. Blev långt. Många känslor :( älskar givetvis hunden men det känns inte rätt :(

Ja, du sitter verkligen i en situation man inte vill uppleva :(  Tyvärr är jag en person som inte står ut med ett djur som lider även om det är min sambos så hade jag inte fått min sambo att förstå hade jag anmält och låtit djurskyddet avgöra om det är vanvård eller inte...
Visst är det svårt att låta sitt djur somna in men man får aldrig vara så egoistisk att det går ut över djuret. Hoppas du får sambon att ta reson och får en fin jul !!

Vad är gjort i övrigt förutom smärtstillande?
Kosttillskott mot artros?
Det finns även täcken och bäddar som fungerar värmande och lindrar smärta och stelhet(Back on Track), fungerar bra mot stelhet(finns ju även för människor).

Det är alltid svårt att veta när det är dax.... så länge de äter, kan röra sig på korta promenader och inte bara ligger och drar sig undan, så är det en avvägningsfråga.

Märker man att de inte längre vill "vara med" pga av smärta eller börjar bete sig aggressivt och irriterat mot andra hundar/människor, ja då kanske man skall fundera lite till.. Man måste våga fråga sig hur mycket djuret lider och om man lindrar det tillräckligt... 

-*Att välja att avsluta sin hunds liv för att den inte klarar av att gå en promenad på en halv mil, som någon i tråden tycker, är ju helt vansinne. Gamla djur och gamla människor orkar inte så mycket, både psykiskt och fysiskt. Det är inte synd om en gammal hund för att den inte orkar med samma aktiviteter som förr utan man anpassar aktiviteter och motion efter det som passar hunden just i den åldern den är i. Återigen, åldrande är en naturlig process i livet. Min hund är 14 och promenaderna är korta vad gäller sträcka, däremot är vi ändå ute ett bra tag eftersom han är fullt sysselsatt med att nosa överallt. Väl inne sover han som en stock i timmar efter det, nöjd med både motionen och den mentala aktivitet han fick av nosandet. Ska han avlivas för att han inte går en halv mil? En halv mil är en ganska lång sträcka skulle jag vilja påstå och passar en ung/medelålders hund. Som hundägare anser jag att det är vår skyldighet att anpassa motion och aktiviteter efter hundens ålder och personlighet, inte att bestämma att en hund ska klara av ditten eller datten, annars är det slut. Tänket här är obegripligt och man får hoppas att personen i tråden förstår och ändrar sig med tiden, för hundens skull. 

Om en hund har sådana smärtor att man upplever att den lider så är det ju en annan femma givetvis. Min hund har artros i ena frambenet och får smärtstillande och cartrophensprutor som han funkar bra på. Vissa dagar kommer hältan fram så att man ser den, andra dagar är den obefintlig. Vissa dagar, rätt sällan, har han inte lika stor lust att promenera utan markerar att han vill gå hem, men de flesta andra dagar galopperar han vägen fram och beter sig som en valp. Orken tar dock slut mycket snabbare nu. Skulle tillvaron bli *sådan att han merparten av dagarna verkade hängig och varje promenad skulle vara en haltande pina så skulle jag anse att det skulle vara dags att avsluta, men min hund är pigg, nöjd och belåten med livet och ger inte sken av att det skulle vara dags. Någon halv mils promenad blir det inte tal om, utan kanske ett par kilometer/dag. Helt normalt för en gammal hund. Man ser när det är dags och när hunden inte mår bra eller är glad, och det är det det hänger på, inte sträckan den går. Gamla hundar sover mycket och går korta sträckor, det är normalt. Det är när de lider av stora smärtor som man får tänka på refrängen, och hur schäfern i fråga mår är svårt att svara på utan att ha träffat den. Det är lätt att bli hemmablind också ju och det är möjligt att TS sambo är just det. Jag hade en stor hund med dåliga höfter där jag önskar att jag hade fattat det hemska beslutet ett par månader tidigare och det är mitt dåliga samvete. 

Det finns väldigt många gamla (människor) som fortfarande vill vara med trots krämpor! Varför skulle det vara annorlunda för ett djur? Om det är sambons hund så lämna beslutet till honom i alla fall! Du ska väl inte övertala någon att ta död på sitt djur. Tom veterinären säger ju att han kan leva ok med smärtlindring.