Utanförskap i skolan

Det är inte din dotters fel eller "skuld" att hon är lite tillbakadragen, och det är inte heller lärarnas eller klasskamraternas. Ansvaret för att bryta situationen (så länge aktiv mobbing inte förekommer) kan i praktiken inte heller axlas av skolan eller hennes klasskamrater. Vill ni komma ur den här situationen så måste du sluta dra på den tunga offerkoftan på din dotter. Det leder ingen vart. Kanske låter det hårt och kallt, men jag har ju sett några barn genom åren som har mobbats och bytt skola om och om igen. Ingen vågar säga till ett barn som är annorlunda och lider av det att du måste ta eget initiativ till att ändra dig. Det hjälper inte att skylla utanförskap eller mobbing på andra oavsett hur rätt man än har att vara annorlunda och hur fel andra gör. Förändring kommer bara säkrast att ske när din dotter förändrar sitt beteende. Så förklara för henne att ansvaret för förändring i praktiken ligger på henne och sätt henne sedan i nya situationer där hon kan få starta på nytt och där hon kan få uppleva den goda effekten av att fejka gott självförtroende. 

Det är inget fel i att vara tillbakadragen. Låt henne vara sig själv. Säg åt henne att strunta i de andra om de inte ger henne något tillbaka. Det kan kännas värre att försöka passa in än att vara ensam. Låt henne hålla på med sin mobil eller läsa böcker.

Jag har varit som henne. Det var jättesvårt att försöka passa in. Det krävdes mycket energi och kraft att ta det tysta nederlaget hela tiden. Ingen var dum mot mig men jag passade inte in.

Det var först när jag insåg det och började strunta i det som självförtroendet kom tillbaka. Jag gick till skolan för att lära mig saker. Inte för att umgås. Inte förrän jag började jobba hittade jag riktiga kompisar.

Hon kan t ex söka sig till någon fritidsaktivitet där hon kan hitta likasinnade.

Tack för era svar.

Jag har påpekat för min dotter att hon är i skolan för att lära sig, att ensamhet inte är något farligt. Att när hon lämnar den underliga och hårda värld som skolan är så kommer hon med största sannolikhet hitta riktiga vänner, som gillar henne precis som hon är. Jag har sagt att hon är den enda som kan förändra sin egen situation.

Hon försöker att "passa in", hon anstränger sig, hakar på och försöker få till den magiska förändring hos sigsjälv som kommer ge henne inträde till gemenskapen. Om hon hade varit nöjd med sin situation hade det ju inte varit ett problem men hon står i gruppen när vännerna har kramkalas och ingen kramar henne och hon sörjer.
Skolan har en uttalad plan att jobba mot utanförskap och mobbing. Jag tycker inte att jag drog på min dotter "offerkoftan" när vi tog upp situationen med skolan? De ska jobba aktivt med hur man är en bra kompis och samtidigt låter de eleverna själva välja grupper i gymnastiken eller för projektarbeten...

Nåväl, jag får fortsätta lyssna när hon behöver prata, krama när hon gråter och uppmuntra henne att tro på sigsjälv och våga ta kontakt med de som intresserar henne. 
 

//TS

Oavsett vilka fina skrivelser och intentioner som finns i skolan så är det i situationer som denna (oavsett skola eller arbetsplats) alltid den utsatta som får agera själv om hen inte har turen att träffa en underbar individ och vän som kan vända på allt. Naturligtvis ska du säga till skolan ändå, för det skadar naturligtvis inte och något gott kan de ju bidra med. Men som jag uppfattade dig så la du väl mycket ansvar på skolan för att lösa situationen och väl lite på din dotter.

Och så menade jag inte att du dragit på din dotter offerkoftan i någon speciell situation, utan att det mer var ditt allmänna förhållningssätt till problemet som fick mig att känna det så.

...men det är ju en balansgång på slak lina. Samtidigt som hon knappast blir hjälpt av att tro att allt är andras fel och att skolan ska fixa till det så kan man ju inte lägga för stort ansvar på henne heller.

Tror att det skulle kunna vara bra för henne att göra som Philippa föreslår, kolla om hon är intresserad av någon fritidsaktivitet där hon kan träffa andra personer än sina klasskamrater.

Jag lider med dig! Det din dotter upplever är något jag fasar över när mina barn blir äldre. Eller egentligen redan nu fast de bara går på förskola. Min dotter har varit osäker i stora grupper och jag har därför jobbat för att hon ska hitta en bra kompis som hon kan finna lite styrka med. Jag har kontaktat andra föräldrar och haft "lek-dejter", valt aktivitet där jag vetat att annat barn från förskolan som skulle kunna bli bra kompis till min dotter, gått. Låter hysteriskt! Men det har blivit väldigt väldigt bra. Nu är ju din dotter mycket äldre men istället för att hon ska bli superbundis med alla så kanske hon skulle kunna finna en vän? Finns det någon hon trivs bättre med? Skulle ni som familj kunna hitta på något riktigt roligt o ta med den kompisen? Nu spånar jag bara men säg att ni skulle åka tll något vattenland, go kart, höghöjdsbana- vad vet jag? Det blir naturligt då för din dotter att bjuda m en kopmis för det är ju inte så roligt att göra sådana aktiviteter bara m föräldrarna... Eller din dotter själv kanske vill bjuda m den kompisen på bio eller liknande? 

Det är så tufft att vara ung! Jag tänker ofta tillbaks på hur jag själv var. Jag tyckte jag var så snäll jämt men inser idag hur många saker jag inte borde ha gjort eller ha gjort annorlunda!

Jag hoppas verkligen att det löser sig för din dotter!

Ser att du skriver klasskamrater hon har inte testat lära känna andra från andra klasser? Min son har inte så mycket gemensamt med si a klasskamrater utan han är mest med dom från andra klasser. När han började sexårs kom han hem o var ledsen för ingen ville vara med han i nya klassen. Så jag föreslog att han skulle se ut nån på skolgården som såg ensam ut. Så han lyckades hitta andra med liknande intressen.

Skolan ska inte överlåta gruppindelningar på barnen. Där måste de vuxna ansvara!

Jag känner till stor del igen mig. Jag dög bara när bästa kompisen var sjuk. Det som räddade mig var idrotten, där jag hade kompisar och var någon på helt andra premisser. I klassen hade jag ingen, men hankade mig fram genom att jag lärde känna lite folk ur andra klasser.

Sedan tycker jag ni borde ta upp med t ex idrottslärare att det inte är okej att eleverna väljer parkompis, i synnerhet inte när någon alltid hamnar utanför. Rasterna är ju svårare att lägga ansvar på de vuxna, men klassen som sådan skulle ju behöva jobba ihop sig mer. Ta kontakt med elevvårdsteamet eller liknande för det ligger ju på deras bord att stödja så alla trivs.

Hej!

Vet precis hur det är då jag vart med om det under hela min låg/mellan-stadietid! Är sjukt jobbigt om man vet inte vad man ska göra! Man känner sig inte önskad någonstans... Vet inte riktigt vad man kan göra åt det för bara poff efter sommarlovet (till 7:an) så ville nån va med mig! Kändes skönt och jag är nära vän med henne företagaranda idag! Går idag i 9:an. Om hon vill ha nån och prata med, får hon gärna kontakta mig på kik där jag heter Linnea1001 .????

Min dotter har ett liknande problem. Hon har börjat i en ny klass och känner sig oxå utanför och svårt att komma in i gruppen.

Enligt lärarna så försöker de få ihop klassen och skapa gemenskap.

Jag har bett min dotter att fråga om några i klassen vill komma över på middag, se film och kanske göra lite roliga lekar som tex kortspel, brännboll för att skapa mer gemenskap. Jag kommer stå för allt, laga maten, duka lite snyggt, servera, ha musik på som de gillar, ordna snacks och samtidigt hålla mig undan så att de känner att ingen förälder är där och snokar.

Kan det vara något som din dotter kan tänka sig?

Är det några som hon känner mer för tex någon/några som ser henne trots att hon är blyg och som skulle tänkas komma på filmkväll eller liknande?

Det är jättesvårt när man kommer in i tonåren och skaffa kompisar om man är blyg och andra redan hittat sina vänner.

Är det något som intresserar henne som hon skulle kunna ha som fritidsintresse där hon kan möta människor som gillar samma sak?

Hoppas det löser sig för din tjej.

Man lider med sina ensamma barn, så är det bara..
Man önskar dom allt gott men man kan inte ge dom allt.
Har din dotter problem med att "läsa" andra människor så att hon inte alltid förstår vad de "egentligen" menar då de skojar eller säger saker?
Min son har asperger och hade mycket svårt med kompisar i skolan. Han lekte oftast med de som var ett par år yngre när han var hemma, men i skolan hade han svårt då han inte förstod deras "spel" och inte kunde avläsa folks undermeningar i vad dom sa. Så samspelet med andra fungerade inte...
Inte förrän i gymnasiet utreddes han och då fick vi en riktig aha-upplevelse då vi äntligen förstod varför det varit som det varit i skolan. Då blev det lättare för honom också att förstå och han kunde även få hjälp att komma underfund med hur han själv fungerade.
Ibland kan det vara att man inte uttrycker sig likadant som andra eller att man gör saker som andra inte riktigt förstår som gör att de drar sig undan.

Finns det kompis-stödjare på skolan? Om skolan jobbar mycket mot mobbning är det kanske något de borde ha. Som kan hoppa in och vara lite kompis och försöka få med alla i gruppen. Friends jobbar med kompisstödjare och skolan kan ha ett samarbete med dom för att minska mobbning i skolan.