Sörjer jag fortfarande pappa?

Det är 25 år sen pappa dog och sorgen kan göra sig påmind när jag minst anar det. Så färdigsörjd blir man på ett sätt aldrig. Det är bara den akuta sorgen som försvinner, sen kommer saknaden och sen påminnelserna emellanåt.

Jag förstår din saknad.

Min pappa gick plötsligt bort för ca 3, 5 år sedan, och jag har relativt nyss tagit mig ur förnekelsefasen.

Jag har dock inte kunnat ta bort hans telefonnummer ur mina kontakter i mobilen.

Det är först nu jag förstår att vi aldrig kommer att ses som människor igen. Och det är nu jag sörjer att han inte fick uppleva sitt tredje barnbarn dvs mitt första barn.

Saknaden är obeskrivlig. Det går inte en dag utan att jag tänker på honom.

Funderar mer och mer på om jag skulle behöva gå till nån professionell och prata ut om det.

Kan än idag känna ånger över saker jag sa till honom bara några dagar innan han gick bort. Och ibland känns det så overkligt, som att jag bara drömt alltihop. Alla andra har ju sina pappor i livet, så då borde väl jag också ha det... Känns så konstigt.

En kompis uttryckte sin "medlidande besvikelse" över att han aldrig fick träffa mitt barn som nu börjat gå runt och säga "faffa" utan att ens ha träffat honom. Han hänger på en bild i sovrummet men har nog aldrig nämnt honom så känns mäkligt det också. Alla frågor som kanske kommer.