vad är det för fel på mig?

Jag har haft mycket problem i den sociala världen. Jag har alltid varit obekväm med andra människor. När jag var liten låste jag in mig i toan när vi fick besök, jag kunde sitta där i timmar. Jag har alltid varit blyg och gillar inte att öppna upp mig(känslor). Jag har svårt att få vänner, de förstår mig inte. Jag vet inte hur jag ska beté mig. Jag kan inte hantera mina känslor. Jag hatar många saker som tex småbarn och relationer. Jag har en jätte konstig humor. Så som alla minns mig i släkten( vi träffas aldrig, inte på flera år) , min kusin sa igår när vi träffades för första gången på 10 år att hon minns mig när jag var 2 och lånare in mig på toan och pratade inte. Det skrämmer mig lite att jag gjorde så. Jag har jätte svårt att förstå folk. Jag är 12 år nu, mamma vet om att jag har svårt i den sociala världen. Hon tog mig till en psykolog när jag var mindre för att jag skrattade när folk dog. Nu vill jag se folk lida, jag vill se folk misslyckas, jag skulle lätt kunna skjuta ihjäl nån. Jag gråter för minsta lilla , jag blir arg för minsta lilla. Jag hatar att prata med vuxna ! Jag är för mogen för alla andra i min klass . Jag har jätte dåligt minne jag minns inte ens vad jag åt igår. Skriv inte att jag ska söka en psykolog nu, jag skriver detta här för att jag vill bara veta vad det är för fel på mig

Det finns många sätt att inte passa in på, tyvärr, och många känner sig "fel" en period av sitt liv utan att det behöver vara så.

Det kan vara extremt jobbigt att ha en hjärna som förstår en massa saker logiskt men ändå vara barn och både behöva få ur sig känslor och få (goda) känslor av andra. En del barn stänger ner sina känslor om det blir för mycket, försöker bygga ett skal, drar sig undan. I synnerhet om de blir mobbade en period. Det tog flera års medvetet arbete för mig att bli social, jag började i åttan.

Vid 12 år är du nära tonåren och hormonerna börjar påverka ditt humör. Det är obehagligt att plötsligt känna sig utan kontroll om man annars tycker om det rationella, och är man arg på personer omkring sig (vanligen vuxna som man tycker sig ha genomskådat) så kan det mycket väl kännas så starkt som du skriver. Jag brukar säga att man får tänka precis vad man vill när man är arg, men det är handlingen som skiljer dåren från den friske. Att vara tonåring är faktiskt ingen sjukdom men det kan absolut vara jättejobbigt.

Att inte minnas vad man åt igår kan å andra sidan vara normalt för vem som helst från 8 till 80 år, inte många blir upphetsade av en vanlig skollunch och tycker man livet är trist så kanske den bara passerar. Ingen psykolog kan veta om det faktiskt är något särskilt problem du har utan att tala med dig flera gånger, och att du låter dem komma in i din hjärna också och se det du ser. Därför ska man inte ge sig för att en samtalsperson inte känns bra, då får man försöka prova en annan.

Det du ska komma ihåg är att det finns många många sorters människor i världen. Jag hittade inte "mina" människor på riktigt förrän jag blev 18 och kunde börja studera. Jag minns att jag i mellanstadiet pillade bort större delen av en tapet bakom min säng medan jag bara låg där i timmar och önskade att det fanns en "fast forward"-knapp så att grundskolan kunde ta slut och jag kunde slippa de som inte förstod mig, komma vidare och äntligen få lära mig något.

Men en av livets stora upptäckter var att många av de där barnen som då inte kunde hålla en tanke i huvet i fem sekunder eller sitta still i klassrummet faktiskt blev ganska trevliga vuxna. Glappet mellan er kommer att minska med tiden, även om du kanske alltid kommer att känna dig lite som en som observerar livet utifrån eller tänker längre framåt än de flesta. Ditt jobb nu är att överleva och ta dig framåt tills du kan börja välja grupper och vänner själv istället för att vara ihopföst med personer som du inte har valt.

Det blir bättre. Men är dina känslor för stora eller din dag känns för svart så försök få tala med en kurator eller en annan psykolog.