När båda vill ha samma vecka

Om vi ser typ till FB, barnkonventionen och så vidare så ja, kanske. Nu var det dock inte det jag talade om utan det verkar råda en allmän föreställning i forum som dessa (och generellt hos många överlag) att "det nog ändå är bäst att barnet är med mamman". Som att bli mamma innebar att man automatiskt blir en bättre person, och att en mamma är bättre än en pappa eller annan vuxen enbart på grund av att hon råkat föda barnet. Man påhejar å ena sidan att mamman ska kunna "dumpa" barnet hos pappan hur som helst (respektlöst) och att han minsann inte ska tro att han kan bestämma att barnet ska vara med den nya kvinnan och hennes barn (som att tillgång till trygghet och en familj med syskon och flera vuxna skulle vara en bra grej) och att det är bättre att barnet hoppar omkring varannan dag mellan mamman och pappan för att mamma ska kunna jobba på sitt jobb som absolut inte går att byta arbetstider på. Ett arbete som har obekväma arbetstider förlagt på kvällar och helger har med största sannolikhet personal som arbetar vardagar också oavsett om det är en restaurang, snabbmatskedja, matvaru-eller klädbutik eller vad det nu kan vara. Varför är det omöjlig för ts att ha ett jobb där hon arbetar "vanliga" tider istället? Jag tänker att det kanske skulle ge mer trygghet i barnets liv att ha fasta punkter och kontinuitet och så vidare, framför att hoppa runt var och varannan dag efter mammans arbetschema. Med detta säger jag inte att alla kan eller ska jobba 9-5 och alla jobb behövs självklart men i ts fall fungerar det ju inte som det ser ut nu! Ett föräldransvar måste väl ändå räcka så långt att man gör det som är det bästa för ens barn? Om föräldrarna inte är överens så är det väl fint att försöka normalisera situationen. Det handlar inte om att ge vika för mannens önskemål utan att ge barnet en trygg och stabil vardag.

Men herregud, nu är det dags för dig att ge dig tror jag.

Hur menar du? Skulle det förbättra barnets tillgång till båda föräldrarna?

Också kanske dags för dig att försöka hålla dig till ämnet.

Varför ska bara pappan kompromissa? Har inte båda ett solidariskt ansvar att hitta en gemensam lösning? Hur kan vuxna människor med barn hävda att "hen vill ha det annorlunda så då får hen lösa det, det är inte mitt ansvar jag vill ha det såhär och såhär och det var så det var först så det kan aaaaldrig ändras"? De har satt sig i situationen (att vara separerade) gemensamt och ska gemensamt lösa det så att det funkar för alla inblandade och att barnets bästa är i fokus. Barnets bästa inbegriper inte att pappa vägrar en sak och mamma vägrar en annan.