Barnens rätt till pappa

Var på familjerätten. Pappan har erkänt alkolberoende men hävdar att han inte har det nu.... ???? Han har erkänt att han låtit barnen leka nära vatten utan tillsyn och även andra händelser. Pappan vill ha barnen halva tiden, växelvist boende men vill inte se mig. Vi har olika syn på allt allt och kan inte samarbeta.

Men enligt familjerätten får man lita på hans ord att han inte dricker nu ???? De försökte bortförklara min oro med att jag kanske var orolig för jag inte hade varit på platsen vid vattnet, men jag vet ju och har sett det på bild plus han erkände andra händelser där han inte passat barnen. Då säger handläggaren till mig: hur vill du göra för att barnen skall få mer umgänge med sin pappa? Vill du utsätta era barn för en plågsam utdragen vårdnadstvist? Det är väl bättre att ni kommer överens!

Jag svarade att jag inte vill utsätta mina barn för en vårdnadstvist men det känns ju jättejobbigt att lämna bort dem mer när jag inte tror det är bra, barnen inte mår bra, jag fått samtal om att de inte mår bra och baserat på mina erfarenheter med pappan och barnen. Känns hopplöst.????

Det största problemet är att jag känner honom väl. Hans humör är en del av hans personlighet och han lär aldrig förändra sig. Det insåg jag till slut när jag lämnade honom. Hans problematik med droger och alkohol har funnits där sedan hans tonår fast han ser inte att det är ett problem själv så den problematiken lär inte försvinna. Hans omdömeslöshet är också något som varit genomgående under hans liv. Under vår tid tillsammans har jag kunnat stoppa honom när jag ser att barnen lan fara illa eller till och med drunkna. Men nu är ju inte jag där och senast vid nyår ringde barnen och sade att de inte fick ramla i vattnet för då skulle de drunkna och att ingen vuxen var med dem där.

Så jag köper inte att inte se tillbaks på vad som varit och bara blicka framåt. Min oro grundar sig på allt som varit. Och det är inte engångshändelser utan upprepningar hela tiden. Känner mig så maktlös när både han och jag vet att allt det jag säger är sant men när vi pratar inför andra så förnekar han allt och ljuger.

Men det låter lite osannolikt att du blev ihop med en man som var grovt kriminell och psykopat, lärde känna honom och skaffade hela två barn med honom som inte är tvillingar. Inser du det själv?

Varannan helg kan du glömma tror jag, utan det är nog hälften av tiden det blir i alla fall om det går till tingsrätt. Går det till tingsrätt och du förlorar kan det bli dyra pengar för din del. Försök då kompromissa så att det blir lite mindre än varannan vecka men betydligt mycket mer än varannan helg.

Kanske att han får 6 dagar du 8, eller han 5 och du 9 om han går med på det. Skulle jag försökt i alla fall.

Umgängesschemat blev gällande för en månad. Varannan helg fre-mån och en övernattning den andra veckan. Jag vill vh, han vill ha halva tiden. Han hotar med att gå till tingsrätten i en vårdnadstvist om han inte får mer. Vad tror ni han skulle få i en ev vårdnadstvist? Enligt familjerätten står vi långt ifrån varandra och har olika syn på i stort sett allt. De tyckte det var bäst att vi sköter överlämningar via dagis och inte bör ses eller ha sms-kontakt, endast i nödfall.

Han har kommit hit trots att familjerätten sade att vi inte skulle ha kontakt. Han har lämnat dem här på sin dag för han var tvungen att jobba. Varken jag eller dagis tycker att barnen mår bra ännu, även om det blivit lite bättre. De har nästan inga kläder kvar här då han inte lämnar tillbaks kläder, han har inte dykt upp på ett enda föräldramöte, barnen missar saker pga vi inte har någon kommunikation. Osv. Skulle inte säga att det fungerar bra alls

Jag höll ihop i 7 år varav 6 mörka och jobbiga. I början lät allt så bra men när jag fick se hans rätta jag låg vårt barn i min mage. Jag har kämpat för att det skall hålla och försökt göra allt i min makt för att barnen skall bli så trygga som möjligt. Han har aldrig slått mig men psykisk misshandel, har jag insett nu efteråt. Under dessa år har jag ensam tagit i stort sett allt ansvar för barnen. Jag försökte ett tag nästan tvinga honom göra något med barnen men gav upp och har vart själv mycket med barnen. De verkar ha mått hyfsat ändå bortsett från när han supit och bråkat och så. Pga att han är som han är så har barnen aldrig tytt sig till honom och har någon slags respekt av rädsla (så även jag).

Vi separerade i somras, det var mitt beslut. Jag har kämpat för jag trodde det var bäst för barnen men började sedan inse att det inte var bra för barnen. I början av separationen bråkade han bara med mig men barnen bodde kvar hemma och mådde bra. Skolan intygade detta. De åkte motvilligt till sin pappa vh och åt middag en dag i veckan. Nu har deras pappa tappat det helt, han är jättearg och bitter på mig för mitt beslut och har beklagar sig för hur kall han tycker jag är. Jag har nämligen inte visat några känslor och vart lugn i alla lägen när han exploderar gång på gång (han har alltid haft ett fruktansvärt humör). Jag har ändå känt mig stark, trygg i att barnen mår bra.

Men nu har barnens pappa kommit på en snilleblixt. Nämligen, barnen betyder allt för mig. Så han åkte bort med dem i över en vecka fast de sade att de inte ville och lät mig inte prata med barnen. När de kom hem var de helt annorlunda. De var ledsna, berättade att de gråtit och ville till mamma, att pappa inte passat dem utan de fått leka utan någon vuxen vid vattnet, de hade svårt att sova och klängde sig på mig hela tiden. Sedan dess har deras pappa att i system att inte lämna hem dem som han gjort innan och svarar inte i telefon. Barnen har blivit rubbade ur balans och bryter ihop varje dag jag lämnar dem på dagis/skolan och gråter och ropar "mamma jag vill vara med dig!!!"

Det finns säkert mammor som anser att barnen är bara deras och förstör umgänget med pappan pga hämnd. I mitt fall hämnas barnens pappa på mig, med barnen. Hade barnen vart glada att träffa honom så hade jag fått lägga mina egna känslor åt sidan. Men när det är som i vårat fall så vill jag inte tvinga barnen att vara där halva tiden.

I mitt fall finns det dokument genom åren på grov kriminalitet, alkoholproblematik mm, men de är inte från senaste åren. Dock finns såklart problematiken kvar men det skulle han ju neka till, såklart.

Barnens pappa vill sitta ner hos familjerätten för han säger att de står på hans sida. Jag överväger det och eventuellt en vårdnadstvist. Eller skall jag våga riskera barnen och säga att han får ha barnen hur mycket han vill och hoppas på att det inte blir så mycket? Känns dock hemskt eftersom barnen själva inte vill. Funderar på att ringa en barnpsykolog och se vad de säger..... Vad jag förstått så har begreppet "barnen har lika rätt till en nära relation med båda föräldrarna" en stor betydelse som i stort sett tvingar barnen att träffa sin pappa lila mycket som mamman. Oavsett om han misshandlar mamman, knarkar eller brister i omdöme och omvårdnad. Vad hade ni gjort?

Jag vill bara tillägga att jag inte försöker utesluta pappan. Jag vill att barnen skall få ha den kontakt som de mår bäst av.