efter att min son dog.. jag orkar inte leva utan honom

Jag beklagar sorgen

Det du gör är att bearbeta , däremot ska man heller nte fastna i dom olika bearbetningsfaserna.

Jag kan som sagt inte föreställa mig det du går igenom, men glöm inte bort dom andra två som du har.

Prata om honom, boka tid hos en psykolog och sysselsätt dig med olika saker. Sakta men säkert kan lyckan komma tillbaka. Säger inte att du ska glömma honom utan att verkligen bearbeta och inte stänga in dig själv i sorgen.

Stor kram

Just det du gått igenom var jag själv så otroligt rädd skulle hända oss. Min son hade tur som mådde bra och var stark när han föddes. Han vägde 715 gram. Tiden på neonatal är så oerhört påfrestande. Vi mötte föräldrar som också förlorat sitt barn pga tidig födsel. Man har gråtit ihop med andra föräldrar då man varit så ledsen för deras och barnets skull. Du känner säkert att du är ensammast i världen om att gått igenom detta. Det känns orättvist att barnet dör före en själv. Du kommer naturligtvis alltid bära med dig detta trauma men på sikt (även om det inte känns så nu) kommer du att stå ut med sorgen, smärtan och saknaden.

Vill att du tar hand om dig själv nu. Du måste komma dug på fötter igen. KBT är förmodligen inte rätt sorts terapi för dig. Vill du prata med en vanlig medmänniska får du gärna prata med mig. Jag kan inboxa dig om du vill. Men ta hjälp av anhörigföreningar, sjukvård, psykolog, din man, vänner, familj..

Kram

Jag känner med dig i din upplevelse & sorg & tänker att det är den första tuffaste tiden du går igenom just nu. När man förlorar ett barn har man en lång uppförsbacke framför sig, men jag lovar dig, du kommer ta dig upp!

Jag förlorade min son för 13år sedan, han föddes i V.32 pga en placenta avlossning, och var död redan när han kom ut.

Allt var naturligtvis fruktansvärt & jag vet att jag kände att jag bara ville dö rent ut sagt, kände inte att det fanns någon mening med någonting om han inte skulle få finnas! Jag såg gravida överallt! Bebisar & barnvagnar överallt! Hela tiden! Var jag än gick....och det kändes otroligt orättvist.

Min syster väntade sitt andra barn samtidigt & när han kom trodde jag att jag skulle gå under, men tvärtom han lyfte mig & jag är honom evigt tacksam för att han kom till den här världen.

Och jag tänker att du har dina två andra barn som behöver dig & du får ju ljusglimtar via dem.....

Ta en dag i taget, ta den tid du behöver, allt tar sin tid. Men det blir bättre, att gå vidare är inte att glömma, det är viktigt att komma ihåg.

Tiden går & det kommer bli lättare att leva med förlusten, men ett ärrat hjärta kommer man någonstans alltid att ha tror jag, men man lär sig leva med det.

Försök att få samtalsterapi, gör sådant du mår bra av, försök vara dig själv så mkt du kan, vill & orkar.....det blir bättre, det blir bra!

Men just nu är det såhär & då måste det få vara så, snart är du i nästa fas - människor i din närhet måste acceptera att alla sörjer på olika sätt inget är mer rätt eller fel än något annat - alla sätt är rätt på sitt eget vis.

Tänker på dig & skickar lite styrka!

Kram <3 HÄR.OCH.NU.EN.DAG.I.TAGET

Orkar ingenting.. Är bara irriterad o ledsen på de barn jag har. Vill bara ha min pojke. Vad är detta? Har jag fått en knäpp?

Går runt som i en dimma.

Psykologen jag går till bara hummar och säger oojdå jaaha.

Du måste nog byta psykolog, en som kan detta med posttrauamtisk stress och eventuell depression. Du kanske även behöver medicinskt stöd, inte för att själva sorgen ska tas bort, utan pga dina reaktioner på sorgen, att du slutar att leva och glömmer av de som finns i livet.

Du måste byta psykolog och mest troligt få några antidepp-piller så du tar dig ur det här nattsvarta. Sorgen ska få finnas,men inte ta över hela livet och gå ut över dina barn och det är där du behöver hjälp. Är det riktigt illa så sök hjälp på psykakuten och utelämna ingenting. En bekant till mig förlorade ett fullgånget barn 2 timmar före han föddes. Självklart sörjde hon,men det gick komma vidare, Hon hade 5 barn sen förr att ta hand om också. Det blev till slut ett sjätte levande barn också.

Jag tror också att ibland kan det vara aktuellt med medicinering för att få lite hjälp på traven mitt i detta kaos! Att sedan när man mår såhär dåligt kunna inse vad man behöver är inte lätt, & din psykolog verkar ju knappast förstå. Kan du be din man om hjälp med att få byta psykolog? Eller att han kan dra lasset om alternativa lösningar.

Rent krasst så kommer ju aldrig bebisen tillbaka, & jag vet hur hårt/tungt & jobbigt det känns, men det är som det är nu & du behöver hjälp att ta dig vidare. Så att du inte fastnar & faller ännu djupare ner.............. Låter ju inte alls bra att du inte kan se någon glädje i de barn som finns redan :( de behöver dig deras mamma ~ glöm inte det men glöm heller inte bort dig själv. Och som jag sa tidigare - att gå vidare är INTE att glömma, du behöver lite skjuts nu så att du kommer upp igen. Du går igenom en livskris det är helt naturligt att känna som du känner & jag tror absolut inte att du fått ngn knäpp - du är snarare stark som låter dig bryta ihop. Vet du det är 'friskare' att gå igenom en livskris känna som du känner nu någon gång i livet än att inte göra det alls. Men vi är alla olika & det yttrar sig på olika sätt.

Be din man eller en vän som du litar på om hjälp i att komma vidare inom psykiatrin. Försök komma ut på promenader även om det är tufft ~ jag lovar de gör dig bara gott!

Tänker på dig ~ det är tufft att förlora ett barn & kommer komma tuffa stunder såsom årsdagar mm mm men man lär sig leva med det & hitta sätt att hantera sina känslor.

Många kramar

Jag saknar honom så. Mitt lilla fantastiska barn, varför fick du inte leva med oss? Varför får jag inte bära dig, krama dig, mata dig och ge ditt min kärlek. Varför kan jag bara ligga här och gråta med mitt hjärta sönderhackat i små bitar. Inget fungerar längre. Ev dog min pojke pga en läkarmiss. En respirator som var felinställd. Så onödigt när han kunde varit här. Han kämpade sig igenom så mycket. Han klarade sig inte. Han dog i min famn.

Inget känns bättre för mig. Jag orkar inget. Min psykolog är ok, det känns bättre för stunden men ingen kan ju fixa det här. Aldrig.

Lider med dig och förstår din smärta, sådant är aldrig lätt tyvärr.

Jag är ingen expert, men jag tror att du måste låta dig börja leva igen. Att du börjar leva och fortsätta vardagen betyder inte att du glömt, inte vill minnas. Utan att du helt enkelt kommit till en punkt där du kan leva, hedra och klara av vardagen

Någon dr pPhi l pratade i ett avsnitt.. kanske kan du googla upp det fför att lyssna på honom. Avsnittet handlade om en mamma som efter mkt långtid inte kunde komma vidare ffrån sin dotters död, vilket visade sig bero på sskuldkänslor

.

Det är tyvärr livets gång. Tusentals barn dör i svält i Afrika varje dag och vem bryr sig om dem?

Deras mammor bryr sig säkerligen.ingen som inte förlorat ett barn kan förstå hur en mor utan barn känner sig. Det gör fysiskt ont.

Skuldkänslor. Ja. Han hade det ju inte bra i min mage. Min moderkaka gjorde inte sitt jobb. Min kropp som skulle vara den tryggaste platsen för honom var inte det.

Jag gjorde ändå allt jag kunde. Skuld men mer sorg att jag inte kunde ge honon det bästa.

Jodå, klart man bryr sig om barn som svälter till döds. Det är förstås lika tragiskt som när något annat barn dör. Men det är ju inte TS barn, hon hade ju sörjt det svältande barnet i Afrika lika mycket om det vore hennes barn. Och som sagt så är det barnet också älskat och sörjt av någon nära som älskar det.

[quote=74351823][quote-nick]Anonym (Ts) skrev 2014-11-16 21:50:50 följande:[/quote-nick]Deras mammor bryr sig säkerligen.ingen som inte förlorat ett barn kan förstå hur en mor utan barn känner sig. Det gör fysiskt ont.

Skuldkänslor. Ja. Han hade det ju inte bra i min mage. Min moderkaka gjorde inte sitt jobb. Min kropp som skulle vara den tryggaste platsen för honom var inte det.

Jag gjorde ändå allt jag kunde. Skuld men mer sorg att jag inte kunde ge honon det bästa.[/

Du har gjort allt du kunde. Kroppen kunde inte ge pojken det som behövdes fullt ut, men det är ingenting du ska känna skuld för.

Tittat på Malou i efter tio, där pratade de om tsunamikatastrofen. Mammor som förlorat sina barn berättade om sin djupa sorg. En mamma sa att livet går inte vidare, man lever sitt liv parallellt med det gamla.

Sorgen kommer alltid finnas kvar men den kan bli mer hanterbar. Du måste få hjälp att hantera din sorg.

De flesta graviditeter slutar bra, men ibland som i ditt fall slutar det tyvärr inte väl! Att vänta & föda barn är inte = med att det alltid går vägen ~ rent krasst är det bara så! Det har hänt förr & kommer hända igen & igen & vet du det är fruktansvärt. Men man kan inte sluta leva & ge upp sina andra barn bara för det barn som gick bort - de andra barnen har du ju levt med en längre tid, barnet som dog lärde du ju inte känna på samma sätt - det hade ju varit värre om du levt med barnet en längre tid & de sedan gått bort tänker jag!

Jag har gått igenom samma sak, där & då är det svart, och ingen eller inget kan någonsin ersätta de barn som gått förlorat - men att gå vidare & fortsätta leva betyder inte att man ska glömma!

Man får helt enkelt lära sig leva med sorgen & saknaden - det går jag lovar!

Kanske låter lite hård nu, men du MÅSTE för de andra barn du har försöka börja leva igen, bebisen kommer ju inte tillbaka igen & nu får du liksom utgå från hur situationen ser ut.

Det är ingen självklarhet att en graviditet går bra, det är det aldrig, det finns aldrig några garantier - ingen kan lova något. Både barn & mammor dör tyvärr ff i den svenska förlossningsvården & jag är rädd att det alltid kommer vara så!

Såhär ser det ut, försök att göra det bästa av situationen istället, vänd det till ngt positivt, även om det är jätte tungt & svårt!

Försök hitta glädje i vardagen, små stunder i taget, du får ju inte glömma de barn som redan finns! Vad ska de tänka? Mamma ville ha ett barn till & bebisen dog alla är ledsna men nu känns det som om vår mamma inte vill ha oss?

Jag förstår dig till 100% men någonstans MÅSTE du vända detta! Saknaden kommer alltid finnas där, jag vet det så väl, sorgen också men det blir ett med livet & man kan leva & tillåta sig ha roligt & skratta igen.

Livet är för kort för att inte levas fullt ut, ta till vara på ditt liv tillsammans med din man & dina barn & minns bebisen & spara honom i era hjärtan - prata om honom, gå till graven, gör en fin minnesplats hemma - han finns med er - men livet måste gå vidare!

Show must go on!

Det blir bättre, men du måste hjälpa dig att hjälpa dig själv! Man får lov att kämpa lite, livet är inte lätt - vi lever ju egentligen lite med döden hela tiden & det kan vara skrämmande så in i helvete - men döden ÄR en del av livet. Ibland kommer den tidigt & ibland senare - man får liv att hantera det på bästa sätt med den förmåga man faktiskt kan plocka fram!

Ta hand om dig & dina barn ~ rå om varann, kramas, läs böcker, mys i soffan, gå till lekparken, njut livet är HÄR & NU i allra högsta grad, det går inte i repris!

Vad hände dig änglamamma?

Jag saknar honom så mycket bara. Han var sjuk, lite tidigt född men han kunde klarat sig. Vi trodde på honom. Läkarna trodde på honom. Respiratorn var fel inställd fick vi veta för ett antal veckor sedan. Kanske var det vad som fick honom att tippa över på fel sida, att inte fixa det. Vi får aldrig veta.. Jag kan inte acceptera det. Han var så fin. Tunn var han men hans ögon var så vakna, han såg mig, han sög på sin napp..

Min älskade pojke. Varför kunde du inte fått stanna? Led du?

Jag har börjat ta hand mer om hans systrar men glädjen finns inte riktigt. Min äldsta är så ledsen också..

Min son dog i magen i V.32 pga en moderkaksavlossning, jag fick också multiorgan svikt pga att jag blev förgiftad av moderkakan - så jag var mm från döden själv. Fick ta mig själv tillbaka efter detta + att mitt barn dött ~ det var verkligen nattsvart allting.

Vad bra att du orkar ta hand om systrarna lite mer nu :) vad glad jag blir att höra det! Som jag skrev förut, allt tar sin tid & man går igenom olika faser efter att man upplevt ett trauma som du gjort.

Det är jätte orättvist det som hänt & det finns ju ingen mening med att ett barn ska dö - det går inte att acceptera alls - vilket gör allt så mkt svårare.

Tänker på dig & jag vet att du kommer komma upp på fötterna igen, när du är mogen för det <3

Du är ju bara rent dum i huvudet, hur kom du på att detta skulle hjälpa TS?? Du är anmäld.

Fina TS! Du är inte knäpp! 6 månader (el lite längre nu) är verkligen INGEN tid alls i ett sorgearbete! Du har mist ditt barn, ditt hjärta har gått i tusen bitar, och kommer att förtsätta göra en lång tid framöver. Jag miste min son för snart ett år sedan, och arbetet (för det är det det är, ett energi o tidskrävande sådant) är fortgående. Jag ser ingen ljusning på horisonten, än. Men det betyder inte att det ej blir "bättre", men sorgen har många faser o de ser olika ut för alla! Det är normalt att du känner skuld i att inte kunna finnas där för dina barn just nu, det betyder INTE att du älskar dem mindre! Och barnet som försvann kommer alltid att finnas med dig/er!!

Du får gärna pma om du behöver prata, kram till dig! <3