Min sambo är alkoholist, vad gör jag nu?
Varning för långt inlägg men hoppas att någon tar sig tiden att läsa igenom..
Jag träffade min nuvarande sambo i april förra året. Vi blev snabbt ett par och det kan inte finnas större känslor för en annan människa (mer än till sina egna barn.) Jag älskar honom så sjukt mycket och han är världens finaste människa. Jag har två barn sedan innan och är nu gravid med vårt första gemensamma barn i vecka 8. Han är 26 år.
Vet inte vart jag ska börja.. Men vi tycker om vin båda två. Jag älskar att ta ett glas rött till tv:n när barnen somnat. Det händer inte varje dag och det stannar vid ett, max två glas vid de tillfällena. Jag växte upp med en alkoholiserad pappa så jag vet att jag borde vara försiktig just med allt som har med gener och göra. Även min sambo växte upp med en alkoholiserad pappa och vi har talat om det här med gener och har båda varit väldigt öppna med att vi måste vara uppmärksam på om något börjar avvika från "det normala".
Min sambo kan inte stoppa vid ett glas vin. Han dricker två, tre, fyra... Jag kan lämna kvar vin i glaset om jag tycker att det är dags att gå och lägga sig. Han dricker upp sitt i ett svep och även i mitt. I somras började jag hinta för honom att "du dricker faktiskt ganska mycket". Direkt satte han sig i försvarsställning "Aa, men du kan ju inte påstå att du är den största nykteristen här!" Nä, jag är inte nykterist, jag älskar vin, men till skillnad från dig så kan jag stanna vid ett glas vin och njuta av det. Jag behöver inte dricka mig till ett rus.
Han sa att han skulle tänka på det.
Det hände ingenting.
För cirka tre-fyra veckor sedan var det inte på tal om att vi skulle ha någon tillställning eller så, men grannen och min syster kom över en vanlig kväll. De drack ett varsitt, kanske två glas vin och jag sippade på ett alkoholfritt vin för att inte avslöja min tidiga graviditet. Sambon drack rödvin. När de hade gått hem kände jag på flaskan och han hade druckit upp hela flaskan, en helt vanlig kväll PLUS ett par öl innan de kom! Jag startade en diskussion med honom och han säger att han förstår vad jag säger, han ska tänka på det. Sedan urartar diskussionen och han går ner. Jag hör att han är inne i skåpet där vinet står. Jag ropar upp honom och säger "Vad berättade du för mig att psykologen hade sagt till dig när din pappa dött? Att dricker man när man är på bra humör är det en sak, men börjar man ta till drickat när man är arg eller inte mår bra, då kan det vara problem." Han lyssnar inte utan slänger igen dörren.
Dagen efter ber han om ursäkt och jag säger att innan det här barkar iväg alldeles så måste du sätta stopp. Nu blir det inge mer alkohol för dig på en månad. Han godtar det och säger att det ska inte bli några problem.
Några dagar senare när jag kommer hem från jobbet vid 22.30 på kvällen så pussar jag honom och han luktar alkohol. Jag frågar varför han luktar alkohol. Han ställer sig direkt i försvarsställning och säger att "joo men jag skulle göra vitvinssås till fisken så jag smakade på vinet för jag trodde att det var unket." Så du menar att du drack en mun vin vid 16-tiden och det ska fortfarande sitta kvar i din andedräkt? "Ja, det måste ju vara så då."
Jag känner att han ljuger så jag går till diskmaskinen. Där står ett ölglas och jag luktar i det. Öl. Jag håller upp glaset och frågar honom vad det där var då. "Jaa, ett ölglas?" Aa, med öl i, säger jag. "Det är inte öl i det där" säger han. Jag luktar i det igen och skriker att "är det inte öl i det här så kan du fan ta och stoppa upp det i *ja nåstans*!" Då kommer det. "Joo, men just ja. Jag drack ju en folköl medans jag lagade mat och till maten. Jag glömde bort det" Vi har en lång diskussion och nu säger jag åt honom att han har problem och nu är det STOPP! Först försöka gömma, ljuga, förneka, GLÖMMA BORT att man har druckit trots att man har kommit överens om att det inte ska vara någon alkohol en bra tid framöver.
Några kvällar senare säger han till mig att varför kan vi inte bara komma överens om att jag dricker med måtta. Att jag håller mig till alkoholenheterna som är "okej" per vecka. "Du vill bara känna att du har makt och förbjuda mig."
Jag försöker förklara för honom att kan du inte låta bli all sorts alkohol den här tidsperioden som vi har kommit överens om DÅ HAR DU PROBLEM! Jag ska vara gravid i nio månader och avstå allt vad alkohol heter och du gnäller om en månad?! Han förstår och säger att det är klart att han kan vara nykter i en månad, inga problem.
Detta var i början på månaden.
I morse när jag vaknade låg inte sambon bredvid mig i sängen. Han hade stannat uppe och tittat på film när jag gick och lade mig. När jag kom ner så sover han i soffan. Inget mer med det, vem som helst kan ju somna i soffan. Han vaknar när sonen kommer ner efter mig och är som vanligt världens bästa, mysigaste, snällaste pojkvän och extrapappa. Han kliver upp och jag bäddar ner sonen i soffan framför tv:n. Då ser jag något som sticker fram mellan ryggkuddarna på soffan. En kvartingflaska!!!! Men endast några droppar kvar på botten. Jag håller upp den för honom och frågar vad det där är. "Iiiiiingen aaniiing" ger han till svar. Vad är det frågan om, vad försiggår här? fortsätter jag. Då ska han försöka slingra sig ur det och säger att han skulle försöka få det alkoholfria vinet att bli "riktigt vin" genom att späda ut med vodka. Kommer med någon usel förklaring att han hittat den där slatten under mattan i bakluckan på hans bil. Här är jag riktigt arg men försöker sansa mig eftersom sonen är i vardagsrummet. "Och det där vill du att jag ska tro på?" säger jag. "Tror du på riktigt att du kan lura i mig at du hittat den där "slatten" i bilen? Du har druckit upp den där under tiden vi var överens om att det inte skulle vara någon alkohol. Ljug inte för mig!" Och då kryper det ju fram att han gjort det.
Jag säger åt honom att söka professionell hjälp och nu kan han inte längre förneka att han inte har problem. Han börjat gråta, jag gör mig iordning och åker på jobbet. På jobbet fick jag ett låååångt sms om hur skamsen han var, att han inte visste vad som hade hänt, att han inte druckit sig berusad men att han druckit trots att vi hade en överenskommelse och det var inte okej, att han visste att han ju inte behövde dricka, att han skulle göra allt för att ställa allt till rätta igen och att han inte kunde tänka sig livet utan oss.
Jag har inte svarat. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig. Jag vet att jag inte borde vara arg men det var första reaktionen. Vad är rätt att kräva? Borde han gå på AA-möten? Är han alkoholist eller bara på god väg att bli? Ska han aldrig mer få dricka alkohol? Vart ska jag dra gränsen?
Fan. Vi ska ju ha barn och han är bara 26 år!!! Hur kan en sån fin människa sitta ensam i soffan och smygdricka vodka??!! Kan hans barndom ha kommit ifatt honom? Han har inte berättat mycket om sin barndom, men hans pappa var ett psykfall som misshandlade hans mamma, polisen har ofta varit inblandad och det ena och det andra. Sen flyttade han till Thailand och dog. Han vill aldrig prata om det, även fast jag frågar. "Vad finns det att berätta?" säger han bara.
Jag vill bara att det här ska bli bra. Jag älskar honom nå så otroligt. Men hur ska jag förhålla mig nu? Ska jag vara som vanligt? Kan jag vara arg? Eller ska jag sitta som nån jävla morsa och läxa upp honom?
HJÄLP!