Herregud, var jag naiv?

Om du tänker bort dina relationer vill du ha detta barnet?

Är du beredd att göra det själv?

Hur ställer sig nuvarande partner? Hur ställer du dig till att han skulle vara förälder?

Oj. Förstår att det är förvirrat med mycket känslor inblandat :/

 

Jag hade inte klarat av att göra abort om jag hade haft de problemen med att gravid som du har haft. Tycker inte att du ska ha dåligt samvete för att det hände. Varför trodde han att ni inte använde skydd?

Han var lika korkad som jag och trodde mej nör jag sa jag var infertil. Det tror man ju efter att ha försökt i flera år.

Vi har pratat om det och han är inte negativ. Jag tror faktiskt på oss så tidigt i relationen. Han är en bra man. Men det är just det. Så tidigt i en relation... jag tror jag skulle klara det själv också. Men jag ör rädd för att folk snackar osv... och om.jag väljer o ta bort det... kan jag någonsin få barn eller ör detta min chans? ??

Skulle aldrig chansa på att du kan få barn igen. Skulle aldrig våga det. Jag skulle gråta för resten av mitt liv om jag gjorde abort i din sits.

Låt dom snacka isåfall.. Ni är ju inte i 20 årsåldern..

Om jag var du skulle jag inte våga chansa, så länge du själv är beredd på att ta all ansvar. Kan du tänka dig att ha han som andra förälder även om ni nu inte fortsätter er relation?

Ni får prata igenom detta och känner du att du verkligen vill behålla barnet så gör du det. Stöttar han dig i det så är det jätte bra, då får ni utgå därifrån, om ni ska fortsätta el vad ni nu bestämmer er för att göra :)

I det läget hade jag behållit. Att tro att man inte kan, att ha genomgått utredning som visat på att man inte kan och sen bli gravid. Det kan vara din enda chans. Och om du dessutom tror på relationen även om den är ny, så hade jag definitivt behållit. Men jag förstår att det är omtumlande och jag skulle be om kuratorskontakt via MVC för att bringa reda i känslorna.

Låter mer som att du har panikkänslor inför graviditeten, vilket är helt normalt och förståeligt.

Som du egentligen vet så finns det inga garantier för någonting. Det finns folk som får barn efter 14 år och det skiter sig. Och det finns folk som får barn efter två veckor ihop och det går utmärkt. You never know liksom.

Fatta inga beslut så länge du är panikslagen. Du har tid på dig att tänka och lugna ner dig.

"Rädd för att folk snackar" är generellt en dålig sak att väga in i sitt beslut. (men lätt att tänka så, jag vet!) Skit i om folk snackar, oftast har folk annat för sig och skulle nån snacka så lär det gå över fort. 

Det finns många olika sätt idag att bilda familj på. Jag har själv gift mig med en 20 år äldre man. Var också orolig för att folk skulle snacka, men äh, de vänjer sig  
Min mans äldsta son och hans tjej valde att vara särbos även efter de fick barn. Funkar jättebra. Några av min sons dagiskompisar har ensamstående mammor som fått barn genom insemination. Finns alla varianter, så försök att inte hänga upp dig för mycket på hur konventionerna ser ut. Och så ta beslutet utifrån vad DU vill.

Har du ett bra nätverk runt dig med familj och vänner, ifall du skulle välja att behålla och det skulle skita sig med din nya?

Alla era kommentarer är så kloka. Jag hade väl inte riktigt planerat livet så här. Jag ör säker på att han är bra och kommer ta ansvar som pappa med eller utan mig. Han stöttar i detta beslut. Jag är.med så rädd att detta kan vara enda chansen och på något vis det som bestämts för mig. Men så dumt att inte 100 procent ha diagnos innan man är oskyddad.

Har ni gemensamma barn? Frökenelisabeth? O skiljer det många år kring ert/era resp din mans tidigare barn? Hur tog de att få ett syskon?

Ja, vi har en son på fem år idag. Makens tidigare barn är 33, 25 och 18  

Den äldsta och den yngsta tyckte det var roligt med ett syskon. Den mellersta var lite mer skeptisk. Men ingen av dem har bott hos oss (de två yngsta hade sitt boende främst hos mamman när vi träffades), så det har inte direkt påverkat deras vardagsliv. 

Och nej, du hade inte riktigt planerat livet såhär. Livet hände alldeles på eget initiativ. Så är det ju ibland, och det kan bli riktigt bra ändå. (Jag hade inte planerat att träffa någon som var så mycket äldre heller ) Det är ju bara du som kan ta ett beslut... men baserat på det du skriver här så låter det som om du riskerar att ångra dig om du inte behåller. Just sayin  

Har ni gemensamma barn? Frökenelisabeth? O skiljer det många år kring ert/era resp din mans tidigare barn? Hur tog de att få ett syskon?

Håller med

Jag är lyckligt barnfri men till och med jag fattar att det vore smart att behålla...