Förskola eller inte förskola?

Mina har också börjat vid ett år. Ofrivilligt. Är dock helt säker på att jag hade kunnat lära dom prata precis lika bra som förskolan :D.

Va ? Kan inte föräldrar lära barnet att prata ? Du måste skämta ?

Sånger och ord som inte jag har lärt dem skulle det vara. Tydligast märks det med första barnet. Andra barnet snappar allting snabbare känns det som.

Han är fem år och det är väldigt svårt att förstå honom.

Kan tillägga att de andra barnen pratar jättebra och tidigt. Så det är inte föräldrarna det är fel på.

Spontant tänker jag att tre år är en toppenbra ålder för ett barn att börja på förskolan och varför ska man lämna sitt barn om man inte behöver?

Så tänkte vi också. Och så tänker vi nog också fortfarande.

Det är nog mest den här osäkerheten och rädslan att inte duga som förälder, att inte vara bra nog, som spökar.
Vi kan ge vårt barn det han behöver ett tag till. Såklart behöver han få komma ut och träffa andra barn och så småningom också vara själv i sammanhang utan oss, men inte nu. Vi har möjligheten att vara hemma och tänker ta den.
Det finns så mycket aktiviteter att göra om dagarna och varför skulle vi vara sämre på att underhålla och lära vår son än en pedagog som har en massa andra barn att se efter? Så tänker vi nu i alla fall.

Det blir ett år till av öppna förskolor, museer, bibliotek, rytmik och att bara vara och under tiden så gör vi besök på förskolor och försöker hitta den som passar bäst så får pyret börja nästa höst.

Tack så mycket till alla som svarat i tråden hittills, era historier och råd har varit ett bra tillskott till min och makens dialog.

Vår dotter var ca 1.5 år då hon började dagis hon älskade dagis de timmar hon var där. Hon är ensambarn och väldigt social så dagis betydde mycket kompisar för henne och hon utvecklades mycket under dessa år och dessa år har betytt mycket för henne när hon började i skolan för ett par år sedan hon är duktig på att prata inför grupp och bra på att uttrycka sig.

Det har du säkert alldeles rätt i. Att det inte är fel på föräldrarna. En del barn är senare i sin språkutveckling helt enkelt. Utan att det är föräldrarnas fel eller förskolans förtjänst (gällande de andra barnen som inte verkar ha dessa språksvårigheter). Förskolan, kan på ett pedagogiskt sätt med specialpedagogisk hjälp stötta och stimulera barn som har det svårt med språket. Men ett barn som har språksvårigheter har det oavsett om de börjat i förskola vid 1 års ålder eller 3 år.

Om barnet har gått förskola från sedan 1 och är 5 nu och pratar dåligt vad är det förskolan har gjort för hans tal?

Men självklart kan ni ju både ge er pojke stimuli och vara hemma om ni vill !

I den åldern finns det ju en barn del barn på ex öppna fskl. Gå på biblioteket på teatarar sångstunder o liknande aktiviteter som finns.

Mina barns kusin utreds för autism. Trots att han är över två år pratar han inte mycket. Utredarna kan dock inte fastställa diagnos ännu iom att han inte gått på förskola, och kanske bara är efter i talet pga av detta. Enligt dem.

Det låter mycket mystiskt att utbildad personal skulle säga så. Om det inte är något direkt fel på pojkens hemmiljö det vill säga.
Konsensus bland forskare/psykologer/pedagoger osv verkar vara att barns språk utvecklas i samröre med anknytningspersonerna (det vill säga, oftast mamma och pappa). Vad jag förstår det så är det också ganska ovanligt att man diagnosticerar så tidigt som 2 år, "vänta och se" brukar vara den replik som används oftast. Själv talade jag inte mer än cirka 10 ord innan jag var 3, enligt mina föräldrar, men sedan så talade jag riktigt "vuxenspråk". Jag byggde upp ett passivt ordförråd först helt enkelt, kanske är kusinen likadan?

Men just den aspekten är vi inte direkt bekymrade över, sonen pratar som sagt långa meningar och han har ett hyfsat gediget ordförråd på 2 språk (han vet dessutom vilka av oss som kan vilket språk) och förstår därutöver betydligt mer än han kan prata så det är vi inte oroliga över alls.

Att man inte fastställer diagnos pga av att pojken inte gått i förskola är möjligen sanning med modifikation.

För att sätta diagnos så krävs det att symptomen visar sig i olika miljöer. Ofta då hem och förskola/skola. Eftersom barnet dessutom är så pass litet så har man inte alltid bråttom att fastställa diagnos då det dels kanske är så att man vill ge barnet tid, symptomen kanske är diffusa, diagnosen kanske i dagsläget inte gagnar barnet m m.

Om det bara är talet som är försenat så avvaktar man oftast och ser över differential diagnostik, t ex språkstörning.

Men håller med oavstående: att proffesionell personal skulle uttrycka att diagnos ej fastställs pga att barnet ej gått förskola låter märkligt. Troligtvis är det så att barnets symptom (eller brist på symptom) inte är tydliga nog. Och som sagt, barnet är fortf litet.

För övrigt så instämmer jag med häxjakt. Språket utvecklas oftast bäst i ens hemmiljö med de personer barnet känner och känner sig trygga med. Genom föräldrar som läser för barnet, sjunger med barnet, pratar med barnet, har kontakt med barnet, beskriver saker osv.

I en hemmiljö där detta inte tillgodoses kan en konsekvens vara bristande språk, men då snarare bristande ordförråd och ordförståelse än tal. Såvida det inte är gravt försummade hemförhållanden.

Super off topic detta.

Ts: var hemma. Och njut av att kunna vara hemma med ditt barn så länge det går och så länge det passar er familj! Jag får också kommentarer om "snart förskola" och svarar "näpp! Finns inget där, förutom fler barn och stressad personal, som gynnar mitt barn i dagsläget". Och man har fått ena kommentaren efter den andra om vad barnet missar, vad barnet lär sig och inte lär sig... Jag känner mig dock väldigt säker på att vi här hemma kan tillgodose hans behov och lära honom saker i tryggheten hos oss. Förskolan kommer förr eller senare och lärdomarna som man eventuellt inte fått i hemmet får man då vi skolar inte in vårt barn en dag tidigare än 2 år. Skulle jättegärna vara hemma till 3 år, men jobbet kallar - chefen går inte med på ytterligare ett år!